Utsparkade och inhyrda

Sommaren 2008 varslade Volvo Personvagnar 1200 anställda. Det blev upptakten till den kris som den följande hösten och våren gjorde tusentals arbetare i bilindustrin med underleverantörer arbetslösa. Totalt sparkade Volvo Pv 2300 anställda sedan facket gått med på 400 undantag från turordningen.

Två år senare har Volvo Pv nya, kinesiska ägare, och rapporterar ökad produktion, försäljning och vinst. Vinstsiffrorna för årets tredje kvartal ligger strax över en miljard kronor.

Det har ökat företagets behov av arbetskraft, och flera av de arbetare som sparkades under krisen är tillbaka på sin gamla arbetsplats.

Men idag är otryggheten större för bilarbetarna. Volvo Pv:s uttalade strategi är att en tiondel av arbetsstyrkan ska utgöras av visstidsanställda och inhyrda från bemanningsföretag, så att företaget snabbt kan göra sig av med personal vid minskad orderingång.
Proletären har träffat två av de Volvoarbetare som sparkades krishösten 2008. Nu är de tillbaka på sin gamla arbetsplats, som inhyrda från ett bemanningsföretag.

De vill inte framträda med namn och bild av rädsla att inte få förnyat kontrakt. Vi kallar de här för Martin och Anders.

– Det är stressigare på min avdelning, berättar Martin, när vi frågar hur det känns att vara tillbaka på Volvo.

Han berättar att många äldre arbetare som omplacerades under uppsägningarna inte hinner med tempot på banan, det löpande bandet.

– Det är många som är sjukskrivna i långa perioder för att de inte orkar med arbetet.

Anders instämmer i beskrivningen av en arbetsplats där stressen och hetsen ökat.

– Det är noga uträknat hur vi ska röra oss så lite som möjligt för att jobba så effektivt som möjligt på varje bil som tillverkas. Det är bättre för oss om vi kan röra oss under arbetet, men det är helt borta nu.

Tempohöjningen påbörjades redan under högkonjunkturen i mitten på 2000-talet, och Anders och Martin är inte förvånade över att företaget tagit tillfället i akt att driva upp takten i arbetet ännu mer när bilförsäljningen ökat. Den stora skillnaden för dem är att komma tillbaka till Volvo som inhyrda via bemanningsföretag.

– När jag fick sparken hade jag en känsla av att det inte går att jobba på Volvo ett helt arbetsliv, berättar Anders. Den känslan har förstärkts i dubbel bemärkelse. Kroppen orkar inte med arbetet, och bemanningsföretagen gör att det inte finns någon anställningstrygghet.

• Hur är det att jobba som bemanningsanställda?
– Det är sämre nu än när vi var anställda av Volvo, slår Martin fast. Jag är tillbaka på min gamla bana, så jag kan jobbet, men jag vågar inte säga ifrån som jag gjorde förut.

Martin berättar att under sin tid som Volvoanställd kunde arbetarna stanna banan för att hinna med en montering, något som också skyddsombudet uppmanade till.

– Skyddsombudet uppmanar till det även idag, i alla fall på min avdelning, men ingen vågar stoppa banan utan stressar för att inte få skit från lagledare eller produktionsledaren.

– Många stoppminuter förstör produktionschefens och avdelningens rykte. Den som stoppar banan för ofta får med all sannolikhet inte en tillsvidareanställning på Volvo om han eller hon inte redan har det.

Anders påpekar att den sociala biten påverkas negativt av ovissheten kring anställningen.
– Jag har svårare att ty mig till jobbarkompisarna när jag inte vet hur länge jag kommer att vara kvar. Den sociala biten är viktig på en arbetsplats, men nu vet jag inte ens om det är värt att bygga upp en relation med jobbarkompisarna.

Anders minns att han själv tyckte det var svårt att få kontakt med de bemanningsanställda på den tiden han var Volvoanställd, just för att arbetarna från bemanningsföretagen sällan var kvar på samma avdelning någon längre tid. Däremot tillbakavisar både han och Martin att det skulle råda fientlighet mot de bemanningsanställda från de fastanställda Volvoarbetarna.

