Hoppa till huvudinnehåll
Av

Allt tuffare för arbetslösa

När massarbetslösheten slår nya rekord visar den borgerliga arbetsmarknadspolitiken sitt rätta ansikte. Proletären har mött en av många människor bakom statistiken.




Enligt den borgerliga värdelogiken har varje människa ett pris. Människor går att köpa, ungefär som saker och ting. Men även kapitalismen som system har själv ett pris, ett mycket högt mänskligt sådant.

– Det värsta av allt är ovissheten, säger Elisabeth Wollarth. Jag har nästan 15 år kvar till pension. Vad ska jag göra fram till dess? När jag vaknar på morgnarna känns allt tomt.

Självförtroendet rasar
Elisabeth Wollarth är en av hundratusentalstals arbetslösa som står för notan då kapitalismens kris slår sina klor i samhällskroppen och förintar varje hopp om ett värdigt liv. Proletären möter henne över en kopp kaffe en försommardag.

– Jag har gått arbetslös i två år, berättar hon. Självförtroendet rasar och det är svårt att inte ge upp. Det finns inga jobb att söka trots att jag sitter timmar framför datorn. Vad är det för mening att ens försöka?

Liksom många andra arbetslösa har Elisabeth Wollarth bollats mellan olika privata jobbcoachingföretag. Dessa får 20000 kronor av Trygghetsfonden, TSL, för varje arbetslös, oavsett om de lyckas ordna någon ny meningsfull sysselsättning eller ej.

– Först gick jag en gång i veckan hos Working for you i Kista, fortsätter hon. Det varade i ett halvår. De sista tio veckorna har jag varit hos Adecco i Huddinge. Vi måste gå dit varje dag. Det är seminarier om hur man söker jobb och skriver CV. Vi ska lära oss vara positiva.

Jobbcoaching
Jobbcoaching är en växande och lönsam bransch i dessa dagar. Mycket läggs på marknadsföring. Working for you jobbar med begreppet ”empowerment”.  Adecco använder sig av ”sokratiska frågeteknik” och ”Big Five-personlighetskriterier”.

– Jag fick i alla fall en praktikplats på tre månader, förklarar Elisabeth Wollarth. Innan jag blev arbetslös omskolade jag mig till undersköterska. Dessförinnan jobbade jag 28 år på Alfa Laval i Tumba. Jag har arbetslivserfarenhet.

Långvarig arbetslöshet känns i plånboken. Elisabeth Wollarth fick ett avgångsvederlag från Alfa Laval. Det använde hon när hon pluggade. Sen fick hon a-kassa på 80 procent och därefter aktivitetsstöd på 65 procent. Nu får hon ut drygt 9000 kronor i månaden.

– Lönekontokrediten är det första som ryker varje månad, berättar hon. Min hyra går på 5000 kronor. Jag är ensamstående och min dotter är utflugen. Jag ligger jämnt efter. Egentligen har jag inte råd med månadskort på SL, men man måste ju prioritera. Jag får dra in på nåt annat.

De små marginalerna kryper in i vardagen. Mat är en nödvändighet för att överleva men för den arbetslöse inte en självklarhet. Det gäller att vända på slantarna för att klara en vecka till.

– Jag hade tre ägg kvar i när jag öppnade kylskåpet i morse, Jag tvekade om jag skulle ta ett. Eftersom det är några dar kvar till lön nöjde jag mig med en smörgås. På COOP i Skärholmen kan man hitta billig mat. Korv för bara 15 kronor! Jag har köpt och fryst in.

Sålde skivorna
Ett sätt att klara ekonomin är att sälja av saker och prylar som inte är ett absolut måste för den omedelbara överlevnaden.  Detta kan rädda situationen för stunden men leder till sänkt livskvalitet.

– I höstas sålde jag av mina gamla skivor. Egentligen hade jag velat köpa en ny skivspelare så att jag hade kunnat lyssna på dem. Det får vänta till ett annat liv.

Kapitalismen är ett sjukt samhällsystem som leder till massarbetslöshet. Den innebär ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser och urholkar livet på meningsfullt innehåll. Kampen för socialismen är vägen ut ur mörkret.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 26, 2009