”Ta bort våldet, annars försvinner vi!”

Oviss framtid för fotbollsklubben Angered MBIK

Publicerad 6 juli 2017
– Föräldrarna här har ofta fler barn, sämre arbetstider, jobbar mycket med kroppen, då förstår jag att de inte har möjlighet att hjälpa till, säger Fadi Nano.
– Föräldrarna här har ofta fler barn, sämre arbetstider, jobbar mycket med kroppen, då förstår jag att de inte har möjlighet att hjälpa till, säger Fadi Nano.

– Som om inte den ekonomiska uppförsbacken vore nog, säger Angered MBIK:s ordförande Fadi Nano till Proletären och syftar på skjutningar och mord som hänt i området.

Bilder
Fakta och bakgrund
Angered MBIK
  • Klubben är en sammanslagning av anrika Marieholm Boik och Angered FC, som Fadi Nano var med och grundade 2012.
  • Med över 400 medlemmar är det en av de största klubbarna i Göteborgs Fotbollförbund.
  • De har verksamhet i Hjällbo och i Lövgärdet med flera pojk- och flicklag i blandade åldrar. I Lövgärdet spelar även ett flyktinglag med ensamkommande pojkar.
  • Angered MBIK är en av många klubbar som ställt sig bakom Proletären FF:s motion om att Göteborgs Fotbollförbund ska agera för att rädda breddfotbollen.

”Utan klubben skulle det vara katastrof med många av ungarna. Här lär de sig att samarbeta och vara schyssta mot varandra.”

Ta bort våldet, annars förvinner vi. Så inleds ett uttalande från fotbollsklubben Angered MBIK som publicerades på Facebook i slutet av juni.

Klubben har under de senaste månaderna befunnit sig i det eskalerande förortsvåldets mitt. I höstas hittade klubbens juniorer en man som skjutits till döds utanför klubbstugan. För några veckor sedan blev lärarvikarien Alan Amin avrättad mitt på torget i Lövgärdet centrum, några hundra meter från Lövgärdesplan där klubben tränar. I mitten av juni blev en ung man allvarligt skadad vid en skottlossning precis vid Bläsebovallen i Hjällbo, mitt under ett träningspass för ett av klubbens flicklag.

– Som om inte den ekonomiska uppförsbacken vore nog, så har vi detta. Det sista som hände var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över, säger Fadi Nano, ordförande i Angered MBIK, till Proletären.

Lövgärdet och Hjällbo är med på polisens nyligen utökade lista över utsatta områden. Bägge har markeringen ”särskilt prioriterade”.

Men någon prioritering märks inte av i dessa orter. Varken polisiär eller politisk.

De barnfamiljer som har möjlighet, väletablerade arbetarfamiljer eller rester av den lilla medelklass som faktiskt finns på sina håll i förorten, väljer ofta att ta sig därifrån. Eller ser till att barnen byter fotbollsklubb. Ingen kollektiv lösning, men heller inte obegriplig. Medlemsantalet i Angered MBIK förblir dock stort, strax över 400 barn och ungdomar.

– Men vi har väldigt svårt att få till det med medlemsavgifterna, även fast de är så låga som de är nu. Vi har räknat på att vi behöver ha 1800-2000 kronor per säsong i medlemsavgift med den träningsmängd vi erbjuder för att få det att gå runt. Just nu har vi 600 kronor, säger Fadi Nano bekymrat.

Och klubben tappade många medlemmar när de höjde avgiften från 400 kronor.

– Det är ett väldigt speciellt område, många som inte har ekonomin för att betala summorna vi behöver få in. Får vi inte extrastöd kommer vi inte finnas kvar.

Klubben ansökte om 170.000 kronor från stadsdelen. Pengar som behövs för att täcka basverksamheten. De fick 40.000. Det räcker knappt till två månadslöner för en vaktmästare som klipper gräsplanen.

Situationen är synnerligen besvärlig, men tyvärr inte unik. Fotbollen riskerar att försvinna från flera förorter i Göteborg. Göteborgs Fotbollförbund har till och med varnat för att föreningarna kommer halveras under nästa mandatperiod om inte något görs omgående.

