8 mars: Äldreomsorg och riskkapital
För en tid sedan berättade en bekant till mig att hon hade en grannfru som redan som 60-åring hade utvecklat en allvarlig demens.
Nu pratar jag inte om det bortglömda tandläkarbesöket, vart man lagt nycklarna och annat smått och gott. Alla människor som är över 50 vet precis vad jag pratar om.
Nej, hon glömde åt vilket håll hon skulle gå när hon gick hem från affären. Men på det sättet kan man ju faktiskt leva under långa tider bara det finns vänliga människor som hjälper oss till rätta och sådana finns det alltid gott om i vårt närområde.
Men när man står på Sveavägen i Stockholm och inte har en aning om vart man ska gå, då är det skarpt läge. En och annan undrar förstås varför hon inte frågade folk, men så enkelt är det inte när demensen sätter in. Då sluter vi oss in i vårt skal och irrar runt tills det blir polisen som kör hem oss. Men detta resulterar å andra sidan alltid i att vi alla fall kommer på ett läkarbesök.
Sen gick allt väldigt fort, fick jag höra. Kvinnans man var bortrest i jobbet under veckorna och kunde inte ta ansvar för hustrun, så först beviljades hon hemtjänst men ganska fort fick hon en plats på ett boende för dementa. Här ska faktiskt myndigheterna ha en eloge som inte ens drömde om att föreslå att mannen skulle lämna jobbet för att för en liten peng ta hand om sin fru. Nej, så fräckt får det ju inte vara, men jag påstår att det berodde på att den ”drabbade” var en man.
*
För just så fräckt är det i verkligheten att tusentals äldre inte beviljas plats på ett äldreboende så länge det finns en kvinna i familjen. När jag en tid arbetade i hemtjänsten träffade jag en kvinna som satt vid köksbordet och grät av utmattning efter en jobbig tid med sin sjuke man.
Därför kan jag ibland bli så upprörd över alla dessa kvinnor som inte sätter klackarna i backen och kräver sina föräldrars, sin mans och sin egen rätt till ett anständigt liv.
Gamla människor är mångåriga skattebetalare och jag kan för allt i världen inte tolerera att de på äldre dagar kan dömas till en så betungande samhällstjänst. Det är fräckt så det skriker om det.
Visst är det sant att det blivit svårare att få ett äldreboende beviljat, men själva rättigheten finns kvar om någon orkar slåss för den. Det är också sant att de så kallade pengarna börjar ta slut när skattelättnader för de rikaste grupperna är den viktigaste samhällsservicen vi känner till idag.
Skattesubventionerade hushållsnära tjänster är onekligen bra för välbärgade pensionärer genom att de slipper tjafset med biståndsbedömare. Rika människor som alltid förstått sig på pengar kommer däremot att strunta i subventionerna för det är fortfarande billigare att inte alls betala skatter jämfört med att betala lite.
För just så fräckt är det i verkligheten att tusentals äldre inte beviljas plats på ett äldreboende så länge det finns en kvinna i familjen. När jag en tid arbetade i hemtjänsten träffade jag en kvinna som satt vid köksbordet och grät av utmattning efter en jobbig tid med sin sjuke man.
Därför kan jag ibland bli så upprörd över alla dessa kvinnor som inte sätter klackarna i backen och kräver sina föräldrars, sin mans och sin egen rätt till ett anständigt liv.
Gamla människor är mångåriga skattebetalare och jag kan för allt i världen inte tolerera att de på äldre dagar kan dömas till en så betungande samhällstjänst. Det är fräckt så det skriker om det.
Visst är det sant att det blivit svårare att få ett äldreboende beviljat, men själva rättigheten finns kvar om någon orkar slåss för den. Det är också sant att de så kallade pengarna börjar ta slut när skattelättnader för de rikaste grupperna är den viktigaste samhällsservicen vi känner till idag.
Skattesubventionerade hushållsnära tjänster är onekligen bra för välbärgade pensionärer genom att de slipper tjafset med biståndsbedömare. Rika människor som alltid förstått sig på pengar kommer däremot att strunta i subventionerna för det är fortfarande billigare att inte alls betala skatter jämfört med att betala lite.
*
Minns ni skatteomläggningen 1991? För min egen del etsade sig dåvarande Volvochefen Gyllenhammar fast i mitt minne därför att han genom skatteomläggningen fick ett lönetillägg med hela tre miljoner kronor!
Och visst var vi många som förstod vart vi var på väg. Att det snart skulle bli gnäll på förmögenhets- och arvskatter var vi helt införstådda med. För när rika människor blir mångdubbelt rikare kan de ju inte leva i en skattediktatur.
Men en sak kunde jag ändå inte ens drömma om år 1991 och det var att jag en dag skulle arbeta i ett äldreboende ägt av ett ”riskkapitalbolag”. Rena science fiction om jag får erkänna. Men å andra sidan är det inte så konstigt för det fanns inga riskkapitalbolag då. Men kapitalismen hittar alltid nya vägar och idag heter den nya vägen riskkapitalbolag.
Så visst går det fort och är det kanske någon som vet var vi befinner oss om tio år? Jag tippar att många sitter i rännstenen…
Men jag hoppas att ännu fler har anslutit sig till ett råfolkligt uppror som ingen tidigare sett maken till! Håll med om att det vore alldeles underbart, ty den dagen kan vi börja tala om verklig jämlikhet.
ANITA SALVÉN
Proletären 10, 2008
Minns ni skatteomläggningen 1991? För min egen del etsade sig dåvarande Volvochefen Gyllenhammar fast i mitt minne därför att han genom skatteomläggningen fick ett lönetillägg med hela tre miljoner kronor!
Och visst var vi många som förstod vart vi var på väg. Att det snart skulle bli gnäll på förmögenhets- och arvskatter var vi helt införstådda med. För när rika människor blir mångdubbelt rikare kan de ju inte leva i en skattediktatur.
Men en sak kunde jag ändå inte ens drömma om år 1991 och det var att jag en dag skulle arbeta i ett äldreboende ägt av ett ”riskkapitalbolag”. Rena science fiction om jag får erkänna. Men å andra sidan är det inte så konstigt för det fanns inga riskkapitalbolag då. Men kapitalismen hittar alltid nya vägar och idag heter den nya vägen riskkapitalbolag.
Så visst går det fort och är det kanske någon som vet var vi befinner oss om tio år? Jag tippar att många sitter i rännstenen…
Men jag hoppas att ännu fler har anslutit sig till ett råfolkligt uppror som ingen tidigare sett maken till! Håll med om att det vore alldeles underbart, ty den dagen kan vi börja tala om verklig jämlikhet.
ANITA SALVÉN
Proletären 10, 2008