Hoppa till huvudinnehåll
Av

Gardell - pirat med vind i seglen

Under 2006 dök Christer Gardell upp som gubben i lådan och satte ett ansikte på de anonyma riskkapitalisterna. Hans fond Cevian Capital har åtta miljarder i kassan och siktet inställt på uppköp.


Gardell hamnade i rampljuset när han köpte in sig i Volvo. I valrörelsen försökte politikerna vinna röster på att spela upprörda. Nu är det tyst från politiskt håll.

Enligt ägarstatistiken från SIS Ägarservice äger Cevian 5,3 procent av rösterna i Volvo, tillsammans med den Londonbaserade Parvus Asset Management. Efter detta har Gardell köpt ännu fler aktier. Hur många aktier det gäller är oklart. Men vid 10-procents ägande måste han rapportera detta till Finansinspektionen och till Volvo och det har han inte gjort. Mellan 5 och 10 procent i ett företag som Volvo innebär väldigt stor makt. Det visar sig i att Gardells parhäst Lars Förberg tagit plats i valberedningen.

På tre år fyrfaldigade Cevian pengarna i Lindex och tjänade en miljard kronor. Nu har Gardell sålt av sina aktier i Lindex. Planen är att göra om tricket i Volvo – i större skala. Först och främst vill man komma åt de miljarder som Volvo har i sin kassakista, genom att driva fram stora utdelningar till aktieägarna. Sedan handlar det om att tvinga igenom kraftiga rationaliseringar i produktionen för att öka vinsterna. När företaget är trimmat och tömt så säljer Cevian av sina aktier och drar för att lägga nästa företag på slaktbänken.

Förra året drog Cevian in 15 miljarder till sin fond. Efter storköpen i Volvo och Telia har de 8 miljarder kronor att spekulera med.

– Jag tror vi dyker upp i fyra till fem nya bolag under 2007. Mer vill jag inte säga, förklarade Gardell i nättidningen E24 i början av året.

Politikerna har tystnat
Affärspressen bubblar över av rykten om tänkbara uppköp. Bland de namn som nämns finns Electrolux, Skanska, Boliden, SCA, SSAB och Sandvik. Gardell har helt medvetet siktat in sig på Sveriges stora och tunga företag. Att få in en sådan pirat som gjort kortsiktighet till en dygd är en fara för landet. Men när valrörelsens röstfiske är slutfört så har politikerna tystnat.

Men i Dagens Nyheter den 4 januari varnar en av 1980-talets mest kända riskkapitalister Sven-Olof Johansson för utvecklingen. Tjuven som ropar ”Ta fast tjuven”, kan tyckas. Men han om någon borde veta hur de tänker. Johansson säger att riskkapitalister går in för att tömma kassorna utan en tanke på kommande nedgångar i konjunkturerna.

– Det som blir kvar när man strippat företagen på balansräkningarna blir resterna, skräp-produkter, säger Johansson.

Kortsiktigt kapital

Han menar att dessa företagspirater har det lättare idag än under hans glansdagar. Det räcker med ett par, tre procent av aktierna för att få makt, vilket visar sig i Gardells fall.

– De gamla maktsfärerna håller inte emot längre. Nästan allt kapital är kortsiktigt, förklarar Johanssson.

Hur sagan om Gardelll och Volvo slutar återstår att se. En viktig slutsats är att fackets prat om att ju större kassa företagen har desto säkrare är jobben, bara är tomt prat. Stora kassor drar till sig riskkapitalister som flugor till koskit.

Inför avtalsrörelsen är det bra för volvoarbetarna att veta att den del av Volvos samlade vinster som inte de plockar ut i lön kommer Gardell & CO att stoppa i egen ficka. Så varför vara blygsam i kraven?

Robert Mathiasson
Proletären nr 4, 2007




Proletären fakta: Vad är en riskkapitalist?

En riskkapitalist är ett slags spekulant i stigande pris på ett företag och dess aktier. Ett vanligt sätt att gå tillväga är att riskkapitalisten köper ett företag eller en del av det (en aktiepost) dels med egna pengar och dels med lånade pengar.

Ett exempel: Riskkapitalisten köper ett företag för 100 miljoner kronor. Han använder 20 egna miljoner och lånar 80 miljoner i en bank. Räntorna på lånet betalas med hjälp av företagets intäkter.  Företaget är efter en tid värt 200 miljoner kronor. Då säljer riskkapitalisten det. Efter att ha betalt tillbaka lånet till banken, har riskkapitalisten kvar 120 miljoner kronor. Hans ursprungliga insats har ökat i värde sex gånger, trots att företaget han köpte ”bara” blev dubbelt så mycket värt. Banklånet har givit en så kallad ”hävstångseffekt” på värdeökningen på riskkapitalistens satsade belopp.

Metoden att höja värdet på företaget och dess aktier är driva fram ”rationaliseringar”, det vill säga avskeda folk och tvinga dem som blir kvar att producera mer.

Ett annat sätt för en riskkapitalist att tjäna pengar är att köpa ett företag med mycket stor kassa, och sedan driva igenom att kassan används till utbetalning till ägarna. Kassan kan också användas till att köpa upp det egna företagets aktier, vilket driver upp aktiekursen, alltså ökar företagets värde.

Sälja ut
Ytterligare ett annat sätt att tjäna pengar kan vara att stycka upp företaget och sälja ut de olika delarna.

För att riskkapitalisten skall uppnå sina syften måste han/hon se till att få plats i företagets styrelse.

Ett riskkapitalföretag kan antingen vara ett aktiebolag eller en fond, där människor med gott om pengar sätter in sina pengar för att riskkapitalisten skall förränta dem bra.

En riskkapitalists köp av företag har inget med produktiv investering att göra. Det handlar bara om att på kort sikt tjäna pengar, inte sällan till nackdel för det köpta företaget och de människor som arbetar där. Riskkapitalistens verksamhet är parasitär. Förutsättningen är att det finns en stor mängd pengar, vars innehavare inte vill investera långsiktigt i produktiv verksamhet.

Bertil Kilner