Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kommunisternas syn på Vårdförbundets strejk


Kommunistiska Partiet stödjer alla arbetande som självständigt tar kamp för högre lön. Utifrån en fråga till particentralen förklarar Proletärens Lars Rothelius, medlem i partistyrelsens fackliga utskott, kommunisternas syn på strejken.

Brev till Proletären:
Varför har ni brutit ut sjuksköterskor ur begreppet akademiker? Jag menar de är ju höginkomsttagare och akademiker sedan många år. Med OB tjänar de ju lätt över 30000 i månaden. Att som arbetare stötta akademikernas kamp för ännu högre löner känns ju inte så vänster.
Kristoffer Lindskog

Svar:
I förhandlingar om nytt avtal för 80000 medlemmar har Vårdförbundet varslat om strejk för 3500 av dessa från måndag 14 april. Kravet är 1700 kronor mer per månad både i år och nästa år. Kommunistiska Partiet stödjer de strejkande av flera skäl.

1. Strejken är ett brott med den svenska kapitalismens krav på  alla lönearbetande att underkasta sig nyliberalismens diktat. Att ett tjänstemannaförbund, Vårdförbundet är medlem i TCO och inte i akademikerna SACO, och inte ett LO-förbund går i spetsen är närmast symptomatiskt. LO:s klassamarbete och medlöperi med den svenska kapitalismen har inte rubbats av det faktum att högerpolitiken numera administreras av borgarregeringen.

2. Varje grupp av arbetande har en absolut rätt att strejka för högre lön. Vårdförbundets krav på 3400 kronor mer i månaden under två år är modest. Samtidigt reser stora medlemsgrupper kravet 5000 kronor mer redan i år.

Sjuksköterskornas medellön 2007 är 23850 kronor, inte mycket särskilt mot bakgrund av att de dras med stora studielån. Många nyfärdiga sjuksköterskor tjänar knappt 18000 kronor.

3. Vårdförbundets medlemmar utför ett arbete som är undervärderat. De tillför långt större samhällsvärden än de får betalt för. Ett förhållande som de delar med arbetarklassen som helhet.

4. Strejken sätter press på de politiska makthavarna i de etablerade partierna som ju de facto är arbetsgivare i kommuner och landsting. Dessa figurer, som i valtider snackar sockersött om att satsa på vård och omsorg, tvingas nu i handling att visa var de står. Strejken blir därför också politisk.

5. ”Det behövs en strejk av betydelse var femte år för att ungdomen ska dras med och skolas i klasskampstänkande.” Så sade en ärrad dansk fackföreningsman vid en strejk bland just vårdanställda i Köpenhamn i mitten av 1990-talet. En viktig sanning som bekräftas i dagens Sverige.

Alla strejker befordrar kollektivism. De vitaliserar de arbetande i tanke och handling. Det gäller alla arbetande, inte bara de som är med i strejken.

Vi kommunister, såväl de medlemmar som är indragna i strejken som alla övriga, verkar för att strejken blir framgångsrik. I detta betonar vi enheten mellan alla arbetande. Samtidigt är det kommunisternas plikt att söka bidra till att höja de arbetandes klassmedvetenhet och att peka på erfarenheter och problem i legala strejker. Några exempel:

1. De strejkande kan inte lita fullt ut på förbundsledningen. Minns strejken 1995 då kravet var 5000 kronor. Efter sju veckors strejk var medlemmarnas kampvilja obruten. Men utan att fråga medlemmarna skrev förbundsordförande Eva Fernvall ett avtal långt under kraven. Dessutom lades då grunden till de hatade avtalen utan individgaranterad miniminivå.

2. Återstår att se hur Anna-Karin Eklund & Co i dagens förbundsledning agerar. De har redan accepterat ett medlarbud som skulle ge mindre än hälften av de egna kraven. Ett svekavtal som dessutom var utan individgaranti det tredje året. Avtalet stoppades av kongressen med siffrorna 154-43. I praktiken var det medlemstrycket som sänkte medlarbudet och som tvingade fram strejkvarslet.

3. Här finns en intressant parallell till kommunalstrejken 2003-2004 där Ylva Thörn var satt under tryck från en betydligt starkare och lokalt mer välorganiserad medlemsopinion. Kommunals ledning uppfattade att de hade politiskt OK från socialdemokratin, enkannerligen Göran Persson, för att driva kraven. Men sosseledningen svek och de sosseledda landstingen och kommunerna sade omutligt nej till kraven. Så när strejken skulle bli kännbar fick Ylva Thörn på något sätt klart för sig att den måste blåsas av. Vilket förbundsledningen också gjorde, trots medlemsmassornas kraftiga protester.

4. Vårdanställda har stort stöd hos det arbetande folket därför att varje svensk har egen erfarenhet av hur viktigt det är med en välfungerande sjukvård. Här finns också dynamiken i vårdanställdas lönekamp. För var så säkra på att bara de strejkande håller ut så kommer folkets stöd att vara massivt. Därför kommer trycket på de ytterst ansvariga politiska arbetsgivarna att hela tiden öka. Men räkna med att den borgerliga och socialdemokratiska pressen kommer att gå arbetsgivarnas ärenden.

Slutsatsen är att Vårdförbundets medlemmar har alla möjligheter att gå segrande ur striden. Nyckeln till framgång är att medlemmarna visar upp en obruten kampvilja och att förbundsledningen förmås att uppfylla medlemmarnas krav.

LARS ROTHELIUS
Proletären 16, 2008