Borgarna sviker Rinkebys kvinnor

Beslutet togs sista veckan i januari och lokalerna är en dryg vecka senare redan tömda.



När den nya stadsdelsnämnden för Kista-Rinkeby tog beslutet fick den
inte göra det utan invändningar. Rekordmånga medborgare var närvarande.



– Hela salen var full av kvinnor från Rinkeby som protesterade mot
nedläggningen, säger Gunilla Bhur (v) som är ledamot i denna nämnd.
Många ställde sig upp och pratade.



Så åtskilliga Rinkebykvinnor har lärt sig att våga tala och ställa frågor, men några svar fick de inte.



Gunilla Bhur förklarar att:

– De borgerliga tog detta tjänstemannaförslag utan kommentarer. De
försökte inte försvara denna nedskärning och misstanken blir att de
saknar kunskap om vad de beslutat.



Verksamheten som nu försvinner har varit bred. I fjol hade den 10.000
besök som kunde gå kurser i så skilda ämnen som vardagsjuridik,
familjerätt, kvinnors hälsa och om datorer. För att komma närmre
arbetslivet har kvinnorna också haft catering och sålt olika hantverk.
Gympan här har varit enda möjligheten för många muslimska kvinnor att
få röra på sig.



Dämpad stämning

När Proletären besöker kvinnocentrum efter beslutet håller datorerna på att packas ner och stämningen är dämpad.

Mevlar från Bosnien berättar att hon är snickare med utbildning både
från hemlandet och i Sverige. Hon har aldrig fått något arbete trots
sin fleråriga vistelse här.



– Jag måste leva på socialbidrag och då jag inte kommit in på
arbetsmarknaden har kvinnoverksamheten haft många fördelar för mig.
Eftersom jag bor själv är jag annars isolerad och ensam.



Även Hadzeira kommer från Bosnien och hon kompletterar Mevlars berättelse:

– Jag bor tillsammans med min man, men känner mig ändå isolerad
eftersom jag inte har något arbete. Här har jag haft aktiviteter,
fysisk träning och väninnor att umgås med.



I rummet där kvinnorna sitter finns flera symaskiner. De har använts
till att göra vackert hantverk, som till exempel broderade väskor.
Kvinnor som är duktiga på detta har lärt upp andra och Sherin från Iran
har hållit kurser i bland annat broderi. Hon har arbetat som städerska,
men fått arbetsskador och visar upp sina svullna händer. Även hon är
utan umgänge, men hon tänker på fler än bara sig själv:

– Jag är mycket besviken på att man lägger ner en verksamhet som har
fungerat under tio års tid och hjälpt många kvinnor. Dessa har kunnat
bryta isoleringen, lära sig svenska och med en starkare självkänsla
kunnat hjälpa andra kvinnor.



”Sjukt beslut”

Den besparing stadsdelsförvaltningen hoppas kunna göra kommer att kosta
på andra håll istället. Kira från Grekland, som inte varit inskriven
här utan ”endast” kommer för att bryta sin isolering, påpekar att
läkarbesök för depressioner, mediciner och annat skulle ha kostat
mycket mera än kvinnoverksamheten.



– Det är så sjukt att bara stadsdelsförvaltningen slipper betala så får det kosta vad det vill, säger hon.



Särskilt dyr har kvinnoverksamheten inte varit. Den har betalats av
olika projektpengar, som nu inte längre finns, och kostade i fjol
knappt 1,5 miljoner. Socialtjänstens arbetsmarknadsenhet i Rinkeby har
haft ansvaret för verksamheten och säkert anser de borgerliga att allt
utom att få ut kvinnorna i något slags arbete är rena tjafset.



Inga alternativ finns

Hur det ska gå till och vilka arbeten som finns har dessa politiker
lika säkert inte en aning om. Det naturliga att istället tillsammans
med kvinnorna i Rinkeby diskutera hur kvinnoverksamheten skall
utvecklas och förbättras har aldrig varit aktuellt.



Under tiden är det som Gunilla Bhur poängterar:

– För män finns mycket i Rinkeby, för kvinnor fanns bara detta. Och
problemen späds på, de nyanlända hamnar här och inte i Täby eller
Lidingö.



Just nu finns absolut ingenting för Rinkebys kvinnor, det som skall
ersätta delar av kvinnoverksamheten är ännu inte färdigställt. Arja
Kallo är ansvarig på socialförvaltningen i Rinkeby och säger att den
nya verksamheten innebär enbart arbetsträning för kvinnor som varit
borta länge från arbetslivet. Den nya lokalen, Möllan, saknar kök och
har idag en ram- och tapetserarverkstad som måste flyttas och ersättas
av något annat.



Exakt vad kan antagligen ingen svara på idag, men säkert är att både hela samhället och Rinkebys invandrarkvinnor är förlorare.



HOMA PAKJOO

LASSE SIMMONS

Proletären 7, 2007