Vem avgör din lön?

• Tvisten mellan fackförbundet Byggnads och det lettiska byggbolaget
Laval un Partneri har väckt nytt liv i diskussionen om risk för
dumpning av löner och försämrade arbetsvillkor på svensk arbetsmarknad
när handeln med tjänster ökar över gränserna inom EU.



Vilka arbetsrättsliga regler ska gästande företag följa när de
tillfälligt verkar i Sverige? Den frågan har ställts på sin spets sedan
Byggnads satt den lettiske byggentreprenören Laval un Partneri i
blockad i Vaxholm. Byggnads kräver svenskt kollektivavtal medan det
lettiska företaget hänvisar till att man redan har ett kollektivavtal
med den lettiska motsvarigheten till Byggnads, Latvijas Celetnieku
Arodbiedriba, LCA, som ger de lettiska arbetarna på skolbygget i
Vaxholm en timlön på cirka 80 kronor i timmen.



Byggnads kräver svenska kollektivavtal med löner i nivå med
genomsnittet i Stockholmsregionen:145 kronor i timmen. Det lettiska
företaget har sagt sig vara berett att skriva kollektivavtal med
minimilönen 109 kronor i timmen. Enligt Byggnads skulle det innebära en
diskriminering av de lettiska byggjobbarna om de till skillnad från
svenska automatiskt bara skulle få minimilön.



Laval un Partneri hävdar att Byggnads stridsåtgärder strider mot
EU-rätten, dels för att ett utländskt företag diskrimineras, dels för
att den fria rörligheten hotas. Företaget hävdar också att Sverige inte
har infört EU:s regler om utsänd arbetskraft på rätt sätt (det så
kallade utstationeringsdirektivet) och företaget därför inte enligt
svensk lag är skyldigt att betala en viss svensk lönenivå.



EU-direktiv

EU-kommissionen presenterade 1991 ett förslag till direktiv som skulle
ge medlemsländerna möjlighet att kräva av utländska företag - i första
hand inom byggbranschen - att de följer vissa minimiregler vad gäller
löne- och semestervillkor.



Ministerrådet hade på grund av oenighet stora svårigheter att anta
direktivförslaget. Men i december 1996 godkändes det så kallade
utstationeringsdirektivet (även kallat entreprenaddirektivet) med
kvalificerad majoritet (Storbritannien och Portugal röstade emot).



Direktivet stadgar att företag som genomför arbeten med egen personal i
annat land än hemlandet är skyldigt att följa de regler och lagar som
gäller i det land där arbetet utförs.



Direktivet gäller dock endast för en kärna av arbets- och
anställningsvillkor och täcker inte heller alla anställningssituationer
som kan uppstå när ett företag utför tjänster i ett annat land.



Direktivets uppräkning innefattar arbetsmiljö och därutöver arbetstider
(längsta arbetstid och kortaste vilotid), minsta antal betalda
semesterdagar samt minimilön och dessutom bland annat regler om
uthyrning av arbetskraft, skydd för gravida kvinnor och förbud mot
diskriminering.



Minimiskydd

Sammanfattande kan sägas att det enligt utstationeringsdirektivet finns
en hård kärna av ämnen där värdlandet inte bara får utan ska se till
att de gästande företagens anställda ges ett minimiskydd.



Arbetslandets villkor ska gälla från första dagen. Enda undantaget är
montering av varor, till exempel maskiner, som utförs av
specialistutbildad arbetskraft, då arbetslandets villkor först behöver
tillämpas från dag åtta.



För främst byggbranschen finns särskilda regler om att inte bara lagar
utan också så kallade allmängiltiga kollektivavtal ska tillämpas.



Utstationeringsdirektivet syftar till att anställda som av sitt företag
sänds ut till andra medlemsländer för att utföra tjänster där inte ska
omfattas av sämre arbetsvillkor än vad som rent allmänt råder i
mottagarlandet.



Syftet är att skydda värdlandets företag och löntagare mot så kallas
social dumpning genom illojal konkurrens från låglöneländer samtidigt
som ett socialt minimiskydd ska ges åt gästande företags löntagare.



I sin slutliga form ger direktivet dock en relativt vidsträckt
möjlighet till nationella särlösningar. Om utstationeringen varar
kortare tid än en månad eller om arbetet är av "ringa omfattning" kan
det finnas undantag från regeln om minimilön. Det är upp till varje
medlemsland att besluta om vad "ringa omfattning" innebär.



Direktivet ger även en rad möjligheter till avvikelser genom kollektivavtal.



Utstationeringsdirektivet innehåller också regler som syftar till att
begränsa vad man i EU-kretsar betecknar "social protektionism" från
värdlandets sida. Ett värdland får sålunda inte helt beröva företag
från andra länder det konkurrensmedel som kan ligga i att deras
arbetsrättsliga standard är lägre än i värdlandet.



Vad värdlandet får kräva av gästande företag är att de tillämpar dels
regler som avser vad som ovan kallats den hårda kärnan, dels
bestämmelser som rör "ordre public". Det senare uttrycket avser sådana
centrala regler som kan sägas vara internationellt tvingande, till
exempel föreningsrätt och förhandlingsrätt.



