"Det är vi som drabbas av krisen"

Publicerad 11 november 2009

Allmek verkstad, belägen på Hisingen i Göteborg, är en av många små
svenska verkstadsindustrier som i huvudsak fungerar som underleverantör
till större företag. Proletären har varit på besök för att
direkt på verkstadsgolvet diskutera om krisens effekter och läget för
arbetarklassen, men också om kamratskap och arbetsglädje.

– Det är vi arbetare som drabbas av krisen, de skär inte ner på etablissemanget, konstaterar Anders Räfling, samtidigt som han tittar på en ritning som skall bli ett ”värmeskydd till någon sorts maskin”.

Anders Räfling jobbar tillsammans med Björn Dahlborg i den verkstad där tillverknings- och reparationsarbeten utförs.

– Det är en tillfredsställelse att ha ett jobb, konstaterar Björn Dahlborg. Är du arbetslös har du ingenting, det blir en desperat och uppgiven tillvaro.

Kamratskap
Kamratskapen mellan Anders Räfling och Björn Dahlborg är påtaglig, liksom yrkesstoltheten. Men båda är medvetna om arbetarklassens tillbakapressade läge. Anders Räfling, som har ett långt arbetsliv bakom sig, ser skillnaden i villkor för de unga som idag försöker ta sig ut i arbetslivet.

– När min farsa var ung ställde sig jobbare utanför fabriken på morgonen och vädjade om jobb, och företaget handplockade dem de ville ha, berättar Anders Räfling.

Han menar att dagens situation där företagen kan utnyttja arbetslösa som praktikanter för utvecklingen tillbaka.
– Bemanningsföretagen har precis samma roll idag, fyller Björn Dahlborg i.

Frågan om bemanningsföretagen för oss in på höstens stora avtalsrörelse. Bemanningsföretagen har sedan länge varit ett vapen i handen på arbetsgivarna för att attackera arbetarnas fackliga rättigheter och komma undan lagen om anställningsskydd. I den kris som nu pågår, där tiotusentals arbetare inom inte minst verkstadsindustrin förlorat jobbet, förväntas arbetsgivarna utnyttja bemanningsföretagen till max för att kunna handplocka arbetare vid återanställning.

I avtalsfrågan har Anders Räflings och Björn Dahlborgs eget fackförbund, IF Metall, sagt att just frågan om bemanningsföretagen skall göras till en stridsfråga.

– Det tror vi när vi ser det, kommenterar Björn Dahlborg med illa dold bitterhet.

Han menar att facket agerat alldeles för defensivt i krisen.

– Facket har kapitulerat fullständigt, hur ska de kunna gå ut i avtalsrörelsen och kräva högre löner efter att ha godkänt ett lönesänkningsavtal? Signalen till arbetsgivarna är ju tvärtom att nu är det fritt fram att sänka lönerna.

– Facket borde ha utlyst generalstrejk flera gånger om, menar Anders Räfling.

Han påpekar att det inte är första gången facket agerar passivt, och tar som exempel pensionsfrågan, där den dåvarande sosseregeringen skrotade det fungerande ATP-systemet och införde dagens som tvingar arbetare till att bli aktiespekulanter. Det hela skedde med fackets goda minne.

Anders Räflings vision om hur en fackförening skall fungera går stick i stäv med dagens.

– Facket ska stå på vår sida i alla lägen. Facket måste kunna ta ledningen och lyssna på oss medlemmar. Behövs det måste facket bryta mot lagen, det är så alla stora förändringar i historien gått till. Så var det på Gustav Wasas tid och så är det idag.

– Facket behövs, fyller Björn Dahlborg i, men de ledare som har det som ett levebröd och skor sig på våra medlemsavgifter måste bort.

Ökade klyftor
Läget på arbetsplatserna är bara en del i en samhällsutveckling som går åt fel håll i krisens Sverige. Allmeks verkstäder ligger geografiskt placerade mitt emellan Göteborgsförorterna Backa och Biskopsgården, som blivit ökända efter sensommaren och höstens uppmärksammade bilbränder och konfrontationer mellan ungdomar och polis.

Anders Räfling och Björn Dahlborg har tidigare bott i Backa respektive Biskopsgården, och de förvånas inte över det som händer. Anders Räfling kallar situationen i Göteborgs fattiga och segregerade förorter för en avsocialisering.

– Ungdomarna i Backa och Biskopsgården tvingas gå igenom livet med böjd nacke, och de är medvetna om det. För många blir det den enda möjligheten att få en tillhörighet och bli någonting genom att bränna bilar eller gå med i ett kriminellt gäng.
– Till kungahuset finns det pengar däremot, påminner Björn Dahlborg.

De båda arbetskamraterna börjar diskutera om en mittuppslags-artikel i någon av kvällstidningarna som handlade om kronprinsessan Viktorias nyinköpta handväska.

