8 mars: Kapitalismen klarar inte jämställdheten

Det kapitalistiska
systemet befinner sig i kris och visar med all önskvärd tydlighet sin
otillräcklighet när det gäller att tillfredsställa det stora flertalet
människors mest grundläggande behov.

Tiotusentals arbetare inom industrin har redan ställts utan jobb och krisen börjar nu sprida sig till offentlig sektor. Kommuner och landsting varnar för nedskärningar och uppsägningar inom vård och omsorg när skatteunderlaget krymper.

Katastrof
Ytterligare nedskärningar inom den redan hårt slimmade offentliga omsorgen skulle utgöra en katastrof, både för de invånare som är beroende av omsorgen och för alla de anställda, främst kvinnor, som förlorar sina jobb och sin ekonomiska trygghet.

I det kapitalistiska Sverige har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden alltid varit mer osäker än männens. Tillfälliga, otrygga anställningar och låga löner som mest har setts som ett komplement till mannens inkomster.

Kvinnor behandlas som reservarbetskraft och erbjuds deltidsarbeten inom vård och omsorg för att underlätta arbetsgivarnas schemaläggning. Förväntningarna på att kvinnor ska ta huvudansvaret för hem och barn när de bildar familj är fortfarande höga i 2000-talets Sverige.

Ofrivilligt
Och kvinnors deltidsarbete är inte alls ett fenomen som är på väg att försvinna. Tvärtom. En stor majoritet av de undersköterskejobb som annonseras ut är deltidstjänster och 65000 medlemmar i fackförbundet Kommunal arbetar ofrivilligt deltid. Både deltids- och timanställningar ökar bland unga kvinnor, vilket är särskilt oroväckande.

I krisens spår glömmer chefer och politiker snabbt de tomma löftena om satsningar på heltider för kvinnor och ser istället till att de heltidstjänster som blir lediga när anställda går i pension förvandlas till deltider.

Så tvingas kvinnorna betala för en kapitalistisk kris skapad av finansmän och aktiespekulanter.

Lågkonjunkturer och ekonomiska kriser är en ofrånkomlig del av det kapitalistiska systemet. Samtidigt bidrar högerregeringens politik till att ytterligare förvärra krisens skadeverkningar för arbetare. Jämfört med lågkonjunkturen i början av 1990-talet är det sociala skyddsnätet vid arbetslöshet betydligt sämre idag, inte minst på grund av högerns oanständiga försämringar i a-kassan.

Kvinnor drabbas först och främst av de höjda avgifterna till a-kassan eftersom deras inkomster generellt är lägre. Men det som slår hårdast mot kvinnorna är de nya reglerna för deltidsarbetslösa.

Tidigare har deltidsarbetslösa kunnat fyllnadsstämpla under 300 dagar (450 dagar för personer med barn under 18 år), sedan ett år tillbaka kan den deltidsarbetslösa endast fyllnadsstämpla i 75 dagar, vilket innebär att många människor ganska fort förlorar en stor del av sin inkomst och tvingas till socialkontoren för att överleva.

Kvinnorna får själva bära kostnaderna för en arbetsmarknad som till stora delar bygger på kvinnligt deltidsarbete.

Samtidigt gör regeringen ingenting för att motverka nedskärningar och massarbetslöshet inom offentlig sektor. Det enda rimliga i kristider är att satsa mer pengar på kommuner och landsting för att rädda jobben och trygga välfärden.

Regeringens politik tvingar kvinnor in i deltidsfällan och uppmuntrar att kvinnor ger upp sitt ekonomiska oberoende till förmån för arbete i hemmet. Inte minst genom vårdnadsbidraget som bygger på att mannen agerar familjeförsörjare medan kvinnan tar hand om barnen. Kvinnans minskade etablering på arbetsmarknaden riskerar att förvandlas till ”gratis vård av frisk man i hemmet”, trots undersökningar som visar att ju mer kvinnor lönearbetar, desto mer ansvar tar männen för det obetalda hemarbetet, och desto bättre mår kärleksrelationerna.

Lösningen på orättvisan mellan kvinnor och män är faktiskt lika enkel som svår. Båda könen måste ta lika stort ansvar för lönearbete och obetalt hemarbete. Kvinnan kan inte få samma rättigheter som mannen på arbetsmarknaden förrän mannen har samma skyldigheter som kvinnan i hemmet.

Delad föräldraledighet
I detta sammanhang måste föräldraförsäkringen diskuteras. Eftersom mammor fortfarande tar ut 80 procent av föräldradagarna grundläggs orättvisorna redan när barnen är små. Arbetsgivare förväntar sig att kvinnliga anställda kommer att vara borta från jobbet mer och betraktar män som en mer pålitlig arbetskraft, vilket avspeglar sig i lönekuvert och anställningsformer.

Idag kan mannen överlåta alla sina föräldradagar utom 60 till barnens mamma, vilket de också i stor utsträckning gör. För att komma till rätta med denna obalans krävs politiska beslut.

Kommunisterna förordar en modell där en tredjedel av föräldradagarna reserveras åt vardera föräldern och en tredjedel kan disponeras fritt för att lämna utrymme åt den enskilda familjens särskilda behov. Kommunisterna vill också utöka föräldraförsäkringen så att samtliga 480 dagar ersätts med 90 procent av sjukpenninggrundande inkomst för att kompensera för det inkomstbortfall som ofta uppstår i familjen när den som har högst inkomst stannar hemma med barnen.

Socialistisk vision
Kapitalismens kriser är som sagt oundvikliga och det är kvinnor och arbetare som betalar priset i form av arbetslöshet, otrygghet och minskad jämställdhet. Kampen för socialism är därför en nödvändig del av kampen för jämställdhet.

Kapitalismen profiterar på kvinnors underordning, både på arbetsmarknaden där kvinnor är en underbetald reservarbetskraft och genom konsumtionssamhällets fixering vid utseende och heminredning.

När kapitalismen går in i en kris och visar sin otillräcklighet blir den socialistiska visionen tydlig. Alternativet till exploatering och utsugning är ett socialistiskt samhälle där alla människor, oavsett kön, har samma rätt till arbete, ekonomisk trygghet och utveckling.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 10, 2009