Sjuksköterskornas lönekamp: ”Vi står fast vid kraven"

Totalt är över 7000 av Vårdförbundets medlemmar över hela Sverige ute i strejk, sedan det andra varslet trädde i kraft måndagen 5 maj klockan 12.00. Det handlar om sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor. Alingsås lasarett är bara ett av flera sjukhus som berörs av den andra strejkomgången.

– Det känns skönt att gå ut i strejk, säger Hanna Lindgren som tillsammans med Erika Essefjord, Linda Ryberg och Paula Almanakis är bland de första som kommer ut i solen.

– Vi hoppas mycket på det här. Det känns som nu eller aldrig, säger Linda Ryberg.

De tror att strejken kan bidra till att visa att sjuksköterskorna menar allvar. Lönerna måste upp. Och de upplever ett stort stöd från allmänheten och från patienterna.

– Patienter har sagt att ”vi håller på er”. Det har inte varit något gnäll, säger Erika Essefjord.

– Det är bara SKL som varit griniga, menar Hanna Lindgren.
SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, har hittills inte visat någon förhandlingsvilja. SKL:s Ingela Gardner Sundström har kallat strejken för ”samhällsfarlig”, och i en debattartikel hävdar hon att sjuksköterskorna hade högst löneökning av alla förra året.

Strejken nödvändig
Fler och fler strejkande strömmar ut genom huvudentrén. När representanter från Vårdförbundet kommer med reflexvästar åt strejkvakterna och band som de strejkande hänger på sig är det fullt med folk utanför sjukhuset. Läkare och undersköterskor står uppe i fönstrena och vinkar och hejar på.

– Det känns bra att gå ut i strejk. Det är nödvändigt. Lönerna är alldeles för låga, säger Sara Axelsson som precis hängt på sig ett band.

Själv har hon jobbat som sjuksköterska på ortopeden i åtta år och tjänar 23000 kronor. Ändå ligger hon högt, jämfört med andra på sin avdelning.

Lite längre bort har Marita Andersson och Hanna Lorin fått på sig reflexvästar och röda band med texten ”Strejkvakt”. De ska ta första vaktpasset.

– Det är blandade känslor. Det är synd att det ska behöva gå så långt som till strejk, säger Marita Andersson.

– Men vi hoppas att det ger resultat, säger Hanna Lorin.

Nu är klockan över 12.00. Strejken har trätt i kraft, de röda lapparna är uppsatta och strejk-vakterna är på plats. Åsa Hermansson, Sineva Ribeiro och Kristina Lindskans, som representerar Vårdförbundet, tar täten för de strejkande som ska tåga genom Alingsås till samlingsplatsen i Pingstkyrkan. Där ska Vårdförbundet informera om vad som gäller.

– Kampviljan bland våra medlemmar är jättestor, säger Åsa Hermansson medan hon går ut från sjukhusets parkering.

Argumentet att sjuksköterskorna har haft en bra löneutveckling köper varken Åsa Hermansson eller Sineva Ribeiro.

– Problemet är att man pratar procent. Då kan ju 15 procent i löneökning låta mycket, men det beror ju på vad man utgår från. Om vi bara ska få löneökningar i procent kommer vi även fortsatt att ha stora löneavstånd, menar Sineva Ribeiro.

Därför pratar Vårdförbundet hellre om kronor.

– Det är ju bara att titta på vad vi har! säger Sineva Ribeiro.

Åsa Hermansson berättar om medlemmar som efter trettio år som sjuksköterska tjänar 22.000 kronor i månaden.

– Det är skrämmande, säger hon.

”Nu krävs uthållighet”
Nu krävs det uthållighet om strejken ska vinnas, tror representanterna för Vårdförbundet.

– Det tar nog ett tag till. Vi står fast vid våra krav, för de är inte orimliga, säger Sineva Ribeiro.

Men än så länge har Sveriges Kommuner och Landsting inte visat någon vilja att tillmötesgå facket.

– De vill inte till förhandlingsbordet, säger Åsa Hermansson.

När det finns ett konkret förslag på nytt avtal så ska Vårdförbundets avtalskongress återigen samlas. Förra gången röstade alla ombud från Västra Götaland nej till medlarnas bud, och de bidrog därmed till att det blev strejk. Nu hoppas Åsa Hermansson och Sineva Ribeiro att strejken leder till att vårdyrkena uppvärderas.

– Vi vill ha höjd ingångslön och bättre löneutveckling. Dess-utom är det viktigt med sänkt nattarbetstid och betald utbildning. Vi måste ges möjlighet att orka jobba ett helt liv, säger Åsa Hermansson.

Minns strejken 1995
När tåget med strejkande går genom Alingsås är det många som stannar upp och tittar. ”Vad många de är” säger någon. En del vinkar från sina bilar.

I mitten av tåget går Ellen Einebrant. Hon har arbetat på Alingsås lasarett i elva år, och hon har trettio år i yrket. Som specialistsjuksköterska tjänar hon 25000 kronor.

– Man borde ha mer, säger hon.

Ellen Einebrant ger inte mycket för SKL:s prat om att strejken skulle vara samhällsfarlig.

– De kan stänga vårdavdelningar på sommaren hur mycket som helst, säger hon.

Väl framme i samlingslokalen bjuds det på baguetter, kaffe och kaka. Lokalen är nästan full och stämningen är god. Ändå går det att ana en viss tveksamhet, även om alla stöder strejken.

Många av sjuksköterskorna i lokalen har varit med förr. 1995 strejkade Vårdförbundet senast för högre löner, och då resulterade det i ett uselt avtal. Kanske är det detta som spökar.

– Jag vet inte om det här har den effekt man förväntar sig. Jag är osäker på om vi får igenom kraven, säger Marie Corin som arbetar som biomedicinsk analytiker.

Samtidigt håller hon med om att lönerna måste höjas.

– I förhållande till vårt ansvar och vår utbildning är lönerna för låga, menar hon.

Bredvid Marie Corin sitter sjuksköterskan Monika Nilsson. Hon verkar inte heller vara övertygad om att strejken kommer lyckas.

– Jag hoppas på det bästa, men man vet ju aldrig, säger hon.

Vårdförbundets representanter sade själva att uthålligheten var viktigast för att lönekampen ska lyckas. Men medlemmarnas stridsvilja är nog ändå det som fäller avgörandet.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 19, 2008