Humanismen segrade när kommunisterna försvarade funktionshindrades rätt

Publicerad 28 januari 2009

I &aring;ratal har kommunisterna i Lysekil slagits f&ouml;r &ouml;kade budgetramar till inte minst trygghetssystemens f&ouml;rsvar. Men i &aring;rets budgetdebatt lyckades revolution&auml;rerna spr&auml;cka den inhumana enigheten med krav p&aring; statliga pengar &aring;t funktionshindrade<br />

Budgeten för Lysekil 2009 präglas av politisk feghet och systemskiftet tar ytterligare några kliv i och med detta.

Den moderate riksdagsmannen Staxängs visionära avskedsord i Lysekils kommunfullmäktige 2006, ”Det är inte bra att staten tillför kommunerna mer pengar, det förhindrar nödvändiga strukturförändringar”, har gått från vision till grym verklighet.

Till detta kommer att kommunerna får ytterligare kostnader för att hjälpligt parera effekterna av en ytterst reaktionär arbetsmarknadspolitik.

Det humana priset kan inte beskrivas när det gäller trygghetssystemens, sjukförsäkring och a-kassans försämringar. Sjuka, till och med dödssjuka, och arbetslösa jagas och görs medellösa i den heliga ”arbetslinjens” namn. Och var finns jobben?

Mot denna inhumana politik ställde Kommunisterna konkreta och humana politiska förslag.

Bland annat föreslog vi ”att Kommunfullmäktige beslutar att som ett minimum bevilja nämnderna de anslag man inför mötet om budgetramar i juni, begärt för sin verksamhet 2009”. Vilket för socialnämnden skulle innebära att man fick de ytterligare 23 miljoner kronor socialnämndens egna ledarmöten begärt för att hjälpligt klara verksamheten.

Politisk schizofreni
Men vi fick alla övriga kommunfullmäktiges politiker emot oss. Inklusive de som sitter i socialnämnden! Politisk schizofreni är väl bara förnamnet på ett sådant agerande.

När vi för tredje året i rad på budgetdebatten argumenterade i frågan om kommunernas kostnader för LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, och begärde omröstning i frågan blev det förnuftsmässiga trycket på enskilda ledarmöten tydligen för hårt.

Vårt krav, ”att kommunen av regeringen kräver att den centralt beslutade LSS också blir centralt (nationellt) finansierad. Det vill säga att humana reformer också måste finansieras, på ett för kommunen och de vårdbehövande, humant och rättvist sätt”, segrade i omröstningen med 19 röster mot 11 och 11 avstod att rösta.

Folkpartisten Ann-Charlotte Strömwall, ordförande i den nämnd, socialnämnden, som hårdast drabbas av bristen på nationell finansiering av rättighetslagar fanns bland nejsägarna.

Även den Socialdemokratiske vice ordföranden i fullmäktige Göte Nyberg värjde sig från att ställa krav på borgarregeringen medan kommunalrådet Roland Karlsson (Fp) avstod att rösta.

En seger för förnuftet
Total splittring i leden och en liten seger för Kommunistiska Partiet och förnuftet.

LSS konstruktion som rättighetslagstiftning innebär att LSS-verksamheten måste prioriteras framför annan kommunal verksamhet. Effekten av detta har blivit att annan verksamhet tvingats stå tillbaka.

Så används LSS bla som argument för att dra ned på bemanning inom vården och verksamhet ställs mot verksamhet och i värsta fall personalgrupp mot personalgrupp.

Kommunisterna i Lysekil har konsekvent kritiserat detta och krävt att fullmäktige skall kräva rättvis finansiering, samtidigt som vi betonat att vi stödjer lagens humana innehåll. Inte speciellt revolutionärt krav kanske, men förbannat viktigt.

Man kan ställa sig frågan varför bara Kommunisterna ställer kravet. Svaret är förmodligen att de andra partierna i sin politiska schizofren ändå känner att den nyliberala nationella politiken ligger dem varmast om hjärtat.

