Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Det är väldigt, väldigt roligt"

I Laholm bygger ett tjugotal tjejer det nya teckningsmuseet. Deras utbildning till byggnadsarbetare ingår i ett nytt projekt som ska bryta könssegregeringen inom byggbranschen.





Längs de trånga gatorna i halländska Laholm ekar ljudet av hammarslag.



Nere vid Lagan arbetar ett tjugotal tjejer med att bygga om den gamla brandstationen till ett teckningsmuseum.



När museet invigs kommer det att disponera hela 600 kvadratmeter och
rymma visningsrum, cafeteria, arkiv, en butik samt en utställning om
själva byggprocessen.



Men det är fortfarande en bit kvar till det att museet beräknas stå färdigt i oktober 2006.



Än så länge gapar brandstationen öppen ut mot Lagan där det så
småningom ska sitta en glasfasad, och på marken ligger armeringsjärn
och murslevar.  



Ingen slump

Till skillnad från de flesta andra byggen, har arbetarna här namn som
Helena, Emma, Anna och Jessika. Och det är ingen slump att samtliga
arbetare i blåbyxor och gula skyddshjälmar på bygget är kvinnor.



Tillsammans har AMS, länsarbetsnämnderna i Halland, Skåne, Västra
Götaland, Libra och Sveriges Byggindustrier startat projektet i Laholm
som ett led i att försöka bryta könssegregationen på arbetsmarknaden.
Projektet har fått 4,6 miljoner i EU-bidrag. Utbildningen är
förbehållen kvinnor.



– Tjejerna ska utbildas för att vi ska kunna bryta splittringen inom
branschen, berättar Kenneth Abrahamsson, snickare och instruktör på
bygget.



Deltagarna rekryterades på Arbetsförmedlingen på olika orter. Efter en
prova-på-kurs erbjöds de utbildning, antingen till murare, snickare
eller betongarbetare.



Byggbranschen efterlyser mer utbildad arbetskraft, inte minst fler tjejer.



– Nu gör de sin yrkespraktik som lärlingar här. När de fullgjort sina
lärlingstimmar kan de kalla sig murare eller snickare, säger Kenneth
Abrahamsson.



När nästa grupp från projektet tar över arbetet på museet i höst söker tjejerna andra lärlingsplatser.  



Entusiasm

Vid bordet i den gröna baracken sitter också byggnadsingenjören Helena Carlsson, som är arbetsledare.



Hon arbetar för byggnadsentreprenören PEAB, som nu tagit över huvudansvaret för bygget.



Böjd över ritningen berättar hon om upplägget.



– Byggnaden är ursprungligen en brandstation från tidigt 1900-tal. Vi
kommer att behålla vissa tidstypiska drag när vi renoverar, till
exempel kommer de olika rummen att ha varierande golvhöjder, berättar
Helena Carlsson, och det går inte att ta miste på entusiasmen inför
omskapandet av den åldriga tegelbyggnaden.



Kommunikationen med arkitekten är tät, varje måndag träffas de och diskuterar hur arbetet ska fortlöpa.



För att byggnaden ska kunna tjäna som museum finns det särskilda krav den måste leva upp till.



– Det är stora teckningssamlingar som ska förvaras här, och det finns
speciella bestämmelser kring ljuskänslighet och brandskyddet som vi
måste ta hänsyn till när vi bygger, påpekar Kenneth Abrahamsson.



Arbetet ställer med andra ord höga krav på arbetarna.



– De är otroligt noggranna, säger Helena Carlsson nöjt.



Inte vanligt

En byggarbetsplats med enbart kvinnor hör inte till vanligheterna, och skillnaderna mot andra byggen är stor. Eller?



– Enda skillnaden mot andra byggen är att det bara är lärlingar här. Vi
har samma upplägg, samma krav på arbetet som om det bara vore män här,
säger Helena Carlsson bestämt.



Det märks snabbt att det är själva hantverket och färdigställandet av
museet man har för ögonen på bygget. Inte huruvida det är tjejer eller
killar som står för arbetet.



Bilden av byggarbetsplatser som tuffa miljöer med grasserande sexism
menar Helena Carlsson är starkt överdriven, även om det förekommer.



– Jag tror det är förutfattade meningar. Jag trodde det var mycket värre innan jag kom ut på byggena själv.



Kenneth Abrahamsson håller med.



– Det är ungefär detsamma här, tonen är rå men hjärtlig, säger han med ett skratt.



Att utbildningen enbart är till för tjejer tror de båda är positivt.



– Det är bra för tjejerna att inte blandas med killar, ofta tar
killarna över, poängterar Kenneth Abrahamsson. Nu kan de utvecklas och
bli starkare i sig själva.



– Här finns ingen karl som går in och tar över när ett arbetsmoment blir svårt, tillägger Helena Carlsson.



Kenneth Abrahamsson påpekar att kvinnor ofta vågar välja alternativa
arbetsmetoder från början. Till skillnad från männen går de kanske två
gånger med tungt material istället för att ta allt på en gång.



– Tjejer jobbar många gånger smartare.



Ett liknande projekt i Gävle har ifrågasatts, och anmälts för att vara
könsdiskriminerande enligt den nya jämställdhetslagen och lagen om
förbud mot diskriminering.



Enligt denna får inte arbetsförmedlingar ta hänsyn till kön i sin
arbetsmarknadspolitiska verksamhet. Något som väcker kritiska röster
runt bordet.



– Det snackas om att vi ska ha bort ojämlikheten, men när vi väl gör
det så anmäls det, säger någon upprört. Det här är ett pilotprojekt,
och vi måste ju se hur det går!



