Hoppa till huvudinnehåll
Av

Utredning öppnar för ökad arbetskraftsimport

"Sverige kan bli det mest generösa landet i Europa"



En ny statlig rapport öppnar för ökad arbetskraftsimport från länder utanför EU, utan att analysera hur arbetarklassen i Sverige påverkas av detta. Men högern nöjer sig inte med ökade möjligheter till arbetskraftsimport. Moderaterna, kristdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet vill gå ännu längre i de förslag som finns i deras reservation.

I förra veckan lades den statliga rapporten ”Arbetskraftsinvandring till Sverige – förslag och konsekvenser” (SOU 2006:87) på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (m) bord. Utredningen har letts av Lena Hjelm-Wallén (s) och innehåller ett flertal politiska förändringar som rör arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU till Sverige. Bland annat föreslås det att en särskild arbetssökarvisering införs som gör det möjligt att söka jobb på plats i Sverige, och att möjligheterna till permanent uppehållstillstånd ska öka. Om förslagen genomförs kan Sverige bli det generösaste landet i Europa för arbetskraftsinvandring, konstaterar tidskriften Riksdag och Departement.

Saknar klassperspektiv
Det mest anmärkningsvärda i rapporten är ändå vad som inte skrivs. Utredningen är nämligen i total avsaknad av ett arbetar- och klassperspektiv. Detta blir uppenbart på ett flertal ställen.
När till exempel författarna till rapporten diskuterar en eventuell framtida arbetskraftsbrist resonerar de om Europas åldrande befolkning och att det kan uppstå regional eller branschvis brist på lämpliga arbetare. Samtidigt väljer de att inte diskutera företagens ansvar att utbilda arbetare så att antingen brist inte uppstår, eller så att en eventuell brist kan lösas. Rapporten tar inte heller upp den ökade produktiviteten och dess betydelse, det vill säga att allt färre faktiskt kan försörja allt fler.

Författarna till rapporten slår också fast att all arbetskraftsinvandring syftar till att gynna mottagarlandet ekonomiskt, och även här blir avsaknaden av klassperspektiv tydligt. För vad innebär påståendet egentligen? Är det företagen i Sverige som ska gynnas av att kapitalisterna importerar arbetskraft, eller är det samhället, eller till och med arbetarna som ska gynnas? Det återkommande talet om ”landets intresse” döljer de klassmässiga motsättningarna inom Sverige.

Ökad import
Resultatet av de resonemang som förs i utredningen är att författarna föreslår vissa förändringar i regelverket som öppnar för en ökad arbetskraftsimport från länder utanför EU, men de slår samtidigt fast att arbetsmarknadsstyrelsen fortfarande ska ha ett avgörande inflytande och att fackföreningarna ska vara delaktiga i processen. Grundtanken är, precis som tidigare, att arbetskraftsinvandringen ska vara myndighetsreglerad och bara tillåtas om det råder brist på kompetens eller arbetskraft inom en bransch eller ett område.

Men det går inte att bortse från att rapporten kommer i en tid då arbetslösheten i Sverige är gigantisk och kapitalisternas organiserade arbetskraftsimport från EU-länder pressar löner och arbetsvillkor i flera branscher. Förvånande nog diskuteras detta inte nämnvärt – åtminstone inte som ett problem.

Väcker farhågor
Istället väljer Lena Hjelm-Wallén och de andra författarna att återge delar av resultatet från en studie som en kommission bestående av representanter för EU-länderna kommit fram till. Kommissionen slår fast att arbetarna från EU:s nya medlemsländer bidragit positivt till ekonomin i de länder där de arbetat. Kommissionen anser inte heller att arbetarna från de nya medlemsländerna trängt undan den inhemska arbetskraften. Varken de berörda så kallade ”inhemska” arbetarna eller fackföreningarna får kommentera det resultatet.

Att författarna till rapporten avstår från att problematisera arbetskraftsimporten från EU-länderna väcker farhågor inför de förändringar av regelverket som de föreslår.
Dessa farhågor förstärks än mer av att de garantier som rapporten ger för att arbetskraftsinvandringen inte ska leda till lönedumpning är minst sagt vaga. Utredarna talar om att lönerna och arbetsvillkoren för de som arbetskraftsinvandrar måste ligga i nivå med övriga anställda, och att myndigheterna ska ha skaffat sig rimliga garantier för detta. Vad ”rimliga garantier” och ”i nivå” egentligen innebär i praktiken preciserar de inte närmre.

Det är också intressant att konstatera att rapporten inte bara saknar en analys av hur arbetarklassen i Sverige påverkas av en ökad arbetskraftsimport, den diskuterar inte heller nämnvärt hur de länder påverkas som genom arbetskraftsimporten till väst dräneras på yrkeskunnig och välutbildad arbetskraft.

Det finns alltså flera brister i den statliga utredningen, men moderaterna, kristdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet har lämnat en reservation som om den blir verklighet skulle innebära en ännu större risk för lönedumpning. Troligtvis kommer även folkpartiet att ställa sig bakom deras linje.

Högerförslag än värre
Den stora skillnaden mellan de borgerligas förslag och den statliga utredningen är att de borgerliga föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen helt ska kopplas bort från prövningen av om det råder arbetskraftbrist eller ej. Istället ska det vara upp till arbetsgivarna själva att avgöra detta. I praktiken innebär detta att det blir fritt fram för företagen att importera arbetskraft när och i vilken omfattning de önskar.

De borgerliga partiernas förslag frångår på så vis principen om att arbetskraftsinvandringen ska gynna mottagarlandet, och visar öppet att det är företagen som ska styra. Till skillnad från den statliga utredningen så saknar därmed högerns förslag inte ett klassperspektiv – det är uppenbart vilken klass som skulle tjäna på en sådan ordning.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 43, 2006