Blodig svensk vapenexport

På uppdrag av såväl sosse- som borgarregeringar har svenska myndigheter under flera år haft ett samarbete med Saudiarabien vad gäller svensk export av vapen till landet. Nu avslöjas att samarbetet gått längre genom att FOI, Försvarets forskningsinstitut, ska hjälpa en av världens värsta diktaturer att bygga en vapenfabrik.

Det hemligstämplade samarbetet har avslöjats av Sveriges Radio Ekot, som visar att alla är inblandade, från regeringen till de parlamentariska ledamöterna i Exportkontrollrådet, EKR.

Även tillsynsmyndighet ISP, Inspektionen för strategiska produkter, är med och planerar hur vapensamarbetet med Saudiarabien ska läggas upp för att flyta på så smidigt som möjligt.

Känt är att Sverige ingått ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien (MoU – memorandum of understanding) under den tidigare socialdemokratiska regeringen, som den nuvarande regeringen förnyat.

Vad som däremot inte varit känt är att efter högerregeringens tillträde har Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) sedan 2007 hjälpt till med att planera byggnation av en vapenfabrik i landet. Ekot har kommit över dokument som avslöjar de hemliga delarna i avtalet med Saudiarabien.

Men vapenaffärer med Saudiarabien gjordes långt innan det omtalade avtalet från 2005 inrättades. Redan under hösten 2010 skrev Proletären att flera större affärer gjorts med landet så tidigt som i början av 2000-talet.

Även på 1990-talet skrevs vapenkontrakt med Saudiarabien, men det är under senaste decenniet som det började bli frågan om större summor till de svenska vapenleverantörerna.

Exempel på sådana affärer är stridsledningscentral Erieye från Saab och Hägglunds pansarvagn CV90 året 2002.
Vid den tiden var Göran Persson (S) statsminister och saudierna fick då ett förhandsbesked om att de senare skulle få köpa pansarvärnsrobot Bill 2 till landets krigsmakt. Kontraktet skrevs sedan under av den nuvarande regeringen i slutet av 2007.

Strax innan riksdagsvalet 2010 blev affären med pansarvärnsroboten Bill känd för den breda allmänheten genom media.

I en diskussion i radioprogrammet Studio Ett sommaren 2009 förnekade dock handelsminister Ewa Björling (M) att Sverige säljer vapen för strid till Saudiarabien, trots att Saabs kontrakt då hade mer än ett och ett halvt år på nacken.

– Det är en väldigt stor avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter i Saudiarabien och dit exporteras det bara övrig krigsmateriel som inte är avsedd för strid, påstod hon.

Det faktum att regeringen 2007 förlängde MoU-avtalet från 2005, skrev på exporten av Bill 2 och gick med på att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik är en konsekvens av såväl tidigare som pågående affärer.

Vapenaffärer är upplagda så att utan följdleveranser av reservdelar, eventuell modernisering av tidigare införskaffade vapen, lisenstillverkning och forskning och utveckling blir inga kontrakt skrivna.

I vapenaffärer är inte enbart tillverkare och köpare inblandade, det är även en angelägenhet mellan ländernas regeringar och myndigheter. Det är de politiska värderingarna i säljarlandet som slutligen avgör om det blir en affär.

Det är inte ovanligt att mutor används som smörjmedel av köparen. Hur det är ställt med detta i vapenaffärer med Saudiarabien låter vi vara osagt eftersom inget sådant läckt ut till media. Men att avfärda det går inte med tanke på tidigare svenska vapenaffärer i miljardklassen.

Sveriges omfattande vapenaffärer med Saudiarabien visar att den svenska vapenexportlagen och kontrollorganen ISP och EKR bara är en rättslig och demokratisk kuliss för att ge sken av att allt sker i laga ordning, alltså att svenska vapen inte hamnar i orätta händer.

I själva verket är det vapentillverkarna som bestämmer medan politiker och myndigheter ser till att det omöjliga blir möjligt.

Enligt såväl tidigare som nuvarande regering finns det inga hinder för vapenaffärer med Saudiarabien. Det ger en uppfattning om hur demokrati i andra länder värderas av politikerna och av Exportkontrollrådet och Inspektionen för strategiska produkter.