Kenneth Abrahamsson reser sig.



– Nähä, nu är det väl dags att vi går ut till tjejerna!



Kontrast

Med de gula skyddshjälmarna på plats går vi ut.



– Just nu formar vi innerväggar, berättar Helena Carlsson. Det är
ovanligt att man använder råspont nuförtiden, men det ska vi göra,
säger hon och pekar mot brädorna som än så länge ligger i en hög på
marken.



– Vi bygger i en gammal stil, men samtidigt blir det väldigt modernt.



I solskenet jobbar Madeleine Oscarsson, Emma Danielsson-Lingårdsson och Helena Jansson. De börjar klockan sju varje morgon.



Emma Danielsson-Lingårdsson kommer bärandes på en planka som ska kapas och ställer sig vid sågen.



I svart linne och långt flätat hår utgör hon en kontrast mot den traditionella bilden av en byggnadsarbetare.



– Det händer att man stannar upp och bara tittar på utsikten, säger hon och nickar ut mot vattnet.



Innan de hakade på byggnadsutbildningen sysslade de med helt andra saker.



– Jag var kulturarbetare, främst skådespelare, berättar Emma
Danielsson-Lingårdsson, som nu är snickarlärling. Jag ville ha ett yrke
som jag kan försörja mig på och tycker om.



Madeleine Oscarsson arbetade tidigare som konservator, men ser nu fram emot ett yrkesliv som snickare.



– Jag har förhoppningar om att kunna arbeta på museer efter det här.



Många fördelar

Att jobbet har många fördelar är de överens om:



– Det bästa är att man får jobba med kroppen, säger murarlärlingen Helena Jansson.



– Arbetet ger ett synligt resultat. Som förhoppningsvis står kvar ett
tag, tillägger Emma Danielsson-Lingårdsson med ett leende. Och nu kan
vi fixa scenen själva!



De tror att liknande projektet kan vara ett steg i rätt riktning för jämställdhet.  



– De andra projekten har ju uppenbarligen inte lyckats rekrytera
tillräckligt med tjejer, säger Emma Danielsson-Lingårdsson. Är
problemen extrema får vi ta till extrema åtgärder.



– Många hade nog inte valt projektet om det inte bara varit tjejer här,
tror Helena Jansson. Det gör mycket att det kommer ut tjejer i
arbetslivet. Branschen och kollegor ser att det fungerar.



Omgivningens reaktioner på deras yrkesval har varit varierande.



– Det behöver inte vara så besvärligt. Att jobba inom vården kan också
vara jävligt tungt. Kånka på ungar och vända gamlingar, påpekar Emma
Danielsson-Lingårdsson. Min snart 80-åriga mormor tycker det är
jättekul!



– Murare, det måste vara tungt sa någon, men jag tycker det är konstigt att folk reagerar överhuvudtaget, säger Helena Jansson.



Stort intresse

Problemen med en könssegregerad byggbransch finns även i andra länder, och projektet i Laholm har rönt stort intresse utomlands.



– Vi har haft många som varit på besök här för att se hur vi jobbar, säger Kenneth Abrahamsson. Vi hade besök från England igår.



Som en konsekvens av Sveriges inträde i EU har arbetskraftsinvandringen
ökat alltmer, inte minst till byggsektorn, och debattens vågor går
höga.



Byggde baracken själva



Men tjejerna tror inte att deras jobb är i fara.



– Nej, det rör mig inte i ryggen, säger Helena Jansson. Jobba här kan de göra, men det är fel om de inte har samma rättigheter.



– Klart de kan jobba här, men då ska de ha samma lön. Det är mest
orättvist mot dem som kommer hit, tillägger Emma
Danielsson-Lingårdsson.  



Dock kan kommunikationssvårigheterna ställa till problem:



– Det går inte att jobba med någon om man inte kan göra sig förstådd, säger Helena Jansson.



Det bli dags för lunch, och tjejerna går ner mot baracken som de byggt och ritat egenhändigt.



Invändigt ser den nästan ut som en liten etta, med smarta och funktionella lösningar.



Köksgolvet är hemtrevligt rutigt, och hallväggarna är täckta av grön våttapet.



– Vi fick helt fria tyglar när vi byggde den. Tillsammans tog vi fram
förslag på hur den skulle se ut. Modellen presenterades sedan på
byggmässorna i Göteborg och Malmö i våras, berättar Helena Jansson, i
färd med att värma sin lunch i mikron.



Tjejernas modell är inte mycket dyrare att bygga än en traditionell
barack, och NCC har anmält intresse av att börja serietillverka den.



– Det piggar upp att den är lite annorlunda, säger Emma Danielsson-Lingårdsson.



För att lättare finna lärlingsplatser till tjejerna när de avslutat
sitt arbete på teckningsmuseet har man tagit fram en kalender med
titeln ”Din framtida jobbarkompis!” där tjejerna presenteras för
eventuella arbetsgivare.



En extra hjälp ut på en extremt mansdominerad arbetsmarknad där det fortfarande finns många hinder att övervinna.



Ut i verkligheten

– Det är ju lite av en skyddad verkstad det här. Verkligheten ser ju
helt annorlunda ut. Hoppas det går bra för dem när de väl kommer ut.
Det beror så mycket på vilken typ av arbetsplats man hamnar på, säger
Helena Carlsson.



Madeleine Oscarsson rekommenderar alla intresserade tjejer att söka sig till byggbranschen.



– Har man intresset ska man absolut göra det.



Emma Danielsson-Lingårdsson håller med.



– Det är väldigt, väldigt roligt!



KRISTIN JOHANSSON

Proletären 38, 2005