Hoppa till huvudinnehåll
Av

Banarbetare: ”Privatiseringarna hotar säkerheten”

”Vi kommer från Strukton Rail, vi vill diskutera säkerheten på våra arbetsplatser.” Arbetarna på tunnelbanan i Stockholm tar modet till sig och kliver rakt in i regeringskansliet. De vill efter vinterns dödsolyckor få svar på sina frågor om arbetsmiljö, säkerhet och privatiseringar



Några signalvästar blänker till i folkvimlet. Tre personer korsar Mäster Samuelsgatan i Stockholm City. De kliver in i Näringsdepartementets röda tegelbyggnad, letar sig fram över innergården och går fram till vakterna i receptionen.

– Vi kommer från Strukton Rail, säger lokföraren Mats Nordlund. Vi har fått tid klockan ett. Vi vill diskutera säkerheten på våra arbetsplatser mot bakgrunden av de senaste årens privatiseringar och marknadsanpassning. Vi har med oss ett uttalande med hundra namn!

Arbetardelegationen får sitta ner
och vänta några minuter. Ove Hettman är banarbetare och huvudskyddsombud. Monica Buskas och Mats Nordlund är båda lokförare. Alla är anställda hos entreprenören Strukton Rail på spårunderhållet i Stockholms tunnelbana.

– Hur många jobbar på ett sånt här departement, undrar Monica Buskas när hon betraktar ämbetsmän och kontorspersonal som springer fram och tillbaka med portföljer och lunchpaket i händerna.

– Vad gör de egentligen? frågar sig Ove Hettman. Jag har aldrig gjort en sån här uppvaktning förut. Det här är första gången jag är här.

– Vi gjorde en liknande grej på nittiotalet, berättar Mats Nordlund. Då ville de inte ta emot oss. Nu har de åtminstone sagt att de ska lyssna på våra synpunkter.

Arbetarna har goda skäl att säga ifrån. I vintras omkom två arbetare på järnvägen respektive i tunnelbanan. I början av juni drabbades ytterligare två varav en avled. Makthavarna borde vara kloka nog att träffa dem som dagligen står mitt uppe i verksamheten.

Strax efter ett infinner sig kanslirådet Niklas Lundin, affärsmässigt klädd i svart kostym. Han hälsar i god ton på besökarna. Men tvekar inför tidningen Proletären.

– Tyvärr kan vi inte ta emot media, ursäktar han sig. Vi är bara tjänstemän. Det vore skillnad om ni skulle möta en minister.

Så fungerar demokrati och öppenhet i praktiken. Delegationen från spårunderhållet försvinner upp i departementskorridorerna. Efter en timmes uppvaktning  kommer den åter ner i entrén. På ett intilliggande kafé summeras arbetarna samtalen med byråkratins företrädare.

– Det är klart att upphandlingarna leder till stress, tycker Mats Nordlund. Det borde dom begripa. Entreprenörerna tävlar med varandra om lägsta möjliga priser. För oss innebär det lite personal, mycket övertid och fler arbetsuppgifter. Vi får ta över arbetsledarnas jobb.

Alla i gänget menar att det tas alldeles för lite hänsyn till säkerhet och ”mjuka parametrar” då Storstockholms lokaltrafik, SL, gör sina upphandlingar. Det har varit många fler incidenter än de dödsolyckor som uppmärksammats i media den sista tiden.

– Det är många som slutar med en ny entreprenör, fortsätter Mats Nordlund. Löne- och anställningsvillkoren kanske blir sämre. Därför är det mycket nytt folk som kommer in. Ibland tar de in personal från bemanningsföretag. De kanske inte alls känner till rutinerna.

– De som jobbar åt underentreprenörer har alldeles för kort utbildning, poängterar Monica Buskas. De saknar praktisk spårerfarenhet. Det räcker inte med att snabbutbildas för en bestämd arbetsuppgift. Man måste veta hur det är och ser ut ute på banan också.

Båda ger flera exempel på riskfyllda situationer som kunnat leda till allvarliga tillbud. Det är trångt i tunnelbanans alla tunnlar. Marginalerna är små och ibland finns det bara skyddsutrymmen på ena sidan spåret. Alltså krävs god spårkännedom och yrkeserfarenhet.

