Del 2: Islamofobin - vår tids rasism

Publicerad 13 maj 2009

– Islamofobin präglar allt mer av samhällsdebatten i vår omgivning. Då
kan vi inte bara sitta tysta och låta det fortsätta. Det säger Andreas
Malm, som skrivit den över sjuhundra sidor långa boken ”Hatet mot
muslimer&rdquo;. H&auml;r publiceras den andra delen i Prolet&auml;rens artikelserie om fr&auml;mlingsfientligheten, islamofobin och flyktingspolitiken som l&ouml;per under v&aring;ren.<br />

Andreas Malm målar upp en skrämmande bild av utvecklingen i Sverige och Europa. I en tid när växande klassklyftor och orättvisor präglar länderna i västvärlden har muslimerna blivit vår tids syndabockar.

Muslimerna utmålas som hotet mot demokratin, välfärden och den västerländska livsstilen. De utpekas som presumtiva terrorister och våldsverkare. Belackarna hänvisar till 11 september och bomberna i London och Madrid, såväl som till oroligheterna i svenska förorter som Rosengård och Tensta.

Våldet antas vara inristat i den muslimska själen och deras mål påstås vara att erövra Europa. Men det är inte bara med bomber muslimerna sägs försöka ta över vårt samhälle. Muslimska kvinnors magar framställs som odetonerade bomber när det talas om en hotande ”muslimsk befolkningsexplosion”.

– Muslimer definieras som alla som föds av föräldrar som har sitt ursprung i muslimska länder, eller som själva har ursprung i muslimska länder. De tänker sig att islam är något som fortplantar sig över generationerna och som sitter i de barn som föds, oavsett vad de själva blir när de växer upp. Islam ses som en bacill som reproduceras fysiskt över generationerna, säger Andreas Malm.

Rädslan för att ”muslimerna ska ta över” sprids i extrem och konspiratorisk så kallad Eurabienlitteratur, där författarna hävdar att muslimer sedan 1970-talet försöker erövra Europa och är på god väg att lyckas.

Liknande föreställningar letar sig idag också in i den politiska mittfåran, och muslimers blotta närvaro framställs som ett problem. Andreas Malm pekar på den av staten beställda Rosengårdsrapporten som ett exempel på detta.

– Rosengård är en stadsdel som präglas av socialt och ekonomiskt betingade problem, med arbetslöshet, enorm trångboddhet och usla levnadsförhållanden i vissa hus. Men regeringen kommer med en rapport som pekar ut invandrarna själva som problemet och säger att de är ett inre hot mot Sverige; någon sorts femtekolonnare som hotar vårt trevliga, demokratiska Sverige. Det är att förskjuta frågan från de verkliga sociala och strukturella problemen till en föreställning om att det är själva muslimerna det är fel på, att det är deras närvaro som är problemet.

Rasifiering
Eurabienlitteraturen och muslimskräcken bygger på att muslimer ses som en homogen grupp människor som kan tillskrivas vissa egenskaper. Detta beskriver Andreas Malm som en rasifiering.

– Det som händer i Europa just nu är att den muslimska identiteten rasifieras. Heter någon Muhammed så har han ett handikapp, ett lyte, på svensk arbetsmarknad. Det enda vi vet om någon som heter Muhammed är att han har ursprung i någon typ av muslimskt sammanhang, och ändå är namnet någonting negativt när man söker jobb. Islam frikopplas från aktiv trosutövning och bekännelse, en Muhammed kan vara ateist lika gärna som from. Därmed har islam blivit en typ av funktionell ras. Alla raser är konstruerade och påhittade, de är skapade genom olika typer av sociala processer. Det är det som sker med muslimer nu också.

”Hatet mot muslimer” har mötts av blandade recensioner. En del liberala journalister, som Sydsvenska Dagbladets Per Svensson, har reagerat mot att Malm dissekerar såväl Sverigedemokraternas retorik som liberaler som Per Svensson själv.

– För dem är det stötande att jag har en föreställning om att rasism också finns i den borgerliga mittfåran. Det är provocerande eftersom det ger dem ett ansvar.

– Men jag förstår inte hur man kan tro att rasismen existerar i ett vakuum, att Sverigedemokraterna lever i en värld för sig. Hur kan man undvika att se att Sverigedemokraterna närs och göds av idéerna som existerar i mitten – för så är det naturligtvis. De högerextrema partierna lever i växelverkan med borgerligheten, säger Andreas Malm.
Syndabockar

Istället framställs ofta arbetarklassen som särskilt trångsynt och rasistisk. Journalisten Dilsa Demirbag-Sten, som själv uttalat sig i stereotypa och negativa ordalag om islam, hävdar i Expressen att arbetarklassen både är rasistisk och kvinnofientlig.

