En barnamördare som förebild

Publicerad 13 september 2005

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper
varandra.” Det är titeln på en feministisk karriärhandbok skriven av
deckarförfattaren Liza Marklund och ledarskapsforskaren Lotta Snickare.

Titeln kan verka lite smått radikal i sin
uppmaning till kollektivt tänkande, om man bortser från den religiösa
terminologin, men efter närmare granskning visar det sig att orden på
bokens framsida är ett citat av USA:s förra utrikesminister Madeleine
Albright. Hon som tyckte att det var värt det när irakiska barn dog
till följd av USA:s sanktioner. Hon som så tydligt representerar
våldets världsmakt och de övergrepp som drabbar kvinnor och barn värst.

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper
varandra.” Albright får hoppas att hon lever länge för i livet efter
detta lär hon, enligt sin egen filosofi, vara totalt körd.

*

Madeleine Albright är Liza Marklunds och Lotta Snickares idol. De ser i
den förra utrikesministern en stark kvinna som lyckats ta sig fram i de
maktens korridorer som domineras av män. Därför har de också skrivit
denna karriärhandbok till hennes ära. Att ta sig framåt och uppåt är
det enda som betyder något. Inte ett ord om att medverka till att skapa
bättre villkor för det stora flertalet kvinnor. Är det verkligen männen
som är det största hindret för kvinnor som vill ha ett anständigt jobb
och kunna leva på sin lön?

I boken får vi kvinnor lära oss hur vi tar oss fram mellan de minor som
männen lägger ut för oss på arbetsplatserna. Och när Marklund och
Snickare pratar om arbetsplatser menar de inte golvet på Volvo eller
snabbköpskassan, utan tidningsredaktioner, styrelserum och
konferensanläggningar. Vi kvinnor ska lära oss att ”ta plats i våra
egna liv” och ”bli tunga på jobbet”. Vi ska bygga nätverk och lära oss
att prata ”manska”. Och blir tiden för knapp när karriären tar fart så
kanske vi måste överväga att prioritera städhjälp i hemmet.

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”

*

Det västerländska tänkandet kritiseras ofta för att utgå från att
människan är en vit medelålders man. Ungdomar, kvinnor och grupper med
annan etnisk bakgrund betraktas som undantag och tas inte med i
beräkningen. Men den västerländska feminismen har ett liknande problem.
Människan blir en vit kvinna ur medelklassen vars främsta mål i livet
är att göra karriär. På andra kvinnors bekostnad.

Eller menar Madeleine Albright att det inte finns några kvinnor i Irak?
Menar Liza Marklund och Lotta Snickare verkligen att alla kvinnor har
möjlighet att göra karriär om de bara lär sig att ta plats på jobbet?
Och vem är det som städar Liza Marklunds toalett när hon är upptagen
med att skriva feministiska handböcker för medelklassen?

JENNY NYSTRöM
Proletären 37, 2005