Hoppa till huvudinnehåll
Av

Omänskliga förhållanden för importerad arbetskraft

Idag finns ett stort antal företag, många gånger rent kriminella, som importerar byggnadsarbetare till Sverige. Företagen kan vara registrerade i allt från Polen till Norge och arbetarnas levnadsvillkor här blir ofta helt ovärdiga.



Bara i Värmland finns ett 40-tal sådana företag verksamma och i Stockholmsområdet finns säkert flera hundra.

Bemanningsföretaget SwedPool måste vara ett av de värsta. Det är polskregistrerat, men ägs av en Gert Hallengren i Danderyd.
Upp till 50 polska arbetare inkvarterades i ett nedlagt äldreboende utanför Gnesta som han köpt. I november tog de kontakt med Byggettan efter att inte fått ut sina löner på över fyra veckor. Arbetarna hade då inlett en strejk.

Avdelningsordförande Johan Lindholm berättar hur Gert Hallengren föraktfullt förklarade:
– De är lata och odugliga. 95 kronor i timmen är en bra lön, de är ju polacker. Och så bor de gratis.

Men den lön de skulle få var inte ens 95 kronor, utan städerskor fick 20 kronor, byggnadsarbetare 50 och svetsare 75 kronor.

Dyrt boende
Boendet var inte heller alltid gratis. När Gert Hallengren skulle skrämma iväg en städerska som krävde sin lön sa han att nu var hyran 500 kronor om dagen. Tre gånger så mycket som städerskan kunde tjäna på en dag.

Det finns också ljusglimtar i historien. Byggettan fick 16 nya medlemmar bland polackerna. Att som avdelningen anställa polsktalande uppsökare visade sig vara rätt effektivt.

När det sedan skulle det skrivas kollektivavtal uteblev Gert Hallengren och förklarade att han istället lade ner företaget.

Då ljög han igen, för när Proletären ringde SwedPool i förra veckan gick det utmärkt att hyra arbetare efter julhelgen.

Brottsligt
Gert Hallengren vill på ett brottsligt sätt ha kontroll över sina arbetare. På Swedpools hemsida står att ”Om du som arbetsgivare övertar SwedPools personal utgår ett rekryteringsbelopp på 25.000 zloty”, en avgift på drygt 60.000 kronor.

– Det är ett lagbrott att kräva 25.000 zloty i förmedling. Du får inte hindra någon att ta anställning hos en uppdragsgivare, säger Byggettans ordförande Johan Lindholm.

Äldreboendet brann ner under strejken och de flesta arbetarna tog firmabilarna till färjan i Stockholm för att åka hem till Polen. Sina löner har de inte fått än idag.

Så historien kunde ha slutat här, men det finns en fortsättning.

Några arbetare tog sig nämligen istället till Södertälje, där de visste att landsmän arbetade åt byggföretaget Nordiska Stenhus.

Här hade ett 20-tal arbetare inkvarterats i lokaler som Nordiska Stenhus hyrde av Svenska Tryckcentralen. När representanter för Byggettan och Grafiska fackföreningen kom dit bodde arbetarna i en tom del av kontoret. Vägg i vägg med larmande maskiner.

– De levde ovärdigt under slavliknande förhållanden och så hade de bott i över ett år, säger Johan Lindholm.

Arbetarna hade övergett den lägenhet som fanns i huset, den hade ingen dusch och toaletten var avstängd. Fuktskador fanns överallt och ruttna fönsterkarmar gjorde lägenheten kall.

– Det går att bo där, sade Åke Götesson från Nordiska Stenhus till Tidningen Dagens Arbete.

Det ansåg inte Ulrica Olsson från Miljökontoret i Södertälje, som dömde ut lägenheten tills den blivit åtgärdad.

Hon förklarade också i sin rapport att garderober och tvättstugan i en lägenhet inte är sovrum och att kontor inte är bostäder.

Idag skall Svenska Tryckcentralens lokaler inte längre vara en bostad, fastighetsägaren säger att arbetarna har flyttat därifrån.

Bor i dammet
Hur utländska byggnadsarbetare behandlas kan inte vara okänt för någon medlem i Byggettan. Medlemstidningen, som också heter ”Byggettan”, hade i november en artikel om ombyggnaden av hotell Stureplan.

Här i Sveriges trendigaste kvarter såg Byggnads ombudsman Krister Strömberg hur 15 arbetare från Östeuropa inhysts på byggarbetsplatsen. Han beskriver hur de bodde mitt i byggdammet: ”Det var lortigt och trångt. De här killarna sov i tältsängar i tillfälligt byggda utrymmen.”

Kapitalismens girighet är oändlig och hur människofientlig den därför blir kan knappast visas tydligare än genom behandlingen av dessa tusentals utländska arbetare.

Egen kamp av de utländska byggnadsarbetarna och handlingskraftig solidaritet från svenska arbetare och fackföreningar krävs för att åstadkomma ett slut på denna ovärdiga behandling av människor.

LASSE SIMMONS
Proletären 51-52, 2007