Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

Politikerna sviker Biskopsgården

Skottlossningar och gängkriminalitet. Media har målat upp en dyster bild av stadsdelen Biskopsgården på Hisingen i Göteborg. Nyligen sköts bland annat två unga män till döds på öppen gata. Vad händer i Biskopsgården och varför? För att få svar på frågan har Proletären har träffat Abdi Abdikadir från  Neutrala Ungdomsföreningen, Tito Rojas från Cruz  Azul, Heikki Carlsson, lärare på Ryaskolan, och fyra medlemmar i Kommunisternas partiförening i Biskopsgården.


Bortom mediabilden av en stadsdel i rädsla, bortom polisens beskrivning av gängkrig och bortom politikernas tomma löften träffar Proletären de som verkar och bor i Biskopsgården. De som ser vad som händer när politikerna skär ned och lägger ned. De som engagerar sig ideellt för att motverka den negativa utvecklingen och de som ställer krav och reser motstånd.

En liten bit från Friskväderstorget ligger Neutrala Ungdomsföreningens lokal. Häromveckan sköt någon flera skott strax utanför. Men vi är inte främst här för att prata om det alla andra tidningar fokuserar på, gängvåld och kriminalitet, utan om den politik som skapar gängvåld och kriminalitet.

Föreningens ordförande, Abdi Abdikadir, hälsar oss välkomna. Det är förmiddag och i lokalen råder för en gångs skull sparsam aktivitet, vilket vanligtvis inte är fallet.

– Det är läxhjälp, migrationsärenden, föräldragrupper, fotbollslag, basketlag, tjejgrupper, mammagrupper…

Abdi Abdikadir räknar upp de många verksamheter som föreningen anordnar. Social verksamhet och stöd till både unga och vuxna.

– Vi har ett stort ansvar. Vi gör sådant som myndigheterna borde göra, vi kan inte bara sitta och vänta. Det handlar om att hjälpa människor att komma in i samhället.

Vad är det då som händer i Biskopsgården? Vad skapar kriminella gäng och människor som skjuter ihjäl andra? Abdi Abdikadir menar att det är en negativ utveckling som pågår i hela samhället, men som drabbar Biskopsgården ännu hårdare.

– Det är många faktorer bakom situationen. Som arbetslöshet, trångboddhet, dåliga hemförhållanden, dåliga skolor. En trend där ungdomar inte har någonstans att ta vägen, säger han och fortsätter att beskriva hur fritidsgårdar, bankomater och service stängts ner i Biskopsgården.

– Istället för att satsa på förorten och låta ungdomar utvecklas på ett bra sätt, halkar många in i kriminalitet.

Biskopsgården är inte den enda förorten som drabbats av nedskärningar och nedläggningar. Torg som tidigare var fulla av liv, står idag betydligt ödsligare. Skolor och vårdcentