Hoppa till huvudinnehåll
Av

All vård ska öppnas för privata bolag

Alla sjukhus i hela landet ska kunna bli privata och överklassen ska ges rätten att köpa sig före i vårdköerna.




Det är några av konsekvenserna av det förslag till ny vårdpolitik som
socialminister Göran Hägglund (kd) lägger fram. Ett systemskifte som
över tid kommer att ge kraftiga skillnader på kvaliteten på den vård
som ges fattiga och rika.



Högerregeringen vill göra fyra stora förändringar som i grunden kommer att förändra sjukvården.



1. Kravet att sjukvården ska bedrivas utan vinst slopas. Vinst är
viktig för att utveckla vården, påstår Hägglund, utan tillstymmelse
till bevis.



2. Kravet att vården uteslutande ska bedrivas med offentliga medel
slopas. Privata vårdbolag ska få ta emot patienter med privat
vårdförsäkring.



3. Bestämmelsen att sjukvården vid landets regionsjukhus och
regionkliniker inte får drivas av andra slopas. Hägglund vill att
åtminstone delar av verksamheten vid storsjukhus som Karolinska i
Stockholm, Sahlgrenska i Göteborg eller MAS i Malmö, ska kunna knoppas
av.



4. Kravet på att varje landsting ska driva åtminstone ett sjukhus i offentlig regi ska också slopas.



Tilläggas bör att socialminister Göran Hägglund gång på gång hänvisar
till att vården ska betalas med offentliga medel, med skatter, och
detta påstås garantera samhällelig kontroll och rättvis vård. Men det
behövs inte mycket insikt för att se förödande konsekvenser av
högerregeringens förslag.



Skattepengar blir vinst

Att offentligt finansierad vård ska kunna bedrivas med vinst innebär
dels att skattepengar, som förr gick till sjukvården, i framtiden ska
hamna på aktieägarnas privatkonton. Men den som känner kapitalismens
lagar vet att över tid betyder det också att allt större delar av
vården kommer att drivas av ett litet antal stora privata
vårdkoncerner. Sjukvård kommer som all annan kapitalistsikt driven
verksamhet att monopoliseras.



Detta kommer att ta lång tid. Det är ett gigantiskt offentligägt
kapital bundet i den svenska sjukvården och för närvarande finns det få
aktör som kan köpa ens ett enstaka sjukhus. Märk väl att här handlar
det om att köpa institutionen med maskiner och övriga inventarier men
huvuddelen av driften ska betalas av skattemedel.



Kortsiktigt är det därför värre, ur perspektivet om lika sjukvård för
fattig som för rik, att slopa kravet att vården uteslutande ska drivas
med offentlig finansiering. Så snart detta sker kommer privata
försäkringsbolag att erbjuda försäkringar som garanterar omgående och
snabb vård.



Det handlar då inte bara om möjligheter för en liten stormrik överklass
utan räkna med att här kommer at skapas kollektiva försäkringar, för
akademiker men kanske också för TCO och varför inte för vissa av LO:s
medlemmar. Ett ur kapitalistiska synvinkel smart drag som slår undan
benen på tänkbara kollektiva protester.



Många hamnar utanför

Ett är säkert. En stor grupp medborgare kommer aldrig att ges
möjligheten att teckna sådan försäkringar. Så skapar kapitalismen
gigantiska vårdklyftor som över tid kommer att urholka den allmänna
sjukförsäkringen, en i år femtioettårig institution. Över tid riskerar
sjukförsäkringen att erodera till en basförsäkring som bara ger
nödhjälp åt de mest behövande fattiga. Ett system som i dagens USA där
stora grupper ställs utan sjukvård. Men också en tanke som drivs av
högerregeringens näringsminister Maud Olofsson (c).



Göran Hägglunds övriga förslag att landstingen ges rätt att sälja alla
sjukhus understryker ytterligare att det handlar om ett systemskifte.

Det är bara stort mer än trettiofem år sedan det förra systemskiftet i
sjukvården. Då avskaffades privata läkarmottagningar och privata rum
och avdelningar på landets sjukhus. När överingenjören och direktören
fick flytta ut på allmän sal kunde vårdkostnaderna fördelas lika för
alla.



1970 infördes ”sjukronan”, en närmast revolutionerande jämlikhetsreform
där läkarbesök och samtliga mediciner som doktorn skrev ut vid ett
besök kostade vardera sju kronor. En statlig subvention som öppnade för
principen lika vård för fattig som för rik.



Mellan 1970 och 1980 fördubblades antalet vårdanställda. Den moderna
vårdcentralen såg dagens ljus. Otidsenliga lasarett blev nya ljusa
sjukhus. Med humanismen som riktmärke byggdes den svenska sjukvården ut
till en modern, hyfsat välfungerande vårdkedja som drevs i offentlig
regi.



Vid denna tid fanns en bred politisk enighet i vårdfrågorna. Trots att
borgarna 1976-1982 tog regeringsmakten efter drygt 40 år av
socialdemokratiska styre skedde ingen vårdpolitisk förändring.
Kapitalisterna var helt upptagna av industriinvesteringar och var inte
intresserade av att driva sjukvård. 



Ny vårdideologi

Men redan i mitten av 1980-talet började de offentliga sparbetingen
urholka vården. Samtidigt ökade industrikapitalisternas vinster och de
sökte efter nya investeringsmöjligheter, som i vården. Borgarregeringen
Bild genomförde 2001-2004 husläkarreformen, en privatisering av delar
av primärvården. I Stockholm bolagiserades S:t Görans sjukhus.



Socialdemokraten Bosse Ringholm vann valet 2004 i Stockholms landsting
på löftet att avbryta bolagiseringen. Det löftet bröt sossarna. Sverige
blev EU-medlem och socialdemokraterna bytte vårdideologi. Principen om
offentligt driven vård övergavs. Nu räckte det med att vården skulle
vara offentlig finansierad.



Mängder av vårdinstitutioner började privatiseras, inte minst
vårdcentraler. Men också S:t Görans sjukhus, det hittills enda privat
driva akutsjukhuset i landet.



Med högerregeringens maktskifte ser det ut att få sällskap av många fler.



LARS ROTHELIUS

Proletären 49, 2006