Förlorad avtalsrörelse för kommunalarbetare

Kommunals ettåriga avtal med SKL, Sveriges kommuner och Landsting, ger de berörda 350.000 offentliganställda, kvinnor mest, en lönehöjning med i genomsnitt 650 kronor i månaden. Så långt är de offentliga arbetsköparna och Kommunals företrädare överens, men sedan skiljer sig bedömningen.

– Avtalet ligger inom ramen för det märke för kostnadsökningar som satts för denna avtalsrörelse genom tidigare avtal, säger en tydligt nöjd Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation i ett pressmeddelande med den talande rubriken: ”Avtal med Kommunal bryter ny mark”.

Arbetsköparna i SKL hävdar å sin sida att utfallet kostar dem 2,6 procent medan Kommunal anser att det motsvarar en löneökning på 3 procent.

– Det här är ett bra avtal under rådande omständigheter, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i en kommentar på LO:s webbsida.

Parternas förhandlare har säkert sina skäl att framställa avtalet i för dem bästa dager. Låt oss istället titta på några punkter ur ett arbetarperspektiv:

• Den nya medellönen i kommuner och landsting blir 23.300 kronor i månaden för heltid, vilket sannerligen inte är någon hög lön. Men båda parter talar tyst om att inte ens hälften av de kommunanställda kvinnorna i verkligheten jobbar heltid. 364.000, av kommunernas 780.000 anställda har deltid eller timanställningar. Det utgör 46,5 procent av samtliga anställda.

Men vet då att 4 av 5 kommunanställda är kvinnor och att det bland de 95.500 timanställda i princip inte finns en enda man. Vet också att timanställda, som alltid ligger i de lägsta lönespannen också regelmässigt missgynnas vid individuell lönesättning, så blir slutsatsen att den nominella månadshöjningen på 650 kronor för de mest behövande av Kommunals medlemmar krymper ihop till i bästa fall några ynka hundralappar.

• Kommunals avtal innehåller ingen som helst individgaranti. När pengarna ska fördelas lokalt under fredsplikt kan den ena kommunalaren faktiskt i sämsta fall få noll kronor medan arbetskamratens lönelyft blir betydligt mer än 650 kronor.

Handlingslinjen är konsekvent utifrån att Kommunal är för individuella löner och Annelie Nordström ägnar heller inte saken en enda kommentar. Men motparten är desto mer nöjd i sitt pressmeddelande: ”En principiellt viktig fråga för SKL har länge varit att få bort individgarantier i avtalet”.

Här agerar Kommunals ledning i direkt strid mot medlemsintresset. Vem behöver ett fack som inte försvarar hela kollektivets bästa?

• Kommunal har också, i likhet med Handels, slutit avtal om sänkta ungdomslöner. En ettårig introduktionsanställning införs. Under detta år blir lönen 75 procent. I gengäld ska 25 procent av arbetstiden ägnas åt utbildning. De som gått omvårdnadsprogrammet garanteras fasta jobb efter detta år.

Också kring denna avtalskonstruktion råder en, får vi förmoda, skammens tystnad eftersom Kommunals ledning inte nämner saken när avtalet presenteras. Istället väljer Annelie Nordström & Co att framhålla att lägstalönerna höjs med 650 kronor lika mycket som löneläget i övrigt. Men vad betyder det när ungdomar får nyanställas till 75 procent av lägstalönen? Då är motparten desto tydligare.

– Jag hoppas att många arbetsgivare kommer att använda sig av den här introduktionen, vi har stora rekryteringsbehov, säger Ingela Gardner Sundström förtjust.

Nog är det bedrövligt att svenska fackförbund utan strid och utan att fråga medlemmarna accepterar avtalskonstruktioner som kraftigt sänker lönen. För den råa verkligheten i Sverige 2012 är ju att unga kommunalare själva tvingas betala sin utbildning. Och detta sker i ett läge när arbetsköparna öppet säger att de behöver massor av folk.

Finns det ett behov att anställa så finns det ingen som helst anledning att skriva avtal om sänkta löner. Snarare borde lönekraven höjas.

• I övrigt höjs Ob och övriga ersättningar, som för Kommunals övervägande kvinnliga medlemmar är skamligt låga jämfört med exempelvis den manligt dominerade industrins, med det av märket stipulerade 2,6 procent. Kommunal framhåller också att avtalet maximerar tiden för visstidsanställningar till tre år. Andra viktiga frågor som rätten till heltid, frågan att få bort styggelsen med delade turer och skapa sammanhållen arbetsdag kommer att behandlas i partsammansatta arbetsgrupper.

Kommunals ur arbetarperspektiv minst sagt magra avtal har liksom de allra flesta avtal i år skrivits utan medling eller konflikt och de är i grunden till förvillelse lika. Inte konstigt när statliga Medlingsinstitutet i tät samverkan med industrins parter bestämmer vad avtalen får ge. LO:s samordning är i praktiken överspelad redan innan den skrivits under samtidigt som Svenskt Näringsliv i bakgrunden framgångsrikt manövrerar för sina klassintressen.

Dagens avtalsrörelse regisseras genom ett på kapitalets villkor statligt reglerat system där Medlingsinstitutet och Industriavtalet utgör den solida grunden. Så bekräftar årets avtalsrörelse att den upphöjda svenska modellen för klassamarbete där fack och arbetsköpare självständigt sluter avtal är ett minne blott.