Är svensk skola i kris?

Nu senast är det Dagens Nyheters egen cowboy, journalisten Maciej Zaremba, som skapat debatt. I en lång reportageserie målar han upp bilden av en havererad skola. Orsaken tycks vara alla som ifrågasätter kadaverdisciplin och strikt katederundervisning.

Denna slutsats applåderas av utbildningsminister Jan Björklund som länge angripit det han kallar för ”flumskolan”. Enligt Björklunds och Zarembas resonemang är det inte resurser som saknas. Utan ordning och reda.

Att ge sig in i skoldebatten är inte enkelt. Skolan angrips från alla håll och kanter, med allt från ren smutskastningspropaganda till relevant kritik.

Så hur är det egentligen ställt med den svenska skolan? Och vad är de egentliga orsakerna till problemen?

Vi kan börja med att konstatera att svensk skola inte har kapsejsat fullständigt. Det råder inte total anarki i klassrummen och lärarna är inte fullkomligt inkompetenta.

Men – och detta är avgörande – det finns en springande punkt där skolan blir allt sämre. Det handlar om likvärdigheten.

Den svenska skolan blir allt mer segregerad. Såväl etniskt som klassmässigt och kunskapsmässigt. Duktiga elever med högutbildade föräldrar utan invandrarbakgrund samlas i vissa skolor. Elever med invandrarbakgrund eller med större svårigheter i skolan hamnar i andra.

Detta leder i sig till en nedåtgående spiral. Uteblivna kamrateffekter och lärarnas negativa förväntningar försvårar inlärningen ytterligare. Segregationen i skolan är kunskapshämmande.

Samtidigt söker sig elever som trots allt får bra betyg till andra skolor för att förbättra sina chanser, och läget förvärras än mer.

Segregation föder mer segregation.

I det sammanhanget går det inte heller att bortse från det omgivande samhället. Segregationen ökar inte bara i skolans värld.

För att vända utvecklingen krävs stora satsningar och en aktiv politik. Och visst är regeringen aktiv i skolpolitiken. Problemet är att de för en politik för ökad segregation, och inte tvärtom.

Själv hävdar Jan Björklund att han strävar efter att utjämna skillnader. Ja, när det kommer till skolfrågor pratar regeringen till och med om klass. Det paradoxala är att högern samtidigt för en politik som cementerar klassamhället.

I regeringens händer omvandlas skolan till en monstruös sållningsmaskin. Så tidigt som möjligt ska framtidens makthavare och kapitalister plockas ut och sättas i fina skolor och elitklasser, där de ska erbjudas en förstklassig utbildning.

Arbetarklassens barn däremot riskerar tidigt att välja fel, att hamna efter i undervisningen, att nekas extra stöd, att få sämre självförtroende av låga betyg och att se dörr efter dörr stängas framför näsan på dem efter avslutat yrkesprogram på gymnasiet.

En sammanhållen grundskola och en gymnasieskola där eleverna läser samma kärnämnen oavsett program ger alla barn och ungdomar en gemensam start i livet och något sånär lika möjligheter. En statlig skola med resursfördelning efter behov ger förutsättningar för en likvärdig utbildning.

Högerns elitklasser och tidiga sållning av eleverna innebär det motsatta.