Lagstiftad låglönedumpning?
• Vaxholmskonflikten och dess efterföljare på bland annat Preemraff i Lysekil skapar vånda inom den fackliga byråkratin. Officiellt försvaras ”den svenska modellen”, men bakom de ståndaktiga kulisserna pågår en diskussion om att fullt ut anpassa Sverige till EU:s arbetsmarknadspolitik.
Längst går som vanligt Metall, vars avtalssekreterare Anders Tiderman tar ut ett fackligt nederlag i EU-domstolen i förskott.
Det kan synas framsynt, ty även om det inte är säkert, så är det högst
sannolikt att EU-domstolen underkänner Byggnads konflikt i Vaxholm och
därmed den skrivning i medbestämmandelagens paragraf 42, den s.k. Lex
Britannia, som Byggnads konflikt vilade på. Om så sker är det fritt
fram för en hejdlös lönedumpning i Sverige. För utan facklig
konflikträtt och utan lagstiftade minimilöner, så sätts den nedre
gränsen för lönedumpningen endast av vad den billigaste arbetaren är
beredd att sälja sin arbetskraft för.
I denna situation har den framsynte två alternativ:
• Antingen att förbereda en motoffensiv, där EU-domstolens
arbetarfientliga utslag underkänns och där medlemmarna mobiliseras till
strid för den ordning som gällt och fortfarande gäller i Sverige. Med
ultimatumet att om EU inte erkänner den svenska fackföreningsrörelsens
rättigheter, så erkänner den svenska fackföreningsrörelsen inte EU.
Inkluderande ett krav på utträde ur EU.
• Eller att ge upp utan strid, att fegt anpassa till EU-domstolens
förväntade utslag och därmed till den arbetsmarknadspolitiska modell
som gäller inom EU.
*
Anders Tiderman och Metall väljer inte oväntat det andra alternativet.
Därför förordar Anders Tiderman nu en ”allmängiltigförklaring av
kollektivavtalen”, d.v.s. deras upphöjande till lag. Vilket är den
ordning som gäller inom flertalet EU-länder och som EU-lagen utgår
från, bland annat vad det gäller detta med minimilöner.
Anders Tideman vill helt enkelt ersätta Lex Britannia – svenska
fackföreningars lagliga rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska
företag som vägrar teckna svenska kollektivavtal – med lagstadgade
minimilöner, utgående från miniminivåerna i de nuvarande avtalen.
Vilket är att kräva en statligt sanktionerad lönedumpning, ty de
nuvarande miniminivåerna är så skamligt låga att de i sig medger
lönedumpning.
Anders Tiderman och Metall väljer inte oväntat det andra alternativet.
Därför förordar Anders Tiderman nu en ”allmängiltigförklaring av
kollektivavtalen”, d.v.s. deras upphöjande till lag. Vilket är den
ordning som gäller inom flertalet EU-länder och som EU-lagen utgår
från, bland annat vad det gäller detta med minimilöner.
Anders Tideman vill helt enkelt ersätta Lex Britannia – svenska
fackföreningars lagliga rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska
företag som vägrar teckna svenska kollektivavtal – med lagstadgade
minimilöner, utgående från miniminivåerna i de nuvarande avtalen.
Vilket är att kräva en statligt sanktionerad lönedumpning, ty de
nuvarande miniminivåerna är så skamligt låga att de i sig medger
lönedumpning.
*
Vi kommunister har som bekant inte mycket till övers för den fackliga
byråkratin och för dess vandel som arbetarföreträdare. Ändå är
Tidermans förslag ett allvarlig anslag mot svensk fackföreningsrörelse
och mot hela fackföreningstanken.
Vad skall vi ha fackföreningar till om lagstiftarna, politikerna, skall
ta över fackföreningarnas uppgifter? Eller för att ställa frågan på sin
spets: Vad skall fackföreningsbyråkratin ha medlemmarna till om det är
politikerna som skall bekräfta och upprätthålla deras göranden och
låtanden?
Alla fackföreningsmedlemmar vet att ryktet om den svenska
fackföreningsrörelsens styrka är betydligt överdrivet. Framförallt för
att fackföreningsbyråkratin lever i ett så symbiotiskt förhållande till
arbetsköparna och till det statsbärande socialdemokratiska partiet, att
medlemsintresset förvisats till utvisningsbåset.
Men fackföreningarna är likväl ett uttryck för arbetarklassens
självständiga organisering. Eller i vart fall på tanken om en
självständig organisering. Varvid en hög facklig organisationsgrad är
att föredra framför en låg.
Den EU-modell som Metall och Tiderman nu förespråkar undergräver
organisationstanken. När lagen ersätter facket blir facklig
organisering mindre viktig. Vilket organisationsgraden i EU visar. I
Frankrike är bara 5 procent av de anställda medlemmar i facket och i
Tyskland är siffran nu nere i under 20 procent. För att bara ta två
exempel.
Detta kan synas som ett fackligt självmord att ge sig ut på detta
sluttande plan. Men det är en synvilla. Lagstiftade avtal ger den
fackliga byråkratin ett liv bortom döden, ty avtal kräver två parter.
