Brevbärare säger ifrån

Det finns ett genuint missnöje lagrat hos folkskaran som samlats på Södermalmstorg vid Slussen i Stockholm.

Brevbäraraktionen har kallat till demonstration mot försämringarna inom Posten. Talen avlöser varandra. ”Vi är människor – inte maskiner” står det på en av banderollerna.

Bland talarna återfinns brevbäraren Gunnar Westin. Han är en av initiativtagarna till demonstrationen. I sitt tal betonar han vikten av arbetarnas gräsrotsrörelse.

Efter honom tar en äldre man med hatt och vitt skägg till orda. Det är Nisse Carlén, känd bland många på Posten.

– Som pensionerad brevbärare kan jag inte låta bli att känna med kamraterna som fortfarande arbetar, och sliter mer och mer, säger han. När jag började dela brev här för snart 40 år sedan, var brevbärarjobbet ett fritt, meningsfullt och roligt yrke. Så var det i många år.

Nisse Carlén citerar bland tidningsklipp och mejl från hela landet. Jönköping, Göteborg, Östersund, Falköping – överallt tycks mönstret vara detsamma. Det rapporteras om stress, magknip och mångåriga postanställda som säger upp sig. Effekterna för allmänheten blir sämre service.

– Eftersändningar blir liggande, fortsätter han. Post delas inte alltid ut varje dag, det kommer inte att stå länge på, förrän den dagliga postutdelningen försvinner – och ersätts med varannan eller var-tredje-dags-utdelning, om den nuvarande utvecklingen inte stoppas.

Folket på torget lyssnar och känner igen sig. De allra flesta jobbar själva på Posten. De kommer från kontor runt om i stan. Andra är människor som solidariserar sig med de postanställdas sak. Många har gjort egna plakat.

I mängden möter vi ett gäng arbetskamrater från ett postkontor på Kungsholmen.

– Arbetsvillkoren har blivit värre och värre sedan Posten bolagiserades 1995, tycker Jussi Paju. Lönerna ligger stilla. Det är bara budget och vinstkrav som styr. Kvaliteten blir lidande. Ingen tänker på samhällets behov av en väl fungerande postservice.

– Det är klart att man är solidarisk, inflikar Albin Sundberg som jobbar på samma arbetsplats. Ingen vill ha det sämre. Vi håller ihop. Det här är första gången jag demonstrerar.

Lite längre bort står Annelie Svensson från Posten i Solna. ”Post-traumatisk stress” har hon träffande skrivit på sitt plakat. Hon knyter an till det faktum att övertiden hos brevbärarna ökar mer än för någon annan yrkesgrupp i landet.

– Jag har aldrig jobbat så mycket över som nu, kommenterar hon. Ändå har jag arbetat som brevbärare i 30 års tid. Med det nya systemet Brev 2010 tvingas vi hoppa runt på olika distrikt. Vi förlorar en massa tid. Folk vågar inte säga vad de vill.

Folksamlingen värmer upp med flera skanderingar. Uppställning fyra och fyra. Demonstrationståget tågar iväg. Det måste vara minst 200-300 personer.

Det här känns helt rätt. Protesterna kommer att fortsätta och växa.