Från Hjällbos horisont – 8 mars och kvinnokamp

Publicerad 9 mars 2011

Nu närmar sig åter internationella kvinnodagen. Fast på vårdcentralen i Hjällbo är det internationella kvinnodagar året runt. Dag efter dag fylls väntrummet av kvinnor från jordens alla hörn.

Det kvinnoförtryck som finns ska dessa kvinnor själva definiera – de känner sin verklighet bäst själva.

Vårdcentralen ligger i Sveriges invandrartätaste område och här finns kvinnor från världens alla hörn. Så nog är det internationellt. Men vet de att 8 mars är kvinnokampens egen dag?

Kvinnorna från Finland vet det. De har länge varit en del av den göteborgska arbetarklassen. Och kvinnorna från Bosnien vet det. De har berättat att i det forna Jugoslavien firades 8 mars med en gemensam fest för kvinnorna – det var en glädjens dag med kvinnorna i centrum.

Men i Sverige har många bosniska kvinnor fråntagits sitt egenvärde. Deras yrkeskunnande har ifrågasatts av den svenska byråkratin och många har trots utbildning fått börja om från noll. Andra mals ner av Försäkringskassan.

När de bosniska kvinnorna för snart 20 år sedan våldtogs som ett led i motståndarsidans krigsstrategi var de första-sidors nyheter. Men nu kämpar de ensamma och misstrodda, medan de plågas dag som natt av sina minnen. För enligt Försäkringskassan instruktionsbok är psykiska krigsskador ett övergående tillstånd och alltså kan de inte fortfarande vara arbetsoförmögna efter 20 år! Men hur ska man kunna arbeta om man knappt klarar av att leva?

Samtidigt är det just som offer som förortens kvinnor utmålas. Fast inte för statssubventionerat våld utan för sina mäns feodala kvinnosyn. Utomnordiska kvinnor utmålas som viljelösa varelser och deras män kollektivt som förtryckare. Men förortens kvinnor är inte en enhetlig massa – den är just internationell med en rad olika spretiga former för förtryck men även med massor av uttryck för kvinnlig styrka.

Och fördomar och förtryck följer inte religionsgränser. Trycket på unga kvinnor kan vara lika stort på en kristen som en muslimsk kvinna. Och inom en och samma grupp finns kvinnor som tvingas in i gamla mönster lika väl som de som tar för sig.

Jag har en kvinnlig patient från Mellanöstern som stolt berättar om den stödgrupp för kvinnor väninnor emellan de byggt upp. De har skiljt sig från sina män och stöttar varandra i sina försök att forma sina egna liv – det var glädje och tårar men de hade varandra. Det var också samma pussel med barn, arbete och dagis som vi har.

Och det är spännande att byta erfarenheter, att spegla vår självklara svenska kvinnosyn i andra kvinnors ögon. Vi har nått långt men är också fångna i vårt eget patriarkat.

Jag minns kvinnan från Somalia som med uppspärrade ögon frågade hur vi kunde acceptera att vi fick makens efternamn när vi gifte oss – ”hur ska dina väninnor då hitta dig när de hälsar på om du byter namn bara för att du gifter dig?”.

För henne hade jag givit upp en del av min identitet, det namn som var mitt från födelsen, när jag fick min mans efternamn som gift.

Klädseln lyfts ofta upp som exempel på kvinnoförtryck. Man kan ha olika synpunkter på religiöst motiverade klädkoder. Men det är att göra det enkelt för sig att frånta dessa kvinnor deras egen förmåga till ett religiöst ställningstagande. Jag är ateist men jag anser att religionen är individens privata val.

Samtidigt lever vi alla i ett gemensamt uppbyggt samhälle och då måste individen ibland anpassa sig efter kollektivet och klädseln efter det. Det gäller både kvinnor med heltäckt ansikte och halvnakna kockar. Och varför hackar inte någon på nunnorna och ifrågasätter att de själva valt att bli religiösa och klä sig i medeltidsmode?

Annars är de mest extrema formerna för täckning av ansiktet en sällsynthet även i Hjällbo. De flesta muslimska kvinnor har en tämligen bekväm klädsel – funktionell och ibland fåfäng. Och kinesiskorna och latinamerikanskorna klär sig som oss. Och jag vet inte om jag anser det speciellt frigjort att gå halvnaken bara för att modet förespråkar det – svenskt klimat är liksom inte lämpligt för det.

Modehysterin är en lika stor kvinnofälla som olika religioners klädkoder. Så gör inte invandrarkvinnornas frigörelse till en klädfråga. En annan fördom är att förortens kvinnor är gifta hemarbetare. Sanningen är att andelen ensamstående mammor är högre här än i Göteborg i stort. De kämpar på i motvind men de har fått lära sig att stå på egna ben. Många har själva valt att lämna barnens far. Jag har manliga patienter som klagar på att frun sparkat ut dem.

Oavsett varifrån på jorden dessa ensamstående mammor kommer, är deras villkor lika utsatta som svenska mammor. Utsattheten förenar här och nu – oavsett religion, språk och hudfärg.
Ser man till sysselsättningsgraden är det färre av Hjällbos och Hammarkullens kvinnor som har egen inkomst jämfört med Sverige i stort, endast omkring 40 procent arbetar utanför hemmet jämfört med nästan 80 procent för hela riket. Det är lika låga siffror som för kvinnorna i södra Europa.

Men 4 av 10 kvinnor har egen inkomst! Och de får den främst genom arbete inom äldreomsorgen och barnomsorgen eller som städerskor. De är i allra högsta grad arbetarkvinnor. Få har välbetalda arbeten. De är de som är överklassens pigor i Rutavdragets Sverige. De är våra medsystrar i kampen för ett bättre Sverige.

Det kvinnoförtryck som finns ska dessa kvinnors själva definiera – de känner sin verklighet bäst själva. Det finns ju lika många former av kvinnoförtryck som det finns nationaliteter. Minst.
Vi kan visa på vilka möjligheter lagen ger, vi kan uppmuntra och stödja. Men de måste själva gå i spetsen för förändringarna. Och vi kan lyssna på dem och lära oss mer om våra egna bojor.

Men huvudsidan är internationalismen. Vi är kvinnor med olika ursprung men vi finns här och nu. Vi lever i det svenska klassamhället och är utsatta för samma nedskärningar, samma bostadsbrist, samma arbetslöshet och samma låglönepolitik.

Så systrar och kamrater från alla länder – kampen vi måste föra är gemensam. Oavsett om vi ursprungligen kommer från Vietnam i ost, Chile i väst, Somalia i söder eller Finland i norr. Eller om vi är födda i Sverige. Det är kärnan i den internationella kvinnodagen i Hjällbo, Sverige.