Så Anders Tiderman & Co kan fortsätt att dricka grogg med
direktörerna. För att sedan lämna över resultatet till politikerna. Det
är medlemmarna som inte behövs.
Vi har som sagt inte mycket till övers för den fackliga byråkratin. Men
går Tidermans förslag igenom dör svensk fackföreningsrörelse sotdöden.
Vi kommunister har som bekant inte mycket till övers för den fackliga
byråkratin och för dess vandel som arbetarföreträdare. Ändå är
Tidermans förslag ett allvarlig anslag mot svensk fackföreningsrörelse
och mot hela fackföreningstanken.
Vad skall vi ha fackföreningar till om lagstiftarna, politikerna, skall
ta över fackföreningarnas uppgifter? Eller för att ställa frågan på sin
spets: Vad skall fackföreningsbyråkratin ha medlemmarna till om det är
politikerna som skall bekräfta och upprätthålla deras göranden och
låtanden?
Alla fackföreningsmedlemmar vet att ryktet om den svenska
fackföreningsrörelsens styrka är betydligt överdrivet. Framförallt för
att fackföreningsbyråkratin lever i ett så symbiotiskt förhållande till
arbetsköparna och till det statsbärande socialdemokratiska partiet, att
medlemsintresset förvisats till utvisningsbåset.
Men fackföreningarna är likväl ett uttryck för arbetarklassens
självständiga organisering. Eller i vart fall på tanken om en
självständig organisering. Varvid en hög facklig organisationsgrad är
att föredra framför en låg.
Den EU-modell som Metall och Tiderman nu förespråkar undergräver
organisationstanken. När lagen ersätter facket blir facklig
organisering mindre viktig. Vilket organisationsgraden i EU visar. I
Frankrike är bara 5 procent av de anställda medlemmar i facket och i
Tyskland är siffran nu nere i under 20 procent. För att bara ta två
exempel.
Detta kan synas som ett fackligt självmord att ge sig ut på detta
sluttande plan. Men det är en synvilla. Lagstiftade avtal ger den
fackliga byråkratin ett liv bortom döden, ty avtal kräver två parter.
Så Anders Tiderman & Co kan fortsätt att dricka grogg med
direktörerna. För att sedan lämna över resultatet till politikerna. Det
är medlemmarna som inte behövs.
Vi har som sagt inte mycket till övers för den fackliga byråkratin. Men
går Tidermans förslag igenom dör svensk fackföreningsrörelse sotdöden.
*
Till detta mer långsiktiga perspektiv skall läggas ett kortsiktigt.
Svenska fack har länge låtit avtalens miniminivåer släpa efter, vilket
gör att de idag är skamligt låga. Måhända kommer man att försöka få upp
dem något i nästa avtalsrörelse, men de kommer att förbli skamligt
låga.
De miniminivåer som Anders Tiderman vill lagstifta om utgör därför inte
ett skydd mot låglönedumpning, utan tvärtom en legalisering av
låglönedumpning.
Lägg därtill den ”rekommendation” som LO och Svenskt Näringsliv
avtalade om tidigare i höstas och förräderiet är fullständigt. Denna
rekommendation innebär att avtal med utländska företag skall ”beakta
deras existerande lönestruktur”, d.v.s. anställda i företag
hemmahörande i låglöneländer skall betalas med lägre löner. Upphöj
detta till lag och låglönedumpning blir både legaliserad och
principiell.
Till detta mer långsiktiga perspektiv skall läggas ett kortsiktigt.
Svenska fack har länge låtit avtalens miniminivåer släpa efter, vilket
gör att de idag är skamligt låga. Måhända kommer man att försöka få upp
dem något i nästa avtalsrörelse, men de kommer att förbli skamligt
låga.
De miniminivåer som Anders Tiderman vill lagstifta om utgör därför inte
ett skydd mot låglönedumpning, utan tvärtom en legalisering av
låglönedumpning.
Lägg därtill den ”rekommendation” som LO och Svenskt Näringsliv
avtalade om tidigare i höstas och förräderiet är fullständigt. Denna
rekommendation innebär att avtal med utländska företag skall ”beakta
deras existerande lönestruktur”, d.v.s. anställda i företag
hemmahörande i låglöneländer skall betalas med lägre löner. Upphöj
detta till lag och låglönedumpning blir både legaliserad och
principiell.
*
Givetvis måste medlemmarna i Metall använda den demokrati som ännu
finns kvar för att protestera mot Anders Tidermans lagstiftade
låglönedumpning. Och medlemmarna i övriga fackförbund bör ansluta sig
till protesten. Av framsynthet. För lita på att ingen facklig ledare
kommer att förespråka de framsyntas första alternativ. Försvaret av de
fackliga rättigheterna måste bäras fram av medlemmarna själva.
Proletären 45, 2005
Givetvis måste medlemmarna i Metall använda den demokrati som ännu
finns kvar för att protestera mot Anders Tidermans lagstiftade
låglönedumpning. Och medlemmarna i övriga fackförbund bör ansluta sig
till protesten. Av framsynthet. För lita på att ingen facklig ledare
kommer att förespråka de framsyntas första alternativ. Försvaret av de
fackliga rättigheterna måste bäras fram av medlemmarna själva.
Proletären 45, 2005