– Regeringen öser skattepengar över odågor som inte gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv, säger Björn Dahlborg upprört.
För arbetare som betalar skatt är det givetvis provocerande att regeringen betalar kronprinsessans bröllop, samtidigt som det hela tiden sägs att det inte finns pengar för att värna och bygga ut välfärden.

– Vi måste komma ihåg att det finns pengar i samhället, det handlar om fördelning av samhällets resurser, påminner Anders Räfling.

– De pengar vi betalar i skatt ska ju gå tillbaka till oss, anser Björn Dahlborg. Vi har rätt att kräva ett drägligt liv och en bra framtid.
Men det skriver sällan tidningarna om. Kronprinsessans nya handväska är viktigare än arbetarklassens villkor.

– Det är ett problem att folks medvetande är så styrt av media, menar Anders Räfling. De blir itutade att det är så här det måste vara. Jag tror många känner en frustration utan att förstå varför.

– Problemet är att arbetarklassen undanhålls, fortsätter han. Vi tillåts inte framföra våra åsikter. Proletären är en viktig tidning som står på arbetarklassens sida, även om den är liten.

Lönehöjning?
De två verkstadsarbetarna har mycket att säga om sakernas tillstånd, men klockan tickar på och det är dags att bryta upp för dagens morgonfika. 

Vi går till fikarummet samtidigt som arbetarna från de båda verkstäderna släntrar in. Stämningen är avslappnad, vid något bord läggs pannorna i djupa veck över ett korsord, vid ett annat pratas det om helgens fiskeutflykt.

Men mellan borden pågår samtidigt en ömsom skämtsam, ömsom allvarlig diskussion om den egna arbetsplatsen. Frågorna rör lönehöjningen för det tredje avtalsåret, någon är osäker på om det blir ytterligare några kronor i lönekuvertet eller inte.

Efter fikat besöker vi Allmeks andra verkstad. Här utförs svetsprover för bland andra svetsföretaget Esab, som tillverkar svetselektroder. Här träffar vi Dennis Carlsson, som är i full färd med att tvätta rent arbetsprover i ett syrabad.

– Jobbet är bra här, berättar han. Vi sköter oss själva i verkstaden, vi levererar proverna till kunderna och slipper cheferna.
Han har tidigare jobbat på Volvo och kan jämföra med att jobba vid ett löpande band.

Pressat läge
Dennis Carlsson säger att han inte är så intresserad av politik, men han har ändå tänkt till över krisen och läget i samhället.

– Det är klart jag reflekterar över hur de använder våra skattepengar. Jag vill att de pengar jag betalar i skatt skall gå till ett fungerande samhälle.

Han jämför med det välfärdsbygge som pågick i Sverige under efterkrigstiden, men som nu raseras av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

– Det är svårt att föreställa sig en tid där staten byggde billiga lägenheter och det bara fanns ett elbolag, som inte var vinstdrivande, funderar Dennis Carlsson.

Konkret på den egna arbetsplatsen fick arbetarna på Allmek känna av krisen innan semestern. Som på så många arbetsplatser ställdes arbetarna inför ultimatumet att gå ner i arbetstid och lön för att undvika varsel.

– Det blev lite mindre i lönekuvertet, men samtidigt är jag glad över att ha ett jobb. Flera av mina gamla jobbarkompisar på Volvo har blivit av med jobbet.

Under vårat samtal ansluter jobbarkompisen Andreas Alm. Han är inne på samma linje som Dennis Carlsson.

– Jag tycker att det är ok att gå ner i lön om det är för att rädda jobben. Vem vet, det kanske hade varit annorlunda idag om vi inte hade gjort det.

Samtidigt konstaterar han att läget kändes mer pressat innan semestern, nu jobbar de heltid igen.

Hotet om arbetslöshet
Också Andreas Alm har kompisar som jobbat på Volvo och blivit av med jobbet.

– Jag har aldrig varit arbetslös själv så det är svårt att sätta sig in i hur livet blir utan jobb. Jag vill jobba kvar här tills jag själv väljer att sluta.

Tillbaka i monteringsverkstaden har Anders Räfling fått igång svetsen och är i full färd att förvandla teckningarna på ritningen till ett fungerande värmeskydd.

– Det vi säger kanske blir lite väl negativt, ursäktar han sig när svetslågan slocknat och han fått av sig skyddsmasken.

Som alla andra vi pratat med under vårt besök framhåller han kamratskapet och yrkesstoltheten.

– Här har vi ännu en bra arbetsplats, arbetsuppgifterna är varierande och de kan inte köra med oss hur som helst.

– Det viktiga är att kunna gå igenom livet med ryggen rak, avslutar Anders Räfling.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 46, 2009