Men föreställningar om muslimer som främlingar och som de Andra kommer inte från arbetarklassen eller från arbetarrörelsen, menar Andreas Malm.

– De föreställningarna har sin upprinnelse i etablerade diskussioner, hos opinionsbildare, media och makthavare av olika slag. Däremot är det de facto så att en högre del arbetare dras till Sverigedemokraterna och deras syskonpartier i Europa. Det är en paradox eftersom de här partierna är antifackliga och arbetarfientliga.

– Den paradoxen måste man förklara på något sätt, och jag tror att det beror på att det är arbetande människor som upplever störst osäkerhet i sina liv. Detta i kombination med en debatt där muslimer framställs som den yttersta faran leder till att partier som Sverigedemokraterna lockar till sig röster i vissa arbetarskikt med låg klassmedvetenhet som kan kanalisera sin frustration mot den här måltavlan.

Idag är Sverigedemokraterna invalda i kommunfullmäktige i 144 orter. Men stödet till SD är inte det enda uttrycket för islamofobin i det svenska samhället. Andreas Malm poängterar att rädslan för muslimer också märks i den strukturella diskrimineringen; det handlar om varför Ahmed nekas det jobb som Tobias med samma kvalifikationer får, och om varför Zainab bara får hyreskontrakt i förorten.

– Nyligen kom det en rapport som visar vilka otroliga skillnader det är för ungdomar som växer upp i en stadsdel som Hjällbo, Husby eller Rosengård jämfört med dem som växer upp i samma städers innerstadskvarter. Människor med ursprung i muslimska länder är överrepresenterade i de fattiga stadsdelarna och lever under jämförelsevis dåliga villkor.

Studien som Andreas Malm refererar till visar dystra siffror. Till exempel varken jobbar eller studerar 38 procent av alla 20-25 åringar i Stockholmsförorten Husby. Innanför tullarna är andelen 14 procent. I Rosen-gård i Malmö och Hjällbo i Göteborg är andelen 35 procent.

Men att den väl dokumenterade diskrimineringen utgör en orsak till den höga arbetslösheten i förorterna nämns sällan. Högerregeringen lägger istället skulden på individerna, som framställs som arbetsovilliga eller lata, och på så vis får tankemönstren som leder till diskriminering nytt krut.

Islamofobisk tradition
Att islamofobin både i Sverige och i Europa växer sig starkare bekräftas också av flera attitydundersökningar. Andreas Malm menar att det finns en rad orsaker till utvecklingen.

– Dels har det att göra med arbetarrörelsens försvagning. Social frustration tar sig i dag uttryck på andra sätt, och muslimer blir en bekväm och lämplig måltavla för människors ilska över allt som är fel i samhället. Dels beror det på terrorhandlingarna 11 september och krigen i Irak och Afghanistan. Dessutom har vi en långvarig västerländsk tradition av att se på muslimer på ett visst sätt.

Andreas Malm beskriver i sin bok hur islamofobin och extrem islamism, som bland annat tar sig uttryck i terrorhandlingar, göder varandra. Hatet mot muslimer stimulerar extremism, och varje blind våldsaktion från muslimer i väst ger ny ammunition åt fobin.

Ändå hävdar vissa skribenter att Andreas Malm stryper religionskritiken. Finns det en risk att viktig kritik avfärdas med hänvisning till islamofobi?

– Den risken finns naturligtvis, precis på samma sätt som det finns en risk när man tar upp antisemitismen att det förhindrar kritik av staten Israel. Men för mig är det självklart att man kan vara emot islamofobi och samtidigt vara emot vissa islamistiska rörelser och företeelser. Jag kan kritisera rasismen mot muslimer i Sverige och samtidigt tycka att det är ett problem att Afghanistan kanske inför en familjelagstiftning där shiitiska kvinnor enligt lag blir ålagda att alltid ställa upp på sex när deras män vill. Det finns ingen koppling där emellan, säger Andreas Malm som också skrivit två kritiska böcker om Iran.

Alla drabbas
Andreas Malm menar att frågor som rör muslimer ofta blåses upp i media. Som exempel nämner han diskussionen om huruvida det ska finnas särskilda tider för kvinnor i simhallar, vilket närmast har blivit en symbolfråga, både i Sverige och i Europa.

– Jag tycker det är bisarrt att det har blivit en så stor fråga. I stort sett varje gång jag går och simmar på Eriksdalshallen i Stockholm så är någon del av simhallen stängd eftersom ett lag tränar där.

Däremot menar han att särlagar blir problematiska om det finns en risk för att det inom gruppen öppnas möjligheter för inre förtryck.

– Till exempel så är jag emot att Sverige öppnar upp ett visst utrymme för sharialagstiftning. Det skulle inte gagna svagare grupper inom den muslimska gruppen, som kvinnor till exempel, säger Andreas Malm och tillägger att han är motståndare till alla sorters friskolor. Det spelar ingen roll om de är muslimska, kristna, eller något annat.