Tidsfristen för genomförandet av utstationeringsdirektivet gick ut den
16 december 1999. Samma dag trädde den svenska lagen om utstationering
av arbetstagare i kraft (SOU 1998:52)



Den gäller när arbetstagare från andra EU-länder utstationeras i Sverige under en begränsad tid.



Inget sägs om lönen

Den svenska utstationeringslagen räknar upp regler som ska tillämpas av
gästande företag. Uppräkningen motsvarar EU-direktivets hårda kärna,
dock med ett undantag. Ingenting sägs om minimilön. Förklaringen är
dels att det inte finns någon svensk lag om minimilön, dels att
meningen är att svenska fackföreningar ska se till att gästande företag
tecknar kollektivavtal som innehåller regler om minsta lön.



Minimilöner kan följa av lag eller kollektivavtal. I många EU-länder
förekommer att kollektivavtal allmängiltigförklaras, det vill säga att
myndighet upphöjer avtalet till lag så att det blir tillämpligt på alla
arbetsgivare i en viss bransch.



Utstationeringsdirektivet bygger på kollektivavtal som upphöjts till
lag eller statliga minimilöner i lag. I direktivet anvisas även en
tredje väg, nämligen att medlemsstaterna "kan, om de så beslutar" välja
att använda kollektivavtal som gäller allmänt för alla likartade
företag. Det är ju inte alldeles glasklart vad det betyder att staterna
"kan" välja detta alternativ.



"Direktivet tillåter att länder som Sverige och Danmark särbehandlar
utländska arbetsgivare genom att göra kollektivavtalen rättsligt
bindande bara för dem." Det hävdar Dan Holke, chefsjurist LO-TCO
Rättsskydd, och Ingemar Hemskär, chefsjurist TCO, i en debattartikel
(Lag & Avtal 27 januari 2004).



Den tolkningen är inte oomstridd. Det kan göras gällande att utländska
företag diskrimineras jämfört med svenska i det fall då det utländska
företaget redan är bundet av ett annat kollektivavtal. Är ett svenskt
företag bundet av ett annat kollektivavtal så gäller i stället den så
kallade Britanniadomen från1989, det vill säga att ett nytt
kollektivavtal inte får undantränga det gamla avtalet.



Den lettiska regeringen och det lettiska företaget i Vaxholm som nu
befinner sig i konflikt med Byggnads hävdar att diskriminering sker
eftersom Byggnads vill tvinga företaget att teckna kollektivavtal på
svensk nivå. Företaget åberopar sitt lettiska kollektivavtal som är
avsevärt lägre.



Ett krav på kollektivavtal med svenska lönenivåer kan uppfattas som
"social protektionism" som, enligt Tore Sigeman, professor vid Uppsala
universitet, skulle kunna stå i strid med grundprinciperna i
EU-fördraget om fri rörlighet för tjänster.



Om facken däremot väljer att kräva minimilöner är det helt godtagbart, anser Tore Sigeman.



Sommaren 2004 pågick en konflikt mellan företaget Vreten i Skövde och
Metall. Företaget hade hyrt in litauiska svetsare som, enligt Metall,
hade löner motsvarande 38 kronor i timmen. Konflikten löstes sedan det
litauiska uthyrningsföretaget Onuris gått med i
arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen. Svetsarna fick därmed
metallavtalets minimilön på 80 kronor i timmen.



Metall krävde att de litauiska svetsarna skulle ha samma lön som
svenska arbetare hade för motsvarande jobb, cirka 120 kronor i timmen.
Det var dock inte möjligt att sätta in några konfliktåtgärder och
Teknikföretagen talade om normal lönekonkurrens.



Enligt Svenskt Näringsliv är det diskriminerande att tvinga utländska
företag att betala mer än kollektivavtalets minimilöner. Det menar vice
vd:n Jan-Peter Duker.



Vill inte göra upp

Arbetsgivarna är inte beredda att göra upp med facket om att utländska entreprenörer måste betala regionala genomsnittslöner.



- Det vore en inskränkning i utländska företags möjligheter att
tillämpa lönebestämmelserna i avtalet, vilket skulle skilja dem från
svenska företag, säger Jan-Peter Duker. Därmed skulle det strida mot
likabehandlingsprincipen.



Byggnads krav och agerande i det aktuella fallet med de lettiska
arbetarna i Vaxholm kan strida mot EU-rätten. Om det är så avgörs inte
i Sverige, utan av EU-kommissionen och EU-domstolen.



Men det är oklart om och hur EU-kommissionen kommer att hantera fallet.
EU-kommissionär Vladimir Spidla med ansvar för sysselsättning sade vid
ett besök i Stockholm förra veckan att frågan kan tas upp, men gav
delvis motstridiga besked. Först efter beslutet i Arbetsdomstolen under
våren ska kommissionen göra en studie.



- Det kommer att spela en stor roll hur parterna i processen reagerar.
Jag vet inte hur detta kommer att behandlas i framtiden men om en dom
kommer så kommer vi att behöva göra ett utlåtande, sade Spidla vid en
pressträff och tillade att ansvaret för frågan är delat i
EU-kommissionen.



- Om vi ser att det här eskalerar måste även EU:s organ bli aktiva, kommissionen och kanske längre fram EU-domstolen.



Gösta Torstensson

Proletären 5, 2005