Inga arbetare varslade - men rationaliseringarna på Volvo-Torslanda fortsätter

Bland arbetarna på Torslanda spreds uppfattningen att Volvo PV
egentligen mest ville skrämmas, i alla fall gentemot arbetarna. I flera
år har det pratats om hur bra det går för Volvo. Vi blir lite för säkra
i arbetskläderna, ställer krav, protesterar mot rationaliseringar. Det
gillar förstås inte fabriksledningen, som tjänar på en rädd och
tillbakadragen arbetarkår, som oroar sig över sina jobb.



Denna uppfattning visade sig vara korrekt. Ingen varslas inom de tre
fabrikerna på Torslanda; karossen, måleriet och monteringen. 170
erbjuds avtalspension och 60 ska bort genom ”naturlig avgång”. Med
andra ord ska 230 arbetare bantas bort.



Visst är det bra att ingen varslas, men det här måste självklart ändå
ses som ännu en av de hårda rationaliseringar som Volvo driver igenom.
Vi som är kvar ska göra samma jobb, fast vi blir färre.



Rationalisering

Samtidigt fortsätter företaget sina försök att rationalisera varje vrå
av fabrikerna. Fabriksledningen vill pressa tillbaka
arbetsförhållandena till gamla tider. Vi arbetare ska ha minimal
variation. En Fordarbetare gav följande vittnesmål om livet i en
Fordfabrik redan på 1920-talet, vilket beskriver hur det kommer att
vara även i vår Ford-fabrik i Torslanda om fabriksledningen får som den
vill:



”Henry Ford har reducerat livets mångfald till ett antal knyckningar.
När väl en Fordanställd lärt den speciella spasm som förväntas av honom
kan han gå genom livet utan en enda tanke eller känsla. När visslan
ljuder börjar han knycka och när visslan blåser igen slutar han sitt
knyckade”



Tillbakagång

Detta är alltså en tillbakagång till forna mörka tider för
bilarbetarna, långt från det ”goda arbete” som facket talade om för
bara några år sedan. Men samtidigt är den arbetssituation som nu hotar
oss värre än den som Fordarbetaren på 1920-talet beskrev. Idag är
tempot på banden otroligt mycket högre. Ur personbilsfabriken i
Torslanda rullar det över sextio bilar i timmen.



Allt detta kan ske eftersom kapitalets makt idag är så stark. Överallt
är arbetarklassen tillbakapressad. Samtidigt lär de olika företagen av
varandra.



På Torslanda jobbar många över frivilligt när företaget kallar. På Saab
i Trollhättan tvingas däremot arbetarna till lördagsövertid, trots att
det finns frivilliga. Metall står handfallna. Att inte jobba räknas som
arbetsvägran.



För ett år sedan, när det talades om ”kris”, böjde sig Metall på Saab
för de amerikanska ägarna General Motors. Då skulle man ställa upp för
företaget. Men ger man lillfingret rycker kapitalisterna handen, och
ger man handen sliter det av armen! Nu körs nya Saab 93-kombin och
produktionen ska ökas. Då tvingar företaget arbetarna att jobba
övertid. Bara för att man kan göra det, inte för att det saknas
frivilliga.



Jämför med Torslanda. Nu talas det om dåliga tider och sparpaket. Snart
kommer flera nya Volvobilar att produceras. Vad händer härnäst? När
arbetarna står värnlösa kan företaget göra vad det vill. Och när
företaget gör vad det vill kröker facket rygg. Det visar Trollhättan
och det har Volvo och Ford självklart lärt av.



För oss Volvoarbetare finns bara ett alternativ och det är att agera
enat och göra motstånd mot varje försök från företaget att pressa fram
sina positioner.



Kommunistiska Partiet, Volvo-Torslanda

Proletären 42, 2005