BRITT-MARIE KJELLGREN, YNGVE BERLIN
Proletären 5, 2009

Yngve Berlins inledning på budgetmötet 18 december:
Bara med något tidstypiskt undantag präglas kommunens budget för 2009 års verksamhet av nedskärningar.
Det väntar ännu bistrare förhållanden i vård och omsorg, i alla fall för anställda på basplanet och för vårdtagare. Här fortsätter nyliberalismen att skörda sina offer.

Det tidstypiska undantaget jag talar om är en fortsatt svällande och fördyrad kommunledning både när gäller tjänstemän och politisk ledningen. Majoritetens budgetförslag innebär nämligen att kommunledningen, (som numer också helt tidsenligt kallar sig Staben), förstärks och att arvodena för ledande politiker höjs.

I en budget präglad av nedskärningar och ökad arbetsbelastning för flertalet av kommunens anställda är det enligt vår uppfattning omoraliskt att höja innersta kretsens och beslutsfattarnas löner och arvoden. Det får naturligtvis inte svida i skinnet på den som håller i piskan, så vi är inte förvånade.

När vi kommunister, på junimötet då budgetramarna för 2009 beslutades, hävdade att statens budgetöverskott på otroliga 152 miljarder fram för allt måste användas för att bekämpa krisen i vård och omsorg, blev det ”ramaskri” i fullmäktige.

– Man kan inte som Berlin, bara kräva pengar från staten, hävdade en S-ledamot med kärvänligt bifall från kamraterna högerut.

Detta var i juni, för mindre än ett halvår sedan. Bara människor i total isolering, utan möjlighet att se på tv, lyssna på radio eller läsa tidningar kan ha missat att det precis som vi hävdade fanns pengar i massor, medborgarnas pengar, i statens kassa.

Och inte bara det, staten/regeringen var också beredd att leverera dem i miljardomfattning. Men inte till en underminerad offentlig sektor där kommunerna drar det tyngsta lasset. Men när däremot marknadsekonomins omättliga gökungar gapade är regeringen snabbt framme.

Det är dags att öppna ögonen! Vems är pengarna? Var behövs de bäst?

Kravet att staten måste använda medborgarnas pengar till att garantera värdig vård och omsorg istället för att gödsla svindlarna, borde stödjas av en majoritet av politikerna i kommunfullmäktige. Men vi är rädda att så inte blir fallet.

Vi befarar att det blir en stor majoritet för kommunstyrelsens förslag. Vi tycker budgetförslaget är ett klart uttryck för politisk feghet där man vägrar inse ekonomiska fakta, (bla 152 miljarder i statskassan) och istället väljer att skära ned till och med i vård och omsorg för de svagaste grupperna.

Man slickar uppåt och slår nedåt.

Vårt motförslag är
Att: Kommunfullmäktige beslutar att som minimum bevilja nämnderna de anslag man begärt för sin verksamhet 2009.
Att: Kommunfullmäktige för att finansiera nämndernas faktiska behov av regering och riksdag begär medel ur det överskott på 152 miljarder som regeringen förfogar över.

Det är, eller borde vara, ett välkänt faktum för fullmäktiges politiker att kostnaderna för LSS har ökat med mer än 150 procent de senaste åren och stadigt fortsätter att öka, utan kostnadstäckning från staten.

Därför ställer vi det självklara kravet att kommunen av regeringen begär att den centralt beslutade LSS också blir centralt (nationellt) finansierad. Det vill säga att denna ”humana reform” också måste finansieras, på ett för kommunen och de vårdbehövande, humant och rättvist sätt.

Får våra förslag majoritetens stöd kommer kommunens budget på kort sikt inte att uppfylla kommunallagens krav på balans i ekonomin, det är vi medvetna om. Men det ger en rättvisande bild av kommunens, och majoriteten av landets 310 kommuner och landstings ekonomiska situation och den skapar förutsättningar att tvinga fram en rättvisare finansiering av nödvändig offentlig service. (Om det politiska modet finns.)

Men det är bråttom så inte marknadsekonomins gökungar tränger allt levande ur boet.