Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nej till arbetskraftsimport från låglöneländer

Kommunistiska Partiet säger bestämt nej till import av arbetskraft från EU:s nya låglöneländer i främst Baltikum och Polen.


 
Trots massarbetslöshet hämtas allt större mängder lågavlönad arbetskraft till Sverige, vilket EU tillåter och uppmuntrar, inte minst genom det tjänstedirektiv som nu förbereds. Arbetskraftsimporten måste stoppas därför att den stjäl jobb från arbetslösa i vårt land. Men också för att den ingår i en medveten plan av arbetsgivare och storkapitalister för att dumpa löner och arbetsvillkor.

Därför har Kommunistiska Partiet envetet motsatt sig EU:s utvidgning. Sedan samtliga riksdagspartier, från moderaterna till vänsterpartiet, 2003 sade ja till utvidgningen har kommunisterna envetet drivit krav övergångsregler som begränsar arbetskraftsimporten. Ett krav som riksdagen sade nej till men som stötts av flera LO-förbund.

Nu går Kommunistiska Partiet till val med kravet svenska avtal vid kommunal upphandling. En allt viktigare fråga mot bakgrund av den kraftigt ökande importen av inte minst underbetalda byggnadsarbetare i Sydsverige.

Det mest kända exemplet på försök till lönedumpning genom arbetskraftsimport är den fackliga striden 2004-2005 kring skolbygget i Vaxholm, där det lettiska byggbolaget Laval un Partneri ville skriva kollektivavtal på 109 kronor i timmen, en lönedumpning på cirka 40 kronor. Här lyckades Byggnads stoppa användandet av oorganiserad underbetald arbetskraft genom fackliga blockader. Men frågan är inte avgjord då Svenskt Näringsliv hjälpt det lettiska företaget Laval att driva saken i EU:s domstol, och EU-domstolens beslut står över svensk lag.

Efter Vaxholm står det fullkomligt klart att arbetskraftsimporten måste stoppas. Särskilt som de jättelika svenska byggföretagen skapat dotterbolag i Polen för att förverkliga sin deklarerade avsikt att organisera import av lågavlönad arbetskraft.

– Vi kommer att använda varje legal möjlighet att bli mer konkurrenskraftiga i Sverige. Att anlita underentreprenörer såväl som arbetskraft från andra länder är en del i den ekvationen, deklarerar Graham Stuart, vd Skanska i Dagens Industri

I samma anda agerar Olle Ehrlén, vice koncernchef på NCC:

– De har ju lägre löner i exempelvis Polen och det kan vi utnyttja.

Trogna partilinjen hävdar socialdemokraterna i LO:s ledning att den svenska modellen med kollektivavtal som lösningen på arbetskraftsimporten. Men det räcker inte. Bevarade kollektivavtal är faktiskt ett av Svenskt Näringslivs huvudargument bakom organisationens vurmande för fri arbetskraftsimport. Arbetsgivarna är mycket medvetna om att kollektivavtal i sig inte stoppar lönedumpningen när arbetskraft från låglöneländer, som tycker sig tjäna bra med pengar med en femtedel av svenska löner, organiserat importeras till Sverige.

Vet att svenska fack bara får insyn i förtag där minst en anställd är fackansluten. En uthyrningsfirma med bara polacker är stängd för facket. Det är också så att svenska kollektivavtal ofta stadgar en mycket lägre grundlön än det genomsnittliga löneläget, såsom fallet var i Vaxholm.

Kommunistiska Partiet hävdar det arbetande folkets oavvisliga rätt till ett arbete med skälig lön och goda arbetsvillkor. För detta syfte har arbetare och tjänstemän sedan över hundra år slutit sig samman i fackföreningar för att driva sin fackliga kamp mot arbetsgivarna.

I denna kollektiva kamp har kommunisterna alltid gått i första ledet i medvetande om att arbetarklassen enighet på klasskampens grund är den enda vägen till facklig och politisk framgång.

Därför framhåller Kommunistiska Partiet så nogsamt vikten av att samordna kampen för kollektivavtal med kamp mot arbetskraftsimport.

• Stoppa arbetskraftsimporten!
• Kollektivavtal vid all kommunal upphandling!
• Förtur åt de arbetslösa! Förbjud import av arbetskraft i yrken där det finns tillgänglig eller lämplig arbetskraft i Sverige.
• Lika lön för lika arbete! I Sverige skall svenska kollektivavtal gälla. Förbjud alla former av lönediskriminering!
• Svenskt veto mot EU:s tjänstedirektiv!

LARS ROTHELIUS
Proletären 35, 2006