– Det finns ingen anledning heller att börja förespråka den typen av separata institutioner. Däremot måste man se att muslimer har samma rätt som alla andra att utöva sin religion inom lagens ramar.

I sin bok går Andreas Malm tillbaka ändå till 600-talet för att spåra uppkomsten av de stereotyper av muslimer som fortfarande lever kvar. Han menar att det är nutidens specifika politiska krafter och förhållanden i kombination med gamla föreställningar som formar dagens rädsla för muslimer.

Förlorarna är i första hand de människor vars vardagliga liv försämras, men i slutändan drabbas hela arbetarklassen. Men vem tjänar på islamofobin?

– Det är klart att borgarklassen tjänar på att människor tror att det är muslimernas fel att saker är fel i samhället. Det är ofarligt för den verkliga makten att människor ser den muslimska minoriteten som roten till osäkerhet och otrygghet i tillvaron. När någon utnämns till syndabock för ett större problem så fjärmas vi från roten till problemet.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 20, 2009

"Okunskap föder fördomar"
Ahmed al-Mofty, Samir Jeresi och Yasser Hammoud möts i Rättvicecentret för palestinska folkets lokaler på Hisingen i Göteborg. De kan alla vittna om diskriminering och fördomar som riktas mot muslimer.

– Vi har letat efter en lokal till vår förening i nästan två år, säger Ahmed al-Mofty som är ordförande för Islamiska informationsföreningen. Vi har åkt ut och tittat på lokaler och allt har varit klart, men när de får se namnet på vår förening så säger de nej. Det finns massor av lediga lokaler i Göteborg, men vi får ingen, berättar han och fortsätter:

– Massmedia ger inte rätt bild av oss muslimer. Ibland är det avsiktligt, ibland beror det på okunskap. Till exempel blev palestinier i Jenin utplånade. Då var rubriken i tidningarna ”Israeliska militärer jagar terrorister”. Men när det var en attack mot Israel och en person dog stod det ”Blodig attack mot civila”.

– Jag som palestinier påverkas hela tiden av den bilden, säger Samir Jeresi från Rättvisecentret för palestinska folket. Det beror på vem man träffar, men ofta får jag ett dåligt bemötande på grund av bilden av palestinier som sprids i massmedia i hela västvärlden. Men det är Israel som ockuperar Palestina, inte tvärtom.

Alltid samma frågor
– När jag var ny i Sverige gick jag en kurs i Norrköping för att bli reparatör, berättar Yasser Hammoud från Islamiska förbundet. Samtidigt predikade jag i församlingen. På fredagar behövde jag lämna kursen en halvtimme för att kunna gå till moskén. Men de sa ”du måste välja mellan kursen och moskén”. Jag valde moskén.

Ahmed al-Mofty, som ofta är ute på skolor och föreläser om islam, berättar att han alltid får samma frågor av eleverna. De rör kvinnor och kvinnors rättigheter, jihad och krig. Detta speglar väl bilden av muslimer i det svenska samhället.

Media spelar negativ roll
– Jag ser tre orsaker till fördomarna. De beror på okunskap, den dåliga bild massmedia ger av oss och på att vissa muslimer själva inte ger den rätta bilden av islam, menar Ahmed al-Mofty.
Yasser Hammoud instämmer.

– Den som har kunskap hatar inte, säger han. Många har ändrat sin åsikt efter att de träffat muslimer.

– Media spelar också en negativ roll i integrationsfrågan, tillägger Samir Jeresi. Brottslingar som är invandrare pekas ut direkt, speciellt om de är muslimer. Men de skriver aldrig om alla muslimer som arbetar som läkare, lärare eller på andra jobb. De skriver inte om alla oss som bidrar till välfärdssamhället.

Här bär också politikerna ett tungt ansvar, menar han.

– Politikerna i Sverige segregerar samhället. De låter bara invandrarna bo i vissa delar av landet. Svenskarna som bor på andra ställen träffar inte invandrarna. Därför tror svenskarna på det de läser i tidningar och ser på tv. De får inga andra kunskaper. Varför kan inte såna som jag få bo i Askim eller på Guldheden? När invandrare söker lägenhet får de bara bostäder i Hisingen, Bergsjön och Hjällbo.

Alla tre upplever att klimatet hårdnat efter 11 september.

– Självklart är det så, säger Ahmed al-Mofty. Men samtidigt har fler konverterat och blivit muslimer också, tillägger han.

– Nu pratar jag som muslimsk palestinier. Västvärlden propagerar hela tiden för demokrati och frihet, men de jobbar inte för det. Det räcker med att se vad som händer i Gaza nu. Blockaden fortsätter, folk dör, men ingen bryr sig. Västvärldens har en dubbelmoral, säger Samir Jeresi.