Debatt om jämställdhet i Göteborg

Publicerad 9 september 2010

8-mars kommitténs valdebatt ägde rum på Restaurang Trappan i Göteborg,
lördagen två veckor innan valet. På plats fanns kommunala representanter
från Kommunistiska Partiet, Feministiskt initiativ, Centerpartiet,
Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet. Samt en publik, som att döma av vem som fick mest
applåder, mestadels bestod av Fi-anhängare.

Debatten anordnades av 8-mars kommittén i Göteborg, vilket är ett nätverk av ett flertal feministiska organisationer och partier.
Intrycket från debatten blir om man ska se till helheten att den präglades av en ovanligt stor respekt. Alltför många gånger har man sett politiker kasta skit på varandra och ägna sig åt onödigt mycket fula gliringar. Frånvaron av detta i en jämställdhetsdebatt ett par veckor innan valet känns befriande.

Detta betyder inte alls att de debatterande var överens. Det fanns en klar skillnad i hur de olika partierna såg på en lösning i jämställdhetsfrågan. Här såg man hur Folkpartiet, representerade av Rosie Rothstein, ständigt återkom till hur lösningen fanns hos näringslivet. Jämställda styrelser var receptet.

Socialdemokraten Maria Augustsson och vänsterns Elsie Norberg Pilhem talade en del om behovet att satsa på offentlig sektor, men det var Kommunisternas representant Vera Pettersson som mest ihärdigt betonade de offentligas vikt. Hon förde även upp frågan till en ideologisk nivå.

Evy Hagman från 8-mars-kommitén inledde mötet, med att kort ta upp några frågor som 8-marskommitén kämpat för i flera decennier, så som kampen för 6-timmarsdagen.

Moderator för dagen var Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby. Åström frågade inte om 6-timmarsdagen, endast Kommunisterna och Fi, representerade av Stina Svensson, sade sig vara för 6-timmars arbetsdag. Resten nämnde inte frågan, förrän den ställdes specifikt av publiken i slutet av debatten. Då undvek både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att svara.  Borgarna svarade att de var emot att lagstifta, med argument som att man inte har råd. Kommunisterna tog då chansen och menade att motståndarna till lagstiftning om 6-timmarsdagen använder samma argument nu, som motståndarna till 8-timmarsdagen gjorde på sin tid.

Rut var, föga förvånande, den fråga som samtliga partier (utom MP) tog upp. Här går skiljelinjen så att partierna till vänster är starka motståndare till Rut-avdraget, medan de borgerliga rentav ser Rut-avdraget som en seger för jämställdheten.

Då tog Kommunisterna upp Uppdrag gransknings senaste reportage där man synliggör hur de lettiska kvinnorna tvingas ta pigjobb hos rika i Sverige, och lämnar barnen hemma. Vera Pettersson menade att detta är skamligt mot de fattiga lettiska familjerna. Men moderaten Agneta Granberg menade istället att Rut-avdraget har hjälpt de lettiska kvinnorna.

Miljöpartisten, Tomas Martinsson, var den som gav svagast intryck, han lämnade inget besked i Rut-frågan, och undertecknad kunde inte se att han utmärkte sig i någon annan fråga heller.

Löneskillnader mellan kvinnor och män diskuterades flitigt, och moderatorn pekade på färsk statisktik när hon påpekade att löneskillnaden är långt mycket större inom det privata näringslivet, jämfört med den kommunala verksamheten.

Centern, Francisca Åseberg Gustafsson, vill avhjälpa detta problem med kvotering i styrelserna i näringslivet (här fick de även medhåll av sossarna). C menade även att ekonomiska frizoner i förorterna kan avhjälpa löneskillnaderna, då invandrarkvinnor kommer ut på arbetsmarknaden.

Kommunisterna förklarade att de är starkt kritiska till frizoner i förorten, då de menar att det skapar ojämlikheter och löneklyftor mellan invandrare och svenskar, och i förlängningen för lönenivåerna nedåt.

Istället menar Kommunisterna att man inte ska vara nöjd med lönerna inom den offentliga sektorn. De måste höjas, och här har politikerna en möjlighet att påverka, då de har inflytande och ansvar över den offentliga verksamheten. Om den politiska viljan finns så finns det även möjlighet att höja lönerna inom det offentliga.

Feministiskt initiativ har ett konkret förslag för att avhjälpa löneskillnaderna. Man föreslår att höja arbetsgivaravgifterna med 0,5 procent. Dessa pengar ska hamna i en speciell jämställdhetspott. Här ska företagen kunna ansöka om pengar ur potten, och de företag som är jämställda på lönefronten har rätt att ta del av dessa pengar.

Föräldraförsäkringen, och frågan huruvida denna ska vara individualiserad eller ej, var en annan fråga som delade upp partierna i olika läger. Borgarna vill att familjerna ska få bestämma själva. Socialdemokraterna har olika åsikter i sitt parti, dess representant menar att även om man nu har partibeslut för att få till en tredelad lösning så är målet att man ska gå mot en tudelad. I nuläget kräver Kommunisterna att föräldraförsäkringen ska tredelas.

En intressant publikfråga var hur vi ska ändra de attityder och normer i samhället som tjänar till att förtrycka kvinnor. Här svarade samtliga partier, med undantag av Kommunisterna, att vi ska börja med barnen, och uppfostra dem jämställt.

Kommunisternas representant stack ut och sade att det är först när kvinnor är ekonomiskt jämställda med männen, och kan försörja sig själv, som förändringar på detta plan kan ske.

Avslutningsvis vill undertecknad mena att det var intressant att Kommunisterna och Fi fanns representerade. Dessa vågade sticka ut, och man kan ana att blockpolitiken lägger locket på diskussionsklimatet. Något som riskerar att i förlängningen få tydliga konsekvenser för demokratin.

Johanna Magnusson
Proletären nr 36, 2010