Sjuksköterskornas lönekamp: Viktig vårdstrejk

Det torde stå klart för våra läsare att Proletären helhjärtat stödjer Vårdförbundets medlemmar i deras kamp för rejäla lönelyft. Strejken har ett djupt folkligt stöd, faktiskt så starkt och tydligt manifesterat i opinionsundersökningar och genom intervjuer i massmedia att borgerlig press för ovanlighetens skull hittills har avhållit sig från direkta angrepp på strejken.

Detta är viktigt för Vårdstrejken handlar mer om politik än legala strejker i privat sektor. Sjuksköterskornas krav är förvisso rent ekonomiska, där huvudfrågan gäller 1700 kronor mer i månaden 2008 och 2009 samt en lägsta lön på 22000 kronor i månaden. Men då de dominerande arbetsgivarna i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är politiker från samma politiska partier som styr riksdag och regering och då inkomsterna för såväl offentligt ägd som privat vård kommer från skattemedel så blir strejken med nödvändighet politisk.

En vårdstrejk skiljer sig från strejker inom privat industri då den primärt inte slår mot profit och inte skadar arbetsgivarna. Sanningen är att skattepengarna rullar in i samma takt som alltid, samtidigt som kommunernas och landstingens lönekostnad sjunker. Det är de sjuka och vårdbehövande, inte arbetsgivaren, som mest känner av strejkens effekter.

Därför är vårdstrejken en balansakt på slak lina där bibehållet stöd från folket/väljarna är A och O för framgång. Att operationer ställs in och att köerna blir längre är en nödvändig konsekvens. Maktens tal om samhällsfara är bara en del i det politiska spelet.

Politisk manifestation
I huvudsak är vårdstrejken en politisk manifestation riktad mot den njugghet som politiker/arbetsgivare visar genom att grovt underbetala i detta fallet sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och andra yrkesgrupper inom Vårdförbundet.

Att så är fallet inser också arbetsgivarna. Deras taktik är att bida sin tid i hopp om att opinionsvinden ska vända innan förhandlingarna återupptas.

– Stämningen måste bli mer positiv för att det ska vara meningsfullt, säger SKL:s förhandlingsordförande Ingela Gardner Sundström, till vardags moderat kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen i Österåker.

I ett pressmeddelande i måndags 28 april försöker hon också nödtorftigt skyla över det faktum att arbetsgivarna tjänar pengar på strejken för att vända ansvaret för strejkens konsekvenser mot de strejkande:
– Det handlar inte om att spara pengar, det som nu händer under strejken är att medborgarna inte får den vård de har rätt till och har betalat för. Redan nu har till exempel ett stort antal operationer ställts in runt om i landet. Det är olyckligt om allmänheten tror att landsting och kommuner ser på frågan på det viset, säger Ingela Garner Sundström.

Men ansvaret för inställda operationer och andra konsekvenser för patienterna vilar tungt på politikerna i SKL och deras kollegor i regering och riksdag. För grundfrågorna är att Vårdförbundets medlemmar är underbetalda, att deras lönekrav är minst sagt berättigade och att det finns gott om pengar i samhällets kassakista för att höja lönerna.

Svt:s Rapport räknade förra veckan ut att Vårdförbundets krav kostar 2 miljarder kronor mer per år än det medlingsbud som arbetsgivarna antagit. Låt gå för den beräkningen, liksom för Rapports uträkning att det motsvarar en skattehöjning för alla svenskar på futtiga 10 öre per skattad hundralapp.

Men sanningen är ju att det inte behövs någon skattehöjning. Inte för vanligt folk om förmögenhetsskatten återinförs. Men egentligen inte alls, mot bakgrund av att staten i år redovisar ett överkott på 100 miljarder kronor.

Är det inte fantastiskt att strejken skulle kunna avblåsas i morgon dag om bara finansminister Anders Borg släpper till en ynka femtiondedel av överskottet i statens skattekista.

Pengar finns
Eller ta regeringens vilja att slänga bort nya miljarder på Wallenbergs JAS-plan. I helgen släppte försvarsminister Sten Tolgfors (m) nyheten att regeringen planerar betala en hemlig summa, 25 miljarder kronor har nämnts, för en uppgraderad version av JAS-Gripen.

Visst finns det pengar i samhället för att höja sjuksköterskornas och andra vårdanställdas löner rejält. Men det anser inte LO-tidningens ledare 25 april: “Att arbetsgivarna skulle kunna gå med på löneökningar som är dubbelt så höga som övriga offentliganställda fått är en omöjlighet…//…En uppvärdering av kvinnors löner förutsätter också att andra grupper håller igen.”

Är de inte gulligt hur de socialdemokratiska fackbyråkraterna värnar om arbetsgivarna och fullständigt negligerar att pengar finns hos företagen, de rika och i högerregeringens kistor. LO-förbunden har ställt sig kyligt neutrala till de strejkandes krav.

Formellt oantastligt men visst hade det varit på sin plats att stödja en underbetald grupp, oaktat att det handlar om högskoleutbildade. Ett stöd från LO:s förbund hade också stärkt möjligheten till seger. Däremot har lärarförbundet och andra TCO-förbund uttryckt sitt stöd.

Strejkens utgång beror mycket på hur Vårdförbundets ledning agerar. Det är förbundsledningen och inte medlemmarna som enligt svenska klasslagar och avtal äger strejkrätten. Betänk också att förbundsstyrelsen sade ja till det usla medlingsbud som arbetsgivarna i SKL också accepterade. Ett bud som faktiskt skulle ha återupprättat de av Vårdförbundets medlemmar så hatade sifferlösa avtalen utan individgarantier.

Nu var det medlemmarnas tydliga krav på rejäla lönelyft som tvingade förbundskongressen att rösta nej till medlarbudet. Vårdförbundets ledning hamnade i en återvändsgränd och utlöste strejken mot sin vilja. Inte minst har upproret i Västerås för 5000 kronor mer i månaden för alla medlemmar redan i år satt stark press på Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund och förbundsledningen.

Men visst är oron reell för att förbundsledningen är beredd att genomdriva en nederlagsstrejk. Det har skett förr, som vid Vårdförbundets sex veckor långa strejk 1995-96 eller som i Kommunalstrejken 2003.

I en strejk är det viktigt att tillvarata medlemmarnas engagemang. Som att arrangera möten landet runt bland såväl strejkande som övriga medlemmar i syfte att höra deras synpunkter och för att stärka ett kollektivt uppträdande. Så har inte skett.

Svek
Förbundets minst sagt lama framtoning bådar inte gott. Den blev till rent svek mot sköterskekollektivets krav på rejäla lönelyft, lika för alla, när Anna-Karin Eklund framträdde i radions Studio Ett tisdagen 22 april.

– Vad är viktigast topplöner eller golv, frågar reportern.

– Löneutvecklingen under livet är viktigt. Det är också viktigt om några kan dra iväg. För kan man se en differentiering så är det inga problem med en låg ingångslön, sade Anna-Karin Eklund.

– Vi har haft individuella löner sedan 1986 och vi är överens med SKL att det ska skapa utrymme för kompetenshöjning. Men vi ser ingen lönespridning, sade Eklund anklagande mot arbetsgivarna.

I dagsläget står strejken och väger. Helt avgörande för utgången är hur medlemmarna agerar. Håller de fast vid kraven och skickar tydliga signaler till ledningen att inga svek accepteras så finns alla chanser till seger, till kraftigt höjda löner för en grupp av landets underbetalda kvinnoyrken.

LARS ROTHELIUS
Proletären 18, 2008