Arbetarklassen attackeras när valfloskler blir högerpolitik

Så sade statsminister Fredrik Reinfeldt ordagrant i sin
regeringsförklaring 6 oktober. Fina fraser som borgaralliansens
fyrväppling upprepat till leda under valrörelsen. Nu skulle
borgaralliansens valklyschor omvandlas till de nya moderaternas
regeringspolitik.

 

Men samtidigt som Reinfeldt talade vackert om att minska utanförskapet
satt hans partifrände, den nyutnämnde arbetsmarknadsministern Sven Otto
Littorin, och filade på de kommande attackerna mot de arbetslösa.



I högerregeringens nya a-kassa finns inte plats för “överbryggade
klyftor” eller att “fler ska ges möjlighet att vara med”. För när
borgaralliansens valfloskler omvandlas till praktisk politik så grinar
i bakgrunden det gamla högerspöket, näriga småborgare och vinsthungriga
storkapitalister.



Det är utanförskapets kyla som väntar de arbetslösa. Efter bara 300
dagar ser Sven Otto Littorin till får de inte vara med längre.



Fler slås ut

Alla vet att lägre ersättning och utstämpling inte skapar ett enda
jobb. I Fredrik Reinfeldts verklighet, bortom de fina orden, kommer
fler att slås ut och ställas utan möjlighet att vara med och bygga
landet.



Klyftorna blir till gap när tiotusentals deltidsarbetande, trots
medlemskap i a-kassa, vid arbetslöshet hänvisas till socialtjänstens
nät därför att Sven Otto Littorin ser till att deras arbetstid inte
längre räcker för kvalifikation.



Samtidigt stänger Fredrik Reinfeldt och övriga regeringen öronen när
företrädare för 3,3 miljoner svenskar välgrundat avvisar hela
regeringens a-kassa. LO:s och TCO:s medlemmar och deras familjer utgör
gott och väl en majoritet av svenska folket men i högerregeringens
praktik är dessa medborgare inte värda att lyssna på.



Därför är kravet på politisk strejk så centralt.



För när en regering inte ens lever upp till sina egna politiska
utfästelser så måste folket säga ifrån. Här om någonsin bör
fackföreningarna bruka den grundlagsfästa rätten till strejk för att
markera att regeringen passerat gränsen för vad arbetarklassen kan
acceptera av förakt för den borgerliga demokratin.



Men inte bara för att opponera mot regeringens övergrepp på a-kassornas
medlemmar, arbetslösa och arbetande. Utan fastmer bör den politiska
strejken utlysas för att markera den fasta föresatsen att bruka alla
tillgänglig medel för att stoppa högerregeringens attacker på
arbetande.



För syftet med den nya a-kassan är inte främst att slå mot de
arbetslösa. Det handlar om början till ett högerns systemskifte.
Regeringen har två huvudsyften med attacken på a-kassan.



Att breda väg för kraftigt sänkta lägstalöner och i förlängningen att sänka hela lönenivån på arbetsmarknaden.

Att knäcka fackföreningarna i syfte att ställa arbetarklassen utan sammanhållen organisering.



Bara yta

De nya moderaterna må ha skalat bort de värsta nyliberala övertonerna.
Numera talar Reinfeldt, Borg & Co om att de gillar kollektivavtal
och arbetarna rekommenderas att stanna kvar i facket när den nya
a-kassekostnaden driver fackavgiften i höjden. Men det är bara yta,
liksom Svenskt Näringslivs patetiska protester mot regeringens lamhet.



I verkligheten går regeringens arbetsmarknadspolitik Svenskt Näringsliv
till mötes, är regeringen bara öppen för att tillfredställda högerns
och monopolkapitalets intressen. Dörren åt vänster, åt arbetarklassen
och folket, är igenspikad.



LARS ROTHELIUS

Proletären 49, 2006