– De här utsatta stadsdelarna ser helt annorlunda ut, ändå bedöms vi efter samma kriterier när det gäller bidrag som andra delar av staden.

Man förstår att klubben betyder mycket för ungdomarna. Det är en mötesplats och ett tryggt nav i tillvaron. Det finns heller inte så mycket annat att göra. De två fritidsgårdar som finns i Angeredsområdet har öppet en-två gånger i veckan under begränsade tider.

– Och vi har hand om många fler barn, ändå vill de inte satsa på oss. Hade vi haft resurserna så skulle vi kunna vi lösa mycket av det förebyggande arbetet för att öka tryggheten. Men det måste vara långsiktigt, vi vill kunna fokusera på arbetet, inte på ekonomin.

Proletären märker att ett stort socialt ansvar har dumpats på klubben. Ett ansvar som utökades i och med flyktingkrisen. Flertalet nyanlända slussas till förorterna, där boendesegregationen är snart sagt helt absurd.
I både Lövgärdet och Hjällbo har över 80 procent av barnen ett annat modersmål än svenska. Det försvårar situationen i de redan resursfattiga skolorna och det försvårar situationen för fotbollen. Fler barn att se efter, samtidigt som färre kan betala medlemsavgift.

– En del av oss ledare har hjälpt till med avgiften, kan det rädda ett barn så är det ju värt någonting, men det är sådana småpengar i längden… och ingen hållbar lösning.

Hassan Hamamreh, tränare och lokalbo, tar emot vid Lövgärdesplan när Proletären kommer på besök. Klubbens 07:or och 08:or tränar inför Gothia Cup, som går av stapeln i mitten av juli.
Lite längre bort står ett yngre gäng i kö för att slå straffar.

– De får egentligen inte spela idag men man kan ju inte skicka hem dem… så vi försöker aktivera dem istället, säger Hassan Hamamreh.
En av pojkarna smäller en boll i mål. Han har skumgummitofflor på fötterna.

– Vi har lite svårt med bollar nu, så de får spela med större bollar som egentligen är ämnade för de äldre barnen.

Kvällens träning har en känsla av ”family business”. Hassans lillebror och syster är med och understödjer.

– Det är ganska få föräldrar som kan hjälpa till. De har ofta många barn.

Det kivas lite på andra sidan planen. En självutnämnd lagkapten går emellan.

– Vore det inte för klubben skulle det vara katastrof med många av ungarna. Det är här de lär sig att samarbeta, att vara schyssta mot varandra.

Anläggningen ligger lite avsides och det blir väldigt mörkt här på vintern. Bevisligen ett bra ställe för den undre världens uppgörelser.

Läget gör också att klubben fått problem med sabotage. Klotter och krossade rutor. Nu har klubbhusets fönster galler, som på en skyddad anstalt.

Det är provocerande att höra eller läsa uttalanden från politiker som säger sig vilja ha en trygg stad för alla men skiter i förorten och aldrig ser förbi kvartalsekonomin.

Som gärna främjar idrotten… om det handlar om elitsatsningar eller nya arenabyggen. Politiker som tävlar i antal polisanställningar, när polisen själv säger att idrotten är minst lika viktig för att ett område ska vara tryggt.

Angered MBIK är en så viktig klubb. Med få föreningar aktiva i området ökar den kriminella rekryteringen. Ungdomarna står i kö för att bli insläppta i gängvärmen.

Klubbens situation är symptomatisk, antalet fotbollslag i Göteborg har halverats på 20 år, vad som är unikt är klubbens ökande medlemsantal och de kringliggande, väldigt tydliga problem som går ut över verksamheten. Problem som föreningsfolk i förorten försökt uppmärksamma i åratal.

På väg bort från Lövgärdesplan träffar vi pappan till en av pojkarna som spelat boll under kvällen. Han är bekymrad över otryggheten och ekonomin, men för honom, och många andra i förorten, är segregationen hjärtefrågan. Det lyser sviken socialdemokrat om honom.

– Stefan Löfvén är en jävla mupp, säger han.

Han tar ett bloss på sin cigarett och fortsätter.

– Det blir nog en röst på Åkesson nästa gång.