Hoppa till huvudinnehåll
Av

Terrorjakten urholkar demokratin

Polismyndigheten i Västra Götaland föreslår att ett polisbefäl tilldelas en varning för det brutala överfallet morgonen 30 oktober 2010 mot barnfamiljer i Göteborg då polisens insatsstyrka brutalt bröt sig in i tre lägenheter och grep fyra svenskar av palestinsk härkomst anklagade för förberedelse för terroristbrott.


Ingripandena var helt grundlösa och de drabbade männen släpptes redan samma eftermiddag. Men ärren inombords hos de drabbade och inte minst hos de minderåriga barnen finns fortfarande kvar. Varje dag påminns någon av familjerna om händelsen av de synliga skador som ännu inte reparerats på ytterdörren.

För att inte tala om den större skada som detta och andra felaktiga terroringripanden åsamkat det öppna demokratiska samhälle som det står i arbetarklassens och folkflertalets intresse att upprätthålla. Redan veckan efter polisöverfallet rapporterade vi grundligt om händelsen i Proletären 44/2010 och ledarkommentaren drar slutsatsen att den lika felaktiga som brutala polisinsatsen stinker och att lukten talar för att någon, kanske Säpo, har intresse av att svenska allmänheten ska medvetandegöras om hotet om terrorism.

Två veckor senare, sedan alla anklagelser lagts ner och utredningen avslutas, konstaterar undertecknad i en krönika i ärendet att ”öppenhet är förutsättning för att polisen och Säpo ska kunna lära sig av sina misstag. Men det räcker inte för här handlar det inte om misstag i stunden utan om strukturella felslut som i grunden kan hänföras till de fullständigt oacceptabla terrorlagar som ger hemliga polisen befogenheter bortom allt som heter demokrati.”

Hela den ruttna efterhistorien till polisbrutaliteten hösten 2010 understryker denna vår slutsats. Från det faktum att två åklagare var för sig beslutat att lägga ner förundersökningen om tjänstefel av polisen till den nu aktuella, 14 sidor tunna, utredningen från länspolismästaren i Västra Götaland som utmynnar i en mild varning till ett, säger ett, av de inblandade polisbefälen.

Klart att det inte duger. Länspolismästare Ingemar Johanssons utredning formligen skriker ut behovet av att denna typ av utredningar hanteras vid sidan av polisen. Att det är fullständigt befängt att polisen själv ska utreda om polisen begått några fel.

I utredningen radas upp felaktiga beslut, misstag och faktiskt rena lagbrott som under detta ärende begicks från polisens, åklagarnas och Säpos sida. Vi gör några nedslag i utredningen:

• Allt startade med att ett vittne 25 oktober 2010 informerade polisen att hon utanför sin bostad hört ett mobilsamtal från mörkhyad man som talade arabiska och som ska ha sagt att han skulle lägga en bomb i köpcentrat Femman i Göteborg. I olika förhör de närmaste dagarna ändrar hon sina uppgifter på flera punkter. Hon bedöms ändå som trovärdig.

• Polisen gör en analys som säger att samtalet ägde rum 25/10 mellan kl 18.30 och 18.40 28 oktober begär polisen listor över teletrafiken från den aktuella basstationen. Utredningen visar nu att ”det saknades lagliga förutsättningar att begära basstationstömning på det sätt som gjordes.”

Men tro inte att detta lagbrott får några konsekvenser. Polisutredningen konstaterar lakoniskt att ”åklagaren har funnit att överträdelsen varit ringa och att något straffrättsligt ansvar således inte kan utdömas.”

• På den vägen är det genom hela utredningen att misstag, felaktiga beslut och lag- överträdelser från polisers sida sopas under mattan. ”På grundval av de uppgifter polisen hade vid tidpunkten för anmälan förfor polisinspektören således korrekt, låt vara att det i efterhand visat sig att något hot av anmält slag inte realiserades och att de gripna personerna inte var involverade i det överhörda samtalet.”

• Det visade sig nämligen redan i en analys den 29 oktober, dagen före polisövergreppet, att tidpunkten för det överhörda samtalet var felaktigt. Vittnet hade bevisligen varit involverad i egna samtal under just denna tid.
Men de uppgifterna struntar polisen i när man med Säpos hjälp hittar fyra män av palestinsk bakgrund i ett samtal som skedde under denna felaktiga tid. Tänk vad lätt det är att glömma kunskapen om den felaktiga tidpunkten när Säpo kan plocka fram bilder på männen och när vittnet sedan säger att en av dessa fyra liknar den man hon såg.

Polisinsatsen dagen därpå var alltså bevisligen grundad på ett felaktigt underlag, vilket var känt av polisen. Ändå är länspolismästarens slutsats återigen att han ”finner det dock inte möjligt att peka ut enskilda tjänstemän som ansvariga för bristerna.”

• En av de gripna har anmält att polisen utdelade sparkar mot honom och en annan att polisen sparkat hans son. Polisutredningen finner nu att dessa gärningar har ”prövats i straffrättsligt ordning av åklagare som skrivit av anmälningarna med motivering att brott inte kan styrkas. Polismyndigheten är därigenom, enligt bestämmelser i 18§ LOA, förhindrad att pröva gärningarna disciplinrättsligt.” I klartext har alltså åklagarna i praktiken juridiskt sanktionerat polisbrutaliteten.

• De oerhört kraftiga ingripandena där dörrar till lägenheterna sprängdes av maskerade poliser från insatsstyrkan och där de drabbade familjemedlemmarna behandlades brutalt finner länspolismästarens utredning vara helt korrekt ”… mot bakgrund av det allvarliga brott som utreddes, den begränsade spaningsinformation som fanns att tillgå och de utomordentliga skyddsaspekter för den personal som skulle verkställa ingripandena…”

Särskilt lägger vi här märke till hur polisen framhåller skyddet av de enskilda poliserna samtidigt som behovet av skydd för de oskyldigt anklagade och deras familjer mot polisens framfart inte ens diskuteras. De som de facto misshandlades på felaktiga grunder är inte värda ett vitten, enligt länspolismästarens utredning.

• Inte ens allvarliga klagomål från utsatta hustrur till de gripna föranleder någon åtgärd. En nekades klä på sig i avskildhet, en annan fick inte hämta sin treåriga dotter som vaknat i ett annat rum, en tredje tvingades sitta i en timme i trappuppgången med två minderåriga döttrar utan att få information om anledningen till polisens ingripande. ”Ingen av dessa har vid förhör kunnat identifiera de poliser som agerat”, konstaterar länspolismästaren i sin utredning.

Ja hur skulle de kunna det när insatsstyrkan är maskerad och med visirförsedda hjälmar. Den lakoniska slutsatsen blir följaktligen att ”därmed saknas möjlighet att pröva agerandet i disciplinrättslig ordning eftersom disciplinpåföljd endast kan bli aktuell på individnivå.”

• Det enda som leder till en anmärkning är en varning till den insatsledare som gav tillstånd till insatsstyrkan att också spränga dörren hos den av de fyra gripna som inte var misstänkt för brott, utan bara skulle hämtas till förhör.
I utredningen finns många fler exempel på polisens felaktiga agerande. Överlag slås vi vid läsningen av hur lagar, regler och övriga omständigheter tolkas till polisens fördel.

Här framträder ett mönster där klassamhällets regelverk på punkt efter punkt designats för att i praktiken ge polisen möjlighet att ställa sig över lag och rätt. Så ser vi hur terrorhotet, ”det allvarliga brott som utreddes”, används för att urholka demokratin.
Fakta

Terrorjakten urholkar demokratin