Hoppa till huvudinnehåll
Av

Är Urban Bäckström en fackföreningsvän?


I enig kör sjungs lovsånger till den svenska modellen. Den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin och socialdemokratins Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin tävlar om att framställa sig som de ivrigaste försvararna av denna modell. Sedan några veckor tillbaka ackompanjeras hyllningskören också av Sverigedemokraternas taktfasta marschtrummor. Till och med Svenskt Näringsliv får något av gråtmild förälskelse i ögonen när den svenska modellen kommer på tal.

Det krävs inte mycket till musiköra för att höra att det är något som skär sig i denna körsång. Ju starkare och mer samsjungen sången blir desto intensivare blir de antifackliga attackerna. När de svenska kapitalisternas generalstab samlades i maj 2007 efter förra avtalsrörelsen för att utvärdera denna och dra upp riktlinjerna för kommande framryckningar fick vi en inblick i deras planer.

Här bakom stängda dörrar talas det fritt och öppet. När Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström tog till orda krävde han ett starkt politiskt ledarskap som vågar införa en ny ordning på arbetsmarknaden. ”En ordning där lönebildningen sker i företagen – inte gemensamt för stora, allt mer heterogena kollektiv. En ordning där ansvaret ligger hos enskilda företag och enskilda medarbetare – inte hos arbetsgivarnas och fackets organisationer.”

*
Detta är inte bara tomma förhoppningar utan Svenskt Näringslivs verkställande direktör har sett denna politik förverkligad – nämligen i Australien. Han berättar om sin resa till detta förlovade land där regeringarna har ”bedrivit ett långsiktigt arbete att reformera arbetsmarknaden. Nu finns där individuella avtal, flexibla regler för uppsägning och lokal lönebildning. Det har gett ett imponerande resultat i Australien.”

Så vilka resultat är det som imponerade så på kapitalisternas högsta höns i Sverige?

För det första har man gjort det i praktiken omöjligt att strejka. För att en strejk ska vara laglig måste den föregås av en omröstning bland samtliga anställda på företaget, inte bara de fackligt organiserade. Denna omröstning genomförs av en sk ”fristående institution” och inte av fackföreningen själv. Minst hälften av de anställda måste rösta för strejken.

*
Om hälften röstar för och det blir en strejk så finns flera möjligheter för både statsmakt och arbetsköpare att stoppa den. Strejker kan tex stoppas om en tredje part drabbas allvarligt. Dessutom kan arbetsköparen stoppa en strejk om det finns ”ett förhandlingsmönster”, dvs om flera fackföreningar lägger fram samma krav till flera arbetsköpare samtidigt. Även regeringen har befogenheter att stoppa strejker och tvinga de strejkande att åter-uppta arbetet. De fackliga representanter som organiserar ”olagliga” konfliktaktioner riskerar åtal med upp till tolv månaders fängelsestraff.

För att slå undan fötterna på den fackliga organiseringen så ges arbetsköparna rätten att identifiera vilka anställda som är fackligt organiserade samt vem som klagat till facket. Detta är ett uppenbart brott mot internationella konventioner om föreningsfrihet. Fackföreningar måste dessutom ansöka om arbetsköparens tillstånd för att komma in på en arbetsplats och träffa sina medlemmar.

Detta har bland annat resulterat i att den fackliga organisationsgraden i Australien halverats på tio år, från 40 till 22 procent.
I lagen slås också fast ett flertal frågor som det blir olagligt att omfatta i ett kollektivavtal, bland dessa bla begränsning av anlitande av bemanningsföretag, ledighet för fackliga utbildningar, fackliga möten på betald arbetstid, skydd mot orättvis uppsägning. Dessa punkter får under inga omständigheter omfattas av kollektivavtal, om detta görs kan staten stämma såväl fack som företag.

De ”flexibla regler för uppsägning”, som Bäckström berömmer, innebär att alla företag med färre än 100 anställda fritt och utan skäl kan avskeda anställda. Den avskedade har ingen rätt att ifrågasätta uppsägningen och överklaga beslutet. Alla arbetsköpare har dessutom rätt att när som helst avskeda en anställd pga ”driftsskäl”, vilket definieras så brett att i princip alla anställda är hotade.

*
Så ser Svenskt Näringslivs reformering av svensk arbetsmarknad ut bortom taktikens glättiga retorik. Självklart kan det inte införas rakt av och på en gång – men inriktningen är utstakad. Vissa saker får man igenom med stöd av EU och anpassningar av svensk lag till EU:s lagar. Andra punkter lyckas man driva igenom med hjälp av fogliga fackförbund som sluter krisavtal. Det är i detta sammanhang som den stundande avtalsrörelsen måste ses. Med krisen som bakgrund och under ivrigt deklarerande om sin kärlek till den svenska modellen kommer den antifackliga offensiven att skruvas upp.

Borgarklassen är klassmedveten, välorganiserad och rustad till tänderna. När Svenskt Näringsliv träffades i våras för att diskutera framtiden förklarade dess ordförande Signhild Arnegård Hansen att ”det finns ingen starkare kraft i det svenska samhället idag än företagarrörelsen”. Hon uppmanade den samlade gräddan av kapitalister att spela en aktivare roll. ”Vi måste använda vår rätt som samhällsmedborgare och som samhällsfinansiärer att framföra våra åsikter. Enighet ger styrka och vi kan inte slå oss till ro.”

*
Så talar en representant för en klass på krigsstigen. Nu ska det tilläggas att sedan Bäckström besökte Australien så har dessa lagar rivits upp, som ett resultat av fackligt organiserade strejker och demonstrationer. Men poängen är att lagarna gällde när Bäckström höll sitt tal och han är tydlig i att han vill se en liknande förändring i Sverige.

Lärdomen från Australien är att så länge det inte bjuds motstånd från arbetsplatserna och fackföreningarna så kommer den antifackliga offensiven att fortsätta. Det tragiska är att denna offensiv görs tillsammans med ett LO som i sina samförståndsdrömmar och sin iver att få vara med och påverka traskar med. Ett försvar av fackföreningstanken kräver ett brott med den svenska modell som innebär att till och med fackföreningens självstympning ska göras i samförstånd.

ROBERT MATHIASSON
Proletären nr 46, 2009