Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nu kör vi i lönefrågan!


Det var på tiden, sköterskorna är i löneuppror. Startskottet gick på Västerås Lasarett. Nu får det vara nog! Parollen känns igen. Vi använde den när vi demonstrerade för ett antal år sedan mot nedskärningar inom åldringsvården.

Det har varit nog, väldigt länge. Och det har varit så tyst länge. Tyst, tillbakapressat och uppgivet. Inga öppna och frejdiga diskussioner. Det har tassats och smugits med vad man haft i lön.

Skall man få någon ändring lär man få sticka till Norge för att få lite klirr i kassan. Lösningen har varit privat. För andra som inte kan/vill eller haft möjlighet till att inta vårt västra granland, har kanske lösningen varit att ta något ansvarsområde. Kanske det skulle kunnat ge en liten slant och en merit i lönesamtalen.

Så äntligen ett initiativ som bryter tystnaden får genomslag i media. Med rejäla och tydliga krav. En löneökning på 5000 kronor rakt av och hot om uppsägningar sista april om inte lönekraven uppfylls.

Det är ord och inga visor. Kraven har så klart närmast fullt och helhjärtat stöd hos medlemmarna. På Västerås Lasarett har det cirkulerat listor på avdelningarna och folk har anslutit sig.

Detta måste stödjas, jag reagerar med ryggmärgen, men också med ärlig glädje och gnistan inom mig börjar ta lite mer fart.

*
– Gå in på löneupproret.se, säger någon av mina arbetskamrater.
 
– På datorn alltså, förtydligar hon. Där kan man visa sitt stöd, genom att skriva på en lista.

Jag klickar mig fram till en informativ och tydlig plats där man både kunde läsa kraven, läsa alla artiklar om lokala uttalanden intervjuer från sköterskor runt om i landet samt skriva på sitt namn att man ställer sig bakom.

Inom mig kändes det otillräckligt, kändes som om man skulle klicka på ja eller nej på datorn om man trodde att mat-Tina eller Tony Rikardsson skulle vinna Lets Dance.

Var det allt vi skulle göra på Lasarettet i Ludvika? Var och en som ville i sin egen holk, bara sådär privat och utan några mer förpliktelser, diskussioner mellan varandra, skriva in vårt namn och var vi jobbade på en lista i en dator.

Fan heller, tänkte jag. Jag fixade ett antal namnlistor, bifogade upproret och började gå runt på resterna av det som är kvar av sjukhuset efter 90-talets massaker. En liten akut, några mottagningar, ett labb och ett par vårdavdelningar.

– Hej och tjena. Måste inte vi sköterskor här i Södra Dalarna ha någon uppfattning om detta.

Så var snacket igång och listorna började fyllas på. I skrivande stund har vi en träff, där vi skall besluta hur vi skall gå vidare.

*
Det som är och varit bra med initiativet är att det skapat och fortsatt skapar lokala aktiviteter och protester. På vissa håll är det avdelningar och olika personer där som agerar, tvingar fackliga representanter ut till arbetsplatserna. På andra håll är det enskilda och grupper som går till media och för fram kraven och vittnar om deras situation.

Man har tvingat facket och lokalt att gå ut på gator och torg. Inte minst har ilskan och rörelsen bland fotfolket tvingat vårdfacket/extra kongressen att säga nej till medlarbudet. Tveklöst är det också så att Vårdförbundet inte kan köpa vilket uselt avtal som helst av rädsla för en medlemsflykt.

Vår uppgift är och blir att efter bästa förmåga hålla liv i rörelsen fortsätta bygga enhet underifrån och lita till oss själva.

Till slut vill jag citera en bekant och ung sköterska:
”Man skall inte glömma att det handlar om resten av ens liv. Hur i helvete kunde vi komma i den här sitsen, det kan jag inte förstå. Vem/vad fick oss att från början acceptera detta? Hur kan vi någonsin finna oss i våra urusla villkor, våra arbetstider och löner? Jobba i ur och skur julafton som midsommar alla tider på dygnet. Allt detta för den sämsta ob-ersättning i Sverige och med en grundlön som är en förolämpning. Hur får de oss att ens komma till jobbet vissa dagar?

Frågan är vilket som är det jobbigaste att ha en lön som talar om för dig att du inte är värd mer än skit. Eller ta det obehagliga och otrygga som kommer med en eventuell konflikt med arbetsgivaren. Det beror på, kan de som känner att kränkningen är för stor påverka nu? All respekt till sköterskorna i Finland. De har gjort något man måste beundra av flera orsaker. Må vi vara lika starka och modiga.”

Och jag säger. Kör ända in i kaklet!

KENT ANDERSSON
sjuksköterska
Proletären 14, 2008