– Dessutom är det oklart vem som egentligen bär ansvar, säger Monica Buskas. Systemet med underentreprenörer i flera led har alldeles för många grenar. Ju längre ut i grenverket man kommer desto sämre översyn.

– Det är olika skyddsombud för olika entreprenörer, förklarar Mats Nordlund. Men ofta går verksamheterna i varandra. Ta en stor vagnhall som exempel. Vem är det egentligen som har ansvar för vad då det är flera företag som är inblandade.  
 
I botten är det regering och riksdag som med lagstiftning som öppnat dörren för den nyliberala avregleringsvågen. Låt sedan vara att borgarna i Stockholmsområdet är extremt blåa och alltid ska vara värst. I bakgrunden spökar i sin tur EU och den inre marknaden. Arbetarna ställer bara politiken mot dess praktiska konsekvenser.

– Upphandlingarna gynnar inte nyinvesteringar, tycker Ove Hettman. Anbudstiden brukar vara på fem år. Men hos oss kan det ta flera år att bara utveckla och köra in nya lok och arbetsmaskiner. Anbudstiden hinner gå ut. Resultatet blir att vi får jobba med gamla grejor.

Men Mats Nordlund, Monica Buskas och Ove Hettman fick dåligt gehör för sina argument för en samhällsägd kollektivtrafik i offentlig regi. De sakkunniga tjänstemännen på Näringsdepartementet antecknade flitigt men gör till slut ändå som deras chefer säger.

– Inga etablerade politiker vill ändra på det nuvarande systemet, konstaterar Mats Nordlund. Vi talade ständigt om att kollektivtrafiken borde vara helt och hållet samhälleligt ägd. Men den politiska enigheten för privatisering och marknadsanpassning tycks vara oåterkallelig.

– Storstockholms Lokaltrafik håller på att förvandlas till en ren beställarorganisation, avslutar Ove Hettman.  Allt läggs ut på entreprenörer och underleverantörer i flera led. Av tusentals anställda blir bara 150 kvar!

Men arbetarna i Stockholms tunnelbana har ändå sagt ifrån och gett uttryck för sina åsikter. Det borde fler göra. Hade de tvekat och stannat kvar i sina fikarum hade högerpolitiken fått stå opåtalad. Nästa gång blir de flera.

Johan Wiman
Proletären nr 25, 2010




Till Sveriges Folkvalda
Under kort tid har vi förlorat två arbetare på Sveriges järnväg, den ena påkörd av ett tåg, när han under stark press försökte röja snö för att folk skulle komma dit dom skulle.

Den andre blev påkörd av ett tunnelbanetåg mellan Mariatorget och Slussen, då han under stark press skulle ordna det sista inför bergsförstärkningsarbetena på tunnelbanan för att göra det av folket beslutade Citytunnelprojektet möjligt, ett enligt vår mening viktigt steg i rätt riktning med tanke på vår världs miljöproblem.

När tågföraren stod inför rätta efter dödsolyckan i Blåsut 1996, då två spårsvetsare miste sina liv, ville vi tala om för er vad vi ansåg om riskerna med marknadsanpassning och privatiseringar av spårbunden trafik. Vi ville dela med oss av våran kunskap.

Vi fick lämna över våran protest mot att föraren dömdes och vi hade hoppats få föra fram våran uppfattning. Men våra folkvalda ville inte lyssna på oss. Vi kände oss kränkta. Men vi har förstått varför det blev som det blev. Vi levde i en tid full med motsättningar, fött av vårat kulturarv, vi målar in oss i olika fack och tittar snett på varandra. Vi är lika ansvariga för det.

När vår jord har börjat säga ifrån, Haiti, Kina, Island ja vi vet inte var det blir härnäst. Då måste vi tänka om. Med anledning av det som hänt, och för en bättre värld vill vi åter igen anmäla vårt intresse att träffa er och dela med oss av våra kunskaper.

Personal på spårunderhållet i tunnelbanan
Undertecknat av 95 anställda