– Jag tror att folk är medvetnare än så, säger Anders. Det som splittrar oss som arbetare är att vi från bemanningsföretagen inte vågar agera och säga emot. Att vi ställer upp anonymt i en intervju talar sitt tydliga språk.

Bemanningsbranschen är en tillväxtbransch. Nyligen rapporterade bransch- och arbetsköparorganisationen Bemanningsföretagen rekordsiffror i rapporten för tredje kvartalet. Mest ökar omsättningen inom industrin. Uthyrning av personal har ökat med över hundra procent.

Räknat i pengar är bemanningsföretagens omsättning inom industrin en miljard kronor för tredje kvartalet.

Företrädare för bemanningsföretagen vill framställa sin bransch som seriös och rumsren. Påståenden om att bemanningsföretag används för att kringgå lagen om anställningsskydd och underlätta för företag att göra sig av med personal tillbakavisas. Istället sprids bilden av bemanningsföretag som en möjlighet för unga att komma in på arbetsmarknaden.

Martin och Anders känner inte igen sig i branschens beskrivning, och de påpekar att tillsvidareanställning i ett bemanningsföretag är en förutsättning för att överhuvudtaget ha någon sorts trygghet.

Men att få en fast anställning är inte lätt. Om en arbetare får sitt kontrakt förlängt så att han eller hon jobbar ett halvår sammanhängande är bemanningsföretaget skyldigt att erbjuda tillsvidareanställning. Därför får de inhyrda arbetarna räkna med en tids arbetslöshet en gång i halvåret.

Anders och Martin berättar att många av de bemanningsanställda på Volvo hade kontrakt fram till semestern i somras, sedan blev det några veckors obetald ledighet för att åter erbjudas kontrakt till hösten.

Likadant blir det över julen, när Volvo Pv stänger Torslandafabriken i tre veckor. För de Volvoanställda arbetarna innebär det en välbehövlig ledighet, men för Anders, Martin och de andra bemanningsanställda blir det tre veckors ovisshet.

– Jag tror inte bemanningsföretaget kommer att erbjuda oss andra jobb, säger Anders. Istället blir det att stämpla tre veckor, sedan kommer vi säkert erbjudas nya kontrakt.

• Hur påverkas ert privatliv av att jobba för ett bemanningsföretag?
– Det värsta är ovissheten, att aldrig veta hur framtiden ser ut, säger Martin. Nu jobbar vi så mycket övertid att det går ut över fritiden, det är i princip bara på söndagar som det finns tid till vardagsbestyr som tvätt och städ. Om en månad kan det vara tvärtom.

– Det går inte att planera sin fritid eftersom vi inte vet hur mycket vi ska jobba, men samtidigt måste man ha en nödplan ifall att vi inte får något fortsatt arbete, fyller Anders i.

Osäkerheten påverkar också ekonomin även om lönen är på samma nivå som de Volvoanställdas.

– Jag sparar pengar eftersom jag inte vet hur länge jag kommer att ha jobb, berättar Anders. Jag lever ungefär lika snålt som när jag gick på a-kassa.

– Möjligheten att ta lån för att köpa en bil eller lägenhet är väldigt begränsade för oss som inte har en tillsvidareanställning, påpekar Martin.

Anders och Martin trivdes under sin tid som Volvoanställda, men idag säger båda att de tycker det är svårt att se någon framtid i bilindustrin när anställningen blir mer och mer beroende av de otrygga bemanningsföretagen.

– Jag måste försörja mig, det är därför jag tar det här jobbet. Men jag är ganska trött på Volvo nu och söker jobb på andra ställen, berättar Martin.

• Hur ser ni på bemanningsföretag som företeelse, är det ett fenomen som vi får acceptera på arbetsmarknaden?
– Det är lagar som ändrats för att tillåta bemanningsföretagen, och lagar kan ändras tillbaka, säger Anders. Tyvärr är arbetarklassen så tillbakaträngd idag, om bemanningsföretagen ska stoppas tror jag att det måste vara en del av en större rörelse mot utvecklingen på arbetsmarknaden.

Anders och Martin är båda överens i sitt avslutande omdöme om bemanningsföretagen.

– Bemanningsföretagen är ett gissel för arbetarklassen.