Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Saab blir ett museum"

Den morbida "skönhetstävlingen" är avgjord. GM-direktörerna valde Opel i Rüsselsheim före Saab i Trollhättan. Som beslutat var redan när tävlingen utlystes.




Att beslutet innebär en dödsstöt mot fabriken i Trollhättan råder
det inte minsta tvekan om, åtminstone som fabrik inom ramen för General
Motors. Glöm alla rosenröda drömmar om en "nischfabrik" efter 2010. Det
snacket syftar bara till att få Saab-arbetarna att jobba häcken av sig
så länge som GM behöver produktionskapaciteten i Trollhättan. Vilken GM
behöver till just 2010.




De rosenröda drömmarna om en framtid bortom 2010 är en illusorisk
morot, välvilligt framburen av GM:s svenska hov av politiker,
fackpampar och journalister. Mot bättre vetande.



I Tyskland, där det är fortsatt piska som gäller, behövs inte sådana illusionstrick.



"Fabriken i Trollhättan kommer att sluta som ett museum", säger
Tysklands ledande bilanalytiker Ferdinand Dudenhöffer till Herald
Tribune (6/3).



Samma tongångar hörs från den svenska affärspressen, vars läsare inte
håller till godo med bedrägliga illusioner. Så konstaterar Dagens
Industri att det bara är en tidsfråga innan fabriken i Trollhättan
stängs (5/3).



Den morbida "skönhetstävlingen" var uppgjord på förhand. Men för GM var
den inte meningslös för det. Hela syftet var att pressa igenom
försämringar för Opel-arbetarna i Tyskland. Vilket GM lyckats med.
10.000 GM-jobb skall bort i Tyskland, varav 4.000 bara i "segerorten"
Rüsselsheim. Lönerna har frysts och till och med sänkts. Arbetstiderna
har försämrats. För GM ger tävlingen klirr i kassan. För lång tid.



Förlorarna är arbetarna. I Trollhättan och i Rüsselsheim.



I det perspektivet blir de fackliga organisationernas kommentarer till
utgången närmast Kafka-artade. "Den fackliga fronten räddade
Trollhättan", hävdar svenska Metall, SIF och CF. Det är sanslöst i sin
totala världsfrånvändhet. Det fanns ingen facklig front och just därför
kunde GM ge Trollhättan dödsstöten.



För så är det. Hade de fackliga organisationerna från början sagt
nej till GM:s morbida tävling, hade de krävt fortsatt produktion på
samtliga fabriker med hot om att annars varsla om gemensam strejk i
både Sverige och Tyskland, så hade man kunnat tala om en facklig front
och då hade det varit möjligt att rädda Trollhättan.




Nu bejakade facken i praktiken tävlingen, fast "på justa villkor" - man
lovade varandra att tävla inom gällande kollektivavtal. Vilket medgav
lönesänkningar i Tyskland (ner till kollektivavtalens minimilöner) och
löften om ökad utsvettning i Sverige.



"Den fackliga fronten" var i verkligheten reglerad facklig konkurrens, dirigerad av GM. Bedrövligt.



GM:s dödsstöt mot Saab är naturligtvis en katastrof för Trollhättan.
Men den är också katastrofal för Sverige. Saab Automobil utgör en
viktig del av den produktionskedja som den samlade svenska
personbilsindustrin utgör, en produktionskedja som med gemensamma
underleverantörer omfattar 100000 industrijobb. Med dödsstöten mot Saab
blir denna produktionskedja av med cirka en tredjedel av sin volym,
något som på sikt också drabbar Volvo.



Man skall inte måla fan på väggen, men i förlängningen drabbar en
nedläggning av Saab hela den svenska personbilsindustrin, den
industrigren som svarar för cirka 5 procent av Sveriges BNP och som
brukar kallas den svenska industrins motor. Enligt beslut i ett
direktionsrum i Detroit, USA. Med svenska politiker som fjäskande
lakejer, lovandes motorvägar och järnvägar för att vara GM-kapitalet
till lags, men utan minsta makt och vilja att annullera beslutet.



Här är det kapitalets diktatur som gäller. GM beslutar med totalitär makt.



Sedan Saab-krisen blev akut har Proletären hävdat att jobben i både
Trollhättan och Rüsselsheim kan räddas. Genom gemensam kamp för
fortsatt produktion vid båda fabrikerna. Med strejk som vapen om så
krävs. Kamp är den möjlighet som står arbetare till buds.



Men frågan innehåller också en större dimension. Vad är det för ett
samhälle som tillåter ett antal direktörer att lägga ner fabriker av
vitalt samhällsintresse? Med totalitär makt. För att de och de
kapitalägare de representerar skall tjäna ännu mer pengar.




Vi kommunister finner denna ordning fullständigt oacceptabel. Ur
arbetarsynpunkt. Men också ur demokratisk synpunkt. Bilindustrin är
vital för Sverige, är en nationell angelägenhet. Då bör den givetvis
också vara underordnad demokratiskt fattade beslut. Var tar demokratin
vägen om ett antal direktörer i Detroit fattar beslut om Sveriges
framtid som industrination? Eller för den delen när ett antal
direktörer i Stockholm gör det, som i fallet med Ericsson i Nynäshamn.



Vi accepterar inte demokratins lydiga halt vid den privata
äganderättens tyranni. Vi hävdar att samhället skall styra också över
det sk näringslivet, på demokratiskt vis. Ja, vi kräver att samhället
utan ersättning skall ta över samhällsnyttig produktion om den hotas av
det privata kapitalets hetsjakt efter ännu större profiter.




Tala om världsfrånvändhet, invänder luttrade läsare. Och visst, en
samhällsstyrd produktion kan synas som en fullständigt orealistisk
tanke i dessa tider av total marknadsdiktatur. Men likväl bör tanken
tänkas, ty utan ett långsiktigt mål dömer vi oss själva till ett evigt
rusande i det kapitalistiska ekorrhjulet.



Kapitalismen förvandlar Saab till ett museum. Då måste vi resa frågan
om en annan och bättre samhällsordning. Vi föreslår socialism.



8 mars 2005

Proletären 10, 2005