Vaxholm är en väckarklocka

Genom Vaxholmsdomen har EU:s domstol skakat om socialdemokraterna i LO.

Förra veckan skrev vi om hur ordföranden i Byggnads tre största avdelningar  i LO-tidningen kräver bevarad strejkrätt: ”Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll”. Ett konstaterande där företrädarna för Byggnads i sanning slår huvudet på spiken. För just de naiva slutsatserna, de rent felaktiga påståendena om EU:s funktion och roll är signumet för LO:s ja till EU.

Ett förhållande som kraftigt understryks av det svar som LO:s två toppfigurer Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson levererar de fackliga kollegorna i LO-tidningen 8/08. Ett långt svar så till den grad byggt på felaktigheter och tomma påståenden att det blir hart när omöjligt att polemisera mot detsamma. Syfte är att försvara LO:s ja till Lissabonfördraget.

Ta bara rubriken ”Utan EU-fördraget får juristerna mer makt”, som i artikeln blir en retorisk fråga. ”Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna mer makt på bekostnad av bland annat juristerna i Luxemburg?”

Sanningen är att Lissabon visserligen ger EU-parlamentet mer makt, men enbart på bekostnad av politikerna i Sveriges riksdag och alla andra nationella parlament. EU:s domstol ska lika mycket tolka och bevaka tillämpningen av EU:s lagar som den alltid gjort.

I denna tidning refererar vi ett kritiskt uttalande från Metall Volvo-Umeverken. Rätt uttolkad kan Vaxholmsdomen bli en väckarklocka som påverkar Sveriges EU-medlemskap.

LARS ROTHELIUS
Proletären 10, 2008


LO ljuger om Sveriges EU-avtal
I en artikel på LO-tidningens debattsida försöker LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och förste vice ordförande Erland Olausson att vilseleda debatten om Vaxholmsdomen och Lissabonfördraget.

I artikeln staplas osakligheter och felaktigheter på varandra varför vi här bara kan bemöta de mest grundläggande felaktigheterna.
När det gäller Vaxholmsdomen så ondgör sig Lundby-Wedin och Olausson över EU-domstolen bland annat för att juristerna i Luxemburg ”inte har brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget”.

Vilket undantag?

Inför förhandlingarna om medlemskap i EU i början på nittiotalet formulerade LO en diger lista med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige och att facket vid behov ska kunna sätta in
stridsåtgärder (Lex Britannia).

Kollektivavtal
EU-minister Ulf Dinkelspiel (m) framförde också dessa krav till EU-kommissionen när förhandlingarna om medlemskap inleddes i februari 1993.

Tillsammans med arbetsmarknadsdepartementet gjorde LO, TCO och SAF i slutet av oktober 1993 en uppvaktning av EU-kommissionen i Bryssel för att försöka vinna acceptans för kollektivavtalsmodellen.

I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där han lovade att ”Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att svensk praxis på arbetsmarknaden ändras”.

Problemet var att Flynns brev inte hade något egentligt värde. Det gav bara uttryck för hans egen, eller i bästa fall EU-kommissionens tolkning av vilka möjligheter Sverige skulle erbjudas att införa och tillämpa EU:s rättsregler.

EU-rätten styr
Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett ensidigt uttalande från svensk sida. ”Det var omöjligt att komma längre”, förklarade Jörgen Hettne, jurist på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Men enligt LO:s styrelse hörsammades de fackliga kraven i Bryssel. I ett uttalande förkunnades efter att medlemskapsförhandlingarna avslutats: ”EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”

Att det fanns skäl att befara att Lex Britannias ”räckvidd begränsas i flera väsentliga avseenden” till följd av EU-rätten konstaterade regeringens egen utredare, Sven-Hugo Ryman, redan före folkomröstningen 1994.

Han pekade på två tänkbara fall:
För det första: EU:s fria rörlighet för tjänster inskränks av att Lex Britannia ger facken rätt att tvinga företag från andra EU-länder att ingå svenska kollektivavtal.

