Höj lönerna!

Publicerad 11 november 2009

Dags att lyssna på kommunisterna – bryt tystnaden! Under den parollen
driver Kommunistiska Partiet höstkampanj för att mobilisera motstånd
mot den nyliberala krispolitiken. I veckans tema granskar vi lönefrågan. Avtalsrörelsen är i full gång, och Svenskt Näringsliv har gått ut hårt. Läs om SN:s hutlösa krav och Kommunisternas alternativ.

Nästa år ska nya avtal förhandlas fram för 3,3 miljoner arbetare och tjänstemän.

Inte på årtionden har kollektivavtal för så många löpt ut samtidigt. En gigantisk möjlighet för ”världens starkaste fackföreningsrörelse” att äntligen sätta hårt mot hårt? Möjligheten finns givetvis, men de signaler som hittills sänts ut är ett gemensamt bud på 2,6 procent, 620 kronor i månaden, från huvudgrupperingarna LO och Industrifacken.

Ett ynka bud. Bekymmersamt också att ledande företrädare för LO och dess förbund går ut med spikade bud i massmedia innan dessa ens presenterats för medlemmarna och än mindre diskuterats. Vilket kritiseras av Harry Rantakyrö, kamperfaren ordförande i Gruvtolvan i Kiruna som rakt ut säger till Svenska Dag-bladet att kravet är för lågt.

Men hans kritik är betydligt mer principiell än så:

– Framför allt har man kört över IF Metalls avtalsråd igen. Det träffas först i november. Varför ska vi ha avtalsråd om siffrorna redan är bestämda?

Bara att instämma och tillägga: Varför ska de lokala fackklubbarna ha medlemsmöten när dessa inget kan bestämma? Inte så att Kommunisterna vill att avtalsrörelsen förs lokalt, sådant tänk överlåter vi till syndikalister.

Men håll med om att den fackliga demokratin, varje medlems delaktighet i fattade beslut, är avgörande för framgång i lönekampen. Särskilt i tider som dessa, när till och med den grundläggande fackliga idén, enade vi stå – söndrade vi falla, kraftigt försvagats också i arbetarleden av ett kapitalistsikt samhälle där överheten gett sig den på att knäcka arbetarklassen.

*
Avtalsrörelsen 2010 avgörs mot fonden av den största ekonomiska krisen i värlskapitalismen sedan 1930-talet. Massarbetslöshet och konkurrens om jobben är ingen bra jordmån för höga lönekrav.

Inte heller kraftigt försämrade ersättningsnivåer i a-kassan, sänkt sjukersättning, och därtill utstämpling från båda dessa grundläggande sociala rättigheter efter tolv månader. I krisens Sverige visar högerpolitiken sitt rätta ansikte.

Färre fasta jobb och fler i bemanningsföretag är också en sådan trend. För att inte tala om import av lågavlönad arbetskraft från Polen och Öst-europa. Allt i syfte att skapa en låg-lönemarknad. Den som inga pengar har tvingas ta jobb till underpris.

En fond som kapitalägarna inte är sena att utnyttja. De privata arbetsköparna i Svenskt Näringsliv har lagt ett nollbud i förbundsavtalen och vill att löneökningar endast ska förhandlas lokalt i varje enskilt företag. I detta är de ivrigt uppbackade av de offentliga arbetsköparna i Sveriges kommuner och landsting.

– SKL har i tio år önskat att lönerna ska sättas lokalt och att löneutrymmet inte bestäms i centrala avtal. Det är klart att jag stödjer det, säger Ilmar Reepalu, vice ordförande i SKL och med säte i Socialdemokraternas partistyrelse.

Lägg därtill nätta krav från Svenskt Näringsliv som sänkta lägstalöner för ungdomar, flexibla arbetstider anpassade till företagets behov och fritt fram för lokala överenskommelser om lönesänkning. Tala om kapitalets diktatur!

*
Givetvis är Svenskt Näringslivs önskekrav så hopplöst orealistiska att inte ens direktörerna själva tror på dem. Men nollbudet har ett syfte – att sätta ett lågt tak på avtalsrörelsens utfall, särskilt på lönerna. Faktiskt ser det ut som om de redan har lyckats. I Schibstedägda Svenska Dag-bladet ger Leif Petersen följande avtalsanalys 3 november:
”En löneförhandling kan ses som en ishockeymatch. Arbetsgivarnas tal om 0 procent är ‘trashtalk’ för att psyka motståndaren. Jag tror inte facket går på den lätta. Utomstående bedömare, i form av olika bankekonomer, sade igår att fackens krav på 2,6 procent var både väntat och lågt.”
*
I ett pressmeddelande efter det att LO presenterat sitt utgångsbud ylar arbetsköparna inom Svenskt Näringsliv om att ”facken äventyrar industrins konkurrenskraft”.

”Facken inom industrin har presenterat avtalskrav som visar att man överger Industriavtalets grundläggande princip”, skriver Teknikföretagens biträdande förhandlingschef Tomas Undin i ett pressmeddelande. Han ondgör sig över kraven på 430 kronor i månanden som individgaranti ”på nivåer vi inte sett tidigare”.

Men den höga ljudnivån från de genompolitiserade nyliberalerna i arbetsköparnas organisationer efter LO:s och Industriförbundens gemensamma bud svarar inte mot verkligheten. ”Väntat och lågt” säger kommenterande bankekonomer. Men vad värre är så lär de fackliga ledarna redan från början vara beredda att pruta på budet.

Till och med Tommy Öberg, LO-tidningens kunniga chefredaktör konstaterar att budet har prutmån och att lönekraven ”krymper med historisk sannolikhet under förhandlingarna till cirka 2 procent. Utfallet har de senaste avtalsrörelserna slutat någonstans mellan 75 och 85 procent av de ursprungliga kraven. Det är därför ingen oäven gissning att resultatet också den här gången blir just på den nivån.”

*
Men varför dessa självpåtagna bojor? När allt talar för att höga lönekrav är rätt medicin. För att arbetare och tjänstemän får allt mindre del av värdet på de varor och tjänster som de producerar. Vilket bevisas av den kapitalistiska krisen som beror på minskad köpkraftig efterfrågan på det som produceras.

För bakom Svenskt Näringslivs lögner har Sverige genom den nyliberala högerpolitiken och det socialdemokratiska medlöperiet, i politiken och i det fackliga arbetet, blivit ett lågprisland för kapitalister.

”Sverige är ett lågkostnadsland. Idag är trenden att flytta produktionen från östländerna och Kina till Sverige”, säger Peter Lindgren, vd för verkstadsföretaget Wenmec i värmländska Kil på ett frukostmöte 5 november för tidningen Dagens Industris prenumeranter i Karlstad. Inför denna illustra samling kan kapitalisten Lindgren tala klarspråk.

”Jag pratar mycket med norska, finländska och tyska bolag. Det finns en gemensam nämnare. De går dåligt och har krav på besparingar. Men dessa kan man inte göra om man inte flyttar produktionen utanför sitt eget land. Då är Sverige ett alternativ med låga löner och hög produktivitet.”

*
LO:s lönekrav på 620 kronor i månaden generellt och 430 kronor i individgaranti är verkligen låga. De ynkliga kraven borde sannerligen höjas rejält. Inte minst därför att de inte har satts under organiserad diskussion på en enda arbetsplats, inte i en enda lokal fackklubb.

Var och en vet att detta inte handlar om tillfälliga demokratiska missgrepp. Det demokratiska underskotet går årtionden tillbaka i fackföreningsrörelsen. Faktiskt grundlades det när socialdemokraterna på 1920-talet grep initiativet på kommunisternas bekostnad.
Men i den givna situationen med en av kris- och högerpolitik tillbakapressad arbetarklass blir höga lönekrav inget värda förrän den dag klassens majoritet är beredd att ta kamp för dem. Fram till dess blir Kommunisternas linje på Sveriges arbetsplatser att slå vakt om att fackförbunden tar kamp för de lagda kraven. Här finns ingen prutmån.

Men detta kräver kampvilja. Ingen lär hysa illusioner om att kapitalisterna inte är beredda att gå långt för att ytterligare pressa tillbaka de arbetande. Men vi tror inte en sekund att de fackliga ledarna är bredda att driva motsvarande kamp. I detta avseende säger LO-tidningens resonemang det mesta.

Återstår att skapa ett kraftfullt tryck underifrån. Det har gjorts förr, som i uppspelet till Kommunals stora strejk våren 2003. Visserligen drevs strejken slutligen till nederlag, inte minst genom påtryckningar från den socialdemokratiska regeringen. Men den positiva lärdomen är att ett välunderbyggt uppror underifrån kan tvinga de mest tröga fackliga ledare att ta till strejkvapnet.
Väl där vet ingen vad som sedan händer.

LARS ROTHELIUS
Proletären nr 46, 2009

Fakta:
LO förbunden kräver:
• Löneökningar med minst 620 kronor per månad och heltidsanställd, dock lägst 2,6 procent räknat på avtalsområdets genom-snittsförtjänst.
• En jämställdhetspott på minst 125 kronor per heltidsanställd och månad tillfaller avtalsområden som har en genomsnittlig förtjänst lägre än 21300 kronor per månad.
• Rätt till heltid
• Förstärkning av den anställdes rättigheter vid visstidsanställning.
• Förhindra att Las kringgås med hjälp av bemanningsföretag.

Industrifacken kräver:
Utöver de nämnda punkterna kräver facken inom industrin (LO-förbunden IF Metall, Pappers, Livs, och GS samt TCO anslutna Unionen och Saco-förbundet Sveriges Ingenjörer):
• Individgaranti som ger minst 430 kronor i månaden till alla anställda.
• Lägstalönerna ska höjas lika mycket som den allmänna lönenivån.
• Rätt till kompetensutveckling för alla. Pengarna avsätts från löneutrymmet.
• Möjlighet till utbildning istället för uppsägning.
• Bemanningsbolag får inte användas för att kringgå uppsagdas rätt till återanställning.
• Ökat stöd till rehabilitering och omställning.

Svenskt Näringslivs ”prioriteringar i avtalsrörelsen”:
• Nollbud. Paus för löneökningar i centrala kollektivavtal 2010.
• Sänkta lägstalöner. Ingångslönerna ska vara lägre för ungdomar, för att möjliggöra nya jobb.
• Arbeta när arbete finns. Krisen visar behovet av mer flexibla regler för arbetstidsförläggning.
• Möjlighet till lokala avtal som understiger nivåerna i gällande kollektivavtal för att ”rädda sunda företag i kris”.