”Jag är trött på att vara slav”

Lena är en av alla de arbetslösa som drabbas hårt av borgarregeringens arbetsmarknadspolitik. 63 år gammal och arbetslös sedan 1993, hade hon innan nyår en avlönad praktik som skulle vara fram till pensionen, vilket gav henne både en dräglig inkomst och kontinuitet i tillvaron.

Men när den nya regeringen trappade upp hetsen mot de arbetslösa försvann pengarna till Lenas praktik, och nu är hon hänvisad till en a-kassa, som med de nya reglerna ger henne 65 procent av hennes tidigare inkomst. Förändringen innebär flera tusen kronor mindre i månaden och förnedringen i att bli ställd utan sysselsättning med två år kvar till pension.

– Jag är trött på att vara slav och skickas hit och dit under hot, säger Lena, som inte vill framträda med sitt riktiga namn i intervjun.

Nytt projekt
Den nya arbetsmarknadspolitiken innebär också att Lena har kallats till ett nytt projekt för arbetslösa som innebär att hon ska tvingas söka praktik för att få behålla sin a-kassa. ”Ta bi-vägen från bi-dragstagare till bi-dragare”, står det i informationsmaterialet från Pernita Konsult AB, som på uppdrag av Arbetsförmedlingen och Göteborgs stad placerar långtidsarbetslösa som gratis arbetskraft på olika arbetsplatser.

Företaget ”har möjlighet att under sex månader testa personen i fråga för att sedan anställa vederbörande”.

– Det är ett sätt att utnyttja billig arbetskraft. Varför är det arbetstagaren som ska utvärderas och inte arbetsgivaren, undrar Lena som har lång erfarenhet av olika kurser och projekt. Den praktik som hon nu har tvingats avsluta var hennes femte.

– Det är jättejobbigt med så många omställningar. Varje gång förespeglas vi att allt ska bli så bra. Men det blir aldrig några riktiga anställningar. Det här är inget nytt. Efter provperioden kan de alltid hitta någon anledning till att man inte passar.

Parasiter
Hon ifrågasätter också varför Arbetsförmedlingen lägger ut den här typen av projekt på konsultfirmor.

– Konsulterna är parasiter som tjänar på att jag är arbetslös. Vad ger de för garantier att jag får en anställning? Och varför behöver Arbetsförmedlingen en konsult? Klarar de inte att sköta sin huvudsakliga uppgift, att förmedla jobb? Skriva ut blanketter från en dator kan jag göra själv.

Hon tycker dessutom att tilltalet i informationen från Pernita är kränkande, att de utgår ifrån att folk inte vill jobba.

– De fattar inte att det är sårande. Det är klart att man vill ha ett jobb. Men vem vill anställa en 63-åring? Jag har ringt runt till alla mina gamla arbetsplatser och frågat.
Lena arbetade som skötare inom psykiatrin när nedskärningarna under 90-talet ställde henne utan jobb. Och livet som arbetslös är tufft.

– Det är att vara under ständig kontroll. Att inte kunna planera något. Ekonomin är i botten och jag har dragit in på allt jag kan. Och det är nedslående att skriva ansökningshandlingar utan att få komma på en enda intervju. Jag har gått på skitkurser i åratal och självförtroendet är inget vidare.

Hon skrattar åt den nya regeringens löften om att alla som vill ska kunna få ett jobb. Det enda de åstadkommer är försämringar för de arbetslösa.

– Om det nya jobbet du får har lägre lön, så får du ännu sämre a-kassa nästa gång du blir arbetslös. Trots att du har mer arbetslivserfarenhet. Det var smart av regeringen att skicka så många försämringar på oss samtidigt att vi inte vet vilken vi ska protestera mot först. Generalstrejk är enda sättet att stoppa dem.

Jenny Tedjeza
Proletären nr 5, 2007