För det andra: EU:s förbud mot diskriminering på grund av nationalitet överträds av att Lex Britannia i praktiken innebär en rättslig särbehandling av utländska företag som i hemlandet ingått kollektivavtal.

På grund härav konstaterade Ryman att frågan om Lex Britannia är förenlig med EU-rätten ”inte [är] möjlig att säkert besvara” innan den i praktiken prövats i EU-domstolen. ”Det kan inte uteslutas”, menade Ryman, att domstolen gör en sådan bedömning att det blir ”nödvändigt att upphäva eller på något sätt ändra Lex Britannia”.

Ryman förutspådde att stridsåtgärder för att undanröja ett utländskt kollektivavtal bara kommer att tillåtas vid flagranta fall av social dumpning

Saknar juridiskt värde
Det enda i anslutningsfördraget som LO:s styrelse kunde hänga upp kollektivavtalen på var förklaring nummer 47. Det var en ensidig svensk förklaring. Sådana förklaringar saknar helt juridiskt värde och är att betrakta som en politisk åsiktsyttring. Inte heller Padraig Flynns brev har någon praktisk betydelse. Det är inte EU-kommissionen, än mindre enskilda kommissionärer, som tolkar hur EU:s lagar ska tillämpas i praktiken. Det gör EU-domstolen.

Och EU:s höga jurister i Luxemburg är inte bundna av ensidiga deklarationer från ansökarländer eller enskilda kommissionsledamöters utspel.

Detta påpekades innan den svenska folkomröstningen av till exempel Ronnie Eklund, professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet: ”Det fribrev för den nordiska kollektivavtalsmodellen som […] Sverige fått har inget stöd i Romtraktatet. Därför måste frågan prövas i EU-domstolen”. (Göteborgs-Posten, 31 maj 1994)

Lyssnade inte
Men EU-entusiasterna inom ledningen för fackföreningsrörelsen valde medvetet att inte lyssna till denna sakkunskap, utan trummade på sitt budskap att EU garanterat att den svenska modellen på arbetsmarknaden skulle stå benhårt fast även efter ett eventuellt EU-medlemskap.

Så här lät det när LO:s EG-kommitté förklarade hur det skulle bli i ”Facket och EG”, nr 3/1994: ”När det gäller kravet på att kunna använda svenska kollektivavtal för att införliva EU-direktiv har det till fullo tillgodosetts i förhandlingsresultatet.”

LO:s styrelse förkunnade i ett uttalande att: ”EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”

”[…] vi får respekt för att avtal skall gälla från första dagen, även för utländska entreprenörer med tillfällig arbetskraft i Sverige”.

Svek
Ja, så skulle det bli när ”Löntagare för Europa” skrev bilagan ”Arbetslivet och EU” till SAF-tidningen 15 april 1994. (”Löntagare för Europa” var en av ja-sidans propagandaorganisationer som bildades ovanifrån av den fackliga byråkratin. En av dem var LO:s nuvarande förste vice ordförande Erland Olausson.)

Att de fackliga organisationerna gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan i folkomröstningen i november 1994. Mot löfte att kollektivavtalen och konflikträtten skulle stå orörd fick man merparten av den svenska fackföreningsrörelsen att bejaka ett medlemskap i EU och en stor del av Sveriges löntagare att rösta ja till EU.

Det visar sig nu att så inte är fallet. Det visar sig att EU-medlemskapet faktiskt har öppnat för att EU-domstolen kan slå den svenska fackföreningsrörelsen på fingrarna och säga: Visst, ni får vidta stridsåtgärder, men vi avgör när och hur ni får göra det. Visst, ni får ha kollektivavtal, men de får inte se ut hur som helst. Det är vi som har rätt att överpröva det. Så skulle det inte bli försäkrade LO-ledningen i skön förening med regeringen Bildt och direktörerna i SAF, men så har det blivit.

Det är detta oerhörda svek som Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson nu försöker dölja på ungefär samma osmakliga sätt på LO-tidningens debattsida.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären 10, 2008