Hirdman om makt och sexualitet

Manlig sexualitet. Hur skildras och konstrueras den i media? Det frågar sig Anja Hirdman i sin nya bok ”Den manliga fallosen”.

I tidningar, på reklamskyltar och i tv möts vi ofta av halvnakna tjejer som leende tittar in i kameran. I porren är kvinnorna i fokus, och ofta är det bara mannens penis och bål som syns i bild. Kvinnors kroppar dominerar också veckomagasinen, både de som riktar sig till tjejer, typ Vecko-Revyn, och de som vänder sig till killar, som Slitz.

Vad säger detta om den manliga sexualiteten, eller mer specifikt; om den manliga heterosexualiteten?
Anja Hirdman menar att den manliga heterosexualiteten ger sig tillkänna i sin frånvaro, den är ”bara sexualitet”, vanlig sexualitet, det vi tar för givet. Manlig sexualitet är den norm som kvinnors sexualitet och mäns bi- och homosexualitet ställs emot. Därför får den manliga sexualiteten inte problematiseras och mäns eventuella sexuella svårigheter döljs.

”Den ensamma fallosen” är en studie av bilder, framförallt av fotografier som förekommer i reklam och i tidningar. Anja Hirdman har även tidigare använt sig av bildanalys när hon diskuterat hur sexualitet och samlevnad skildras i Vecko-Revyn och i pornografin i avhandlingen ”Tilltalande bilder”. Men då var det framförallt bilder av kvinnor som stod i fokus.

I ”Tilltalande bilder” visade Anja Hirdman hur både porren och tjejtidningarna framförallt i sitt bildspråk skapar och återskapar vår syn på manligt och kvinnligt. Tidningarna idealiserade också ett förhållande mellan könen som bygger på kvinnors längtan och underkastelse och mäns självständighet.

På många sätt tar ”Den ensamma fallosen” vid där ”Tilltalande bilder” slutade, men i sin nya bok visar Anja Hirdman en större ambition att problematisera hur klass och föreställningar om klasstillhörighet påverkar sexualiteten.

Arbetarkvinnan vulgär
Arbetarklassens kvinnor har ofta betraktats som vulgära eller slampiga av dem som har makt att definiera andra. Journalisten Åsa Linderborg har argumenterat för att det som skiljer dokusåpakändisen Linda Rosing från Carolina Gynning, som till skillnad från Linda Rosing ofta framställs som sexig men respektabel, är en fråga om klass. Det är en kvinnas klassbakgrund som avgör om hon hamnar på fel sida av den hårfina gränsen mellan åtråvärd och slampig.

Även män riskerar att trampa fel. Anja Hirdman skriver att det muskulösa manliga kroppsidealet har en gräns. En överdrivet uppumpad kropp ryms inte i en kostym, och förknippas med arbetarklass; på samma sätt som en kvinnlig kropp med stora silikonbröst.

Överdriven kroppslighet är en klassmarkör.

Samtidigt menar Anja Hirdman att kvinnor i utvikstidningar, ”playmates”, ska spegla den tänkta manliga medelklassläsaren. Det är ”en respektabel medelklassfeminitet som syns [i grabbtidningar som Moore och Slitz], som är sedesam, välvårdad och lockande, men aldrig för mycket” skriver Anja Hirdman. Denna analys strider mot det förra påståendet att skönhetsopererade bröst signalerar arbetarklass, men Anja Hirdman diskuterar tyvärr aldrig denna motsägelse.

Kanske är det så att utviksscenen skapar sina egna normer och referenser som bara fungerar inom scenen. På Playboykungen Hefners herrgård flödar champagnen och lyxbilarna, och utvikstjejerna omges av flärd. Men så fort kvinnorna lämnar den världen för att synas i mer seriösa medier utmålas de ofta som billiga och vulgära. Ett sätt att åter bli respektabel blir att operera bort bröstimplantaten, vilket åtskilliga av de svenska utvikstjejerna också gjort.

Vad har då detta med den manliga sexualiteten att göra? Hirdman menar att konstruktionen av den tillgängliga kvinnan i media förutsätter en viss manlig blick – blicken-på-Kvinnan. Denna blick är intimt sammankopplad med makt. Kvinnor ska sänka blicken och låta sig beskådas, medan män aktivt ska beskåda. Därför kan den manliga sexualiteten som dragit sig undan offentlig beskådan nås genom en analys av hur kvinnor framställs.

Samtidigt är det problematiskt att Anja Hirdman i jakten på den manliga heterosexualiteten återigen sätter kvinnors kroppar i fokus. Men kanske lämnar det patriarkala systemet henne inget annat val.

Anja Hirdmans ”Den ensamma fallosen” reser många intressanta frågor, som dröjer sig kvar långt efter bokens slut. Boken bidrar till en fördjupad diskussion om hur relationen mellan sexualitet, kön och klass kan förstås. I dagens mediala samhälle som fullkomligt drunknar i bilder är en sådan diskussion nödvändig.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 20, 2008