Psykisk ohälsa – ett allt större folkhälsoproblem
Den psykiska ohälsan ökar, framförallt hos ungdomar. Förutom det mänskliga lidandet får ohälsan stora samhällsekonomiska konsekvenser. En av fyra ungdomar mellan 16-18 år lider av psykisk ohälsa.
Antal sjukskrivningar med psykiatrisk grund har ökat, mest hos unga och kvinnor i alla åldrar. Enligt en OECD-rapport från 2013 är psykisk ohälsa i dag den största anledningen till att personer hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Enligt samma undersökning drabbas en miljon svenskar av psykisk ohälsa varje år. Allra sämst mår de unga. På Socialstyrelsen ser man de förändrade livsvillkoren som en stor orsak till ökad ångest, själv-skadebeteenden och depression. Att vara ung, utan gymnasiebetyg och arbetslös är faktorer som klart försämrar den psykiska hälsan.
Talar man siffror och kostnader uppskattas behandling och utebliven produktion till ca 70 miljarder kronor per år. Det är mycket mänsklig tragik bakom siffrorna och många lider av den okunskap och de fördomar som fortfarande finns kring psykisk ohälsa. Ändå har de flesta någon i sin närhet som drabbats.
En minskad livskvalité, ekonomiskt och socialt, tillsammans med en höjd risk för självmord. Det är verkligheten för den stora grupp som hamnar allt längre bort från samhället. Att leva socialt isolerad utan ett fungerande nätverk och under ekonomiskt knappa förhållanden gör det svårare att hantera psykiskt illamående.
Öppenvårdens knappa resurser har fått fler att söka sig till akutsjukvården. Inte heller där är det en självklarhet att få hjälp. För få sängplatser gör att det krävs väldigt mycket för att bli inlagd. Människor tillåts att bli riktigt sjuka innan de får vård, vilket visar sig i ökad användning av tvångsåtgärder.
När omorganisationer och personalbrist drabbar allmänpsykiatrin hänvisas till primärvården. På vårdcentralerna finns det en begränsad hjälp att få när man söker för psykiska problem. En del vårdcentraler har ett maxtak för hur många patienter med psykisk ohälsa de kan ta emot.
Väntetiden för skolungdomar att få hjälp är oacceptabelt lång. I friskolor är det extra svårt att få hjälp och väntetiden för att få träffa en psykolog tar i genomsnitt 22 veckor. Motsvarande väntetid i den kommunala skolan är 10 veckor. Mot den bakgrunden borde det vara av yttersta vikt att satsa på elevhälsa och förebyggande åtgärder. Friskolornas vinstintressen gör att många skolor helt enkelt struntar i den viktiga elevvården.
Rapporter visar också att personer med psykisk ohälsa har en betydligt sämre ekonomi i genomsnitt än övriga befolkningen. Det beror på flera orsaker. En är naturligtvis den allt hårdnande arbetsmarknaden. En annan förändring är socialförsäkringssystemet som gör att ersättningsnivåerna sjunker.
Psykiskafunktionsnedsättningar likställs inte med andra funktionsnedsättningar oavsett hur begränsad du är och därför har man inte heller rätt till exempelvis handikappersättning. Hur upplysta vi än anser oss vara, betraktas psykisk sjukdom fortfarande som en individuell svaghet och bemöts ofta med fördomar och rädsla.
Skolans misslyckande i att fånga upp och hantera barn och unga med psykisk ohälsa är allvarligt. Specialpedagoger, psykologer och kuratorer, som alla är en viktig del av elevhälsan, blir färre. I lärarutbildningen ingår inte ens grundläggande kunskaper i neuropsykiatriska funktionshinder, som ADHD och autism, trots att det är något som alla lärare i dag stöter på och måste hantera i sin vardag. Det är en varningsklocka att tre av tio ungdomar lämnar gymnasiet utan godkända betyg i alla ämnen. Långtidsarbetslösheten bland unga ökar och konsekvenserna blir att allt fler unga mår allt sämre.
Barnombudsmannen har i sin färska rapport ”Bryt tystnaden”, intervjuat barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa. Det är ingen ljus läsning och i intervjuerna framgår det hur svårt det är att få rätt hjälp.
Dokumentationen kring tvångsåtgärder, som exempelvis bältesläggning, är bristfällig. Nuvarande lagstiftning skiljer inte på barn och vuxna, enligt rapportens författare. Det visar sig att var tredje person som bältesläggs, är en kvinna i åldern 18-34 år. Det tas överhuvudtaget ingen extra hänsyn eller särskilda begränsningar i tvångsåtgärder som skall tas när det handlar om barn.
I takt med att allt fler unga mår dåligt och vårdas i slutenvård är det angeläget att öppenvården och barn- och ungdomspsykiatrin blir mer tillgänglig. I dag är väntetiderna ofta långa och det läggs stort ansvar på individen, det vill säga barnet eller föräldrarna.
För snart två år sedan presenterades Psykiatrilagsutredningen. Den fick hård kritik från både forskare, myndigheter och organisationer. En av dem som reagerar mot utredningens förslag på hårdhänta metoder är Henrik Ancksäter, professor i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet.
– Jag blev chockad, när jag först hörde om utredningens förslag. Den är förskräcklig på en lång rad punkter. Det är som att vrida klockan tillbaka till 1960-talet.
I utredningen föreslås en rad åtgärder som leder till ökade tvångsåtgärder. Meningen är att tidigare tvångsvård ska korta vårdtiden, vilket inte stödjs av forskningen. Tvärtom visar studier att tvånget inte har några gynnsamma effekter på vårdtiden eller på patienternas mående.
Det torde vara ganska klart att en humanare vård med fler anställda leder till mindre tvång. Tvångsåtgärder får aldrig bli rutin och definitivt inte vara det dominerande inslaget i psykiatriskt vård. Dessutom prioriteras inte forskningen inom psykiatri i Sverige och flera experter på området anser att den är kraftigt underfinansierad.
Det pågår en debatt om metoderna som används inom psykiatrin. I Sverige ser vi en ökning av tvångsåtgärder medan man på Island har valt en helt annan väg.
På Island slutade psykiatrin redan på 1930-talet att använda alla former av mekaniska tvångsmedel. Bälten och tvångs-tröjor är sedan länge förpassade till museum. I stället tror man på mer humana sätt att rehabilitera människor. Mer personal och medmänsklig kontakt.
På Island har man också väldigt få tvångsinläggningar, runt fyra procent jämfört med 20-80 procent i andra europeiska länder. När det finns risk för våld används i stället specialutbildade team som till hälften består av kvinnor.
Sverige har valt en annan väg och det säger en del om hur vi ser på psykisk sjukdom. I stället för att satsa på fler anställda i den psykiatriska vården, fortsätter vi att använda metoder som kränker patienter och som enligt forskningen inte heller leder till förkortad vårdtid eller bättre hälsa. Samtidigt växer gruppen sjukskrivna och unga mår allt sämre psykiskt.
Det är dags att se psykisk ohälsa som ett samhälleligt folkhälsoproblem, tillsätta de resurser som behövs och sluta att skuldbelägga enskilda individer.