Återupprätta en social arbetsmarknadspolitik

– Tyvärr ser framtiden mörk ut. Dagens stora hot heter Fas 3, berättar deltidsarbetslöse Magnus Boman i Proletären nummer 17/2011, som utkom till 1 maj.

För Magnus Boman och hans familj är hotet om Fas 3 reellt. Redan har de tvingats hyra ut delar av lägenheten i Lund till studenter för att klara hyran.

Ända sedan 1990-talskrisen har Kommunistiska Partiet med kraft bekämpat de nyliberala försämringarna i arbetslöshetspolitiken oavsett om socialdemokrater eller borgare genomdrivit försämringarna. Kommunisterna har sagt blankt nej till bokstavskombinationer som AGA och Fas 1-2-3 och krävt återställandet av en arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning som kombineras med a-kassa på 90 procent som går att leva på, utan utstämpling men med kraftfulla åtgärder för arbetsmarknadsutbildning och vid behov beredskapsjobb till kollektivavtalad lön.

Fas 3 är en grundbult i högerregeringens cyniska politiska spel med landets 404000 arbetslösa. Mer än 26000 av dessa finns i Fas 3, jobb- och utvecklingsgarantins slutstation, där de tvingas jobba, inte för lön utan för någon form av bidrag.

Hälften av de arbetslösa i Fas 3 utför ordinarie arbeten utan ordinarie lön. Men hittills har bara ynka 1,4 procent av alla som placerats i Fas 3 kunnat få en riktig anställning eller studier. Ett bevis på högerns havererade arbetslöshetspolitik.

Syftet är att tvinga hel- eller deltidsarbetslösa som Magnus Boman att ta jobb till skitlöner. På det att alla arbetande ska pressas att acceptera lägre löner. En kedjereaktion som ska uppfylla Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts våta nyliberala dröm om att öka kapitalägarnas vinster på arbetarklassens bekostnad.

I Proletären nr 17 avslöjade vi också att hela 1500 av de som placerats i Fas 3 faktiskt tvingas jobba gratis. De jobbar utan en krona i lön, utan någon ersättning från a-kassan. Den enda ekonomiska ersättning dessa 1500 arbetslösa får för sitt arbete i tvångsåtgärden Fas 3 är kommunalt socialbidrag!

Arbetsgivarna däremot får betalt av staten. 225 kronor per dag för varje arbetslös Fas 3:are. Arbetsförmedlingen spår en ökning till 47000 personer i Fas 3 till 2013.

Nu har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet långt om länge gjort ett försök att i riksdagen driva igenom förändringar för de arbetslösa. Det handlar om tre av de mest repressiva bitarna i Moderaternas attacker på de arbetslösa.

I ett så kallat utskottsinitiativ kräver de rödgröna att:
• Regeringen stoppar all anvisning av långtidsarbetslösa till Fas 3.
• Arbetslösa under de första hundra dagarna bara ska behöva söka jobb i sitt närområde
• Deltidsarbetslösa ska få stämpla upp längre än dagens 75 arbetsdagar så att ingen ska behöva tacka nej till deltidsjobb.

Det hjälpte inte att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, M, en timme före utskottets omröstning meddelade att personer i Fas 3 med omedelbar verkan har rätt till utbildning. Genom att Sverigedemokraterna stödde S-V-MP:s initiativ antogs detta så kallade tillkännagivande av arbetsmarknadsutskottet.

Men det riskerar att bli en parlamentarisk phyrrusseger. Med tillkännagivanden uppmanar riksdagen regeringen att genomföra en förändring. Men regeringen har stora möjligheter att förhala processen. Det måste till helt andra medel för att återställa en arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitik värd namnet.

Arbete åt alla är oförenligt med kapitalismens anarki, dess återkommande kriser och kapitalägarnas profitbegär. Men med en social arbetsmarknadspolitik där staten särskilt i lågkonjunkturer gör kraftfulla satsningar på investeringar i infrastruktur kan arbetslösheten hållas nere. Kombineras detta med en aktiv arbetsmarknadspolitik, såsom en a-kassa värd namnet, arbetsmarknadsutbildning och statliga beredskapsjobb till kollektivavtalade löner kan också under kapitalismen skapas ett hyggligt socialt system, såsom i Sverige under 40 år efter andra världskriget.

Men redan innan 1990-talskrisen påbörjade den alltmer nyliberalt inriktade socialdemokratin nedmonteringen av detta system. Så avskaffades 1987 den lag, Arbetsmarknadskungörelsen från 1966, som i detalj slog fast statens uppdrag att upprätthålla en aktiv arbetsmarknadspolitik och som bland annat stadgade: ”Vid beredskapsarbete tillämpas lönerna på den öppna arbetsmarknaden.”

Sedan socialdemokratin åren i mitten av 1990-talet efter massiva protester och demonstrationer från tiotusentals arbetare och arbetslösa tvingats dra tillbaka sin lag om en bortre parentes i a-kassan genomförde regeringen Göran Persson innan millennieskiftet en avgörande förändring i socialtjänstlagen.

Sedan dess kan socialtjänsten kräva aktivitet, läs arbete, som motprestation till socialbidrag. Samtidigt genomdrevs omfattande försämringar i a-kassan såsom högre krav på inträde och kraftiga försämringar i ersättningens nivå och längd.

Kring millennieskiftet infördes också aktivitetsgarantin, gemenligen kallad AGA:n, för långtidsarbetslösa. Där den arbetslöse fick mellan 103 och 580 kronor per dag beroende på om de kvalificerat sig för a-kassa eller ej. Men allvarligast var att långtidsarbetslösa i AGA kunde tvingas till riktiga jobb utan anställning och kollektivavtalad lön och utan rätten att inträda i fackföreningen. I grunden samma vidriga system som Fas 3.

Kommunisternas linje är glasklar. Återupprätta en arbetsmarknadspolitik värd namnet med målet arbete åt alla. Höj a-kassan till 90 procent av lönen och höj taket så att snart sagt alla arbetarlöner, åtminstone upp till 30000 kronor per månad, ger 90 procent i a-kassa. Rätt till inträde i fackföreningen och kollektivavtalade löner till alla arbetande, också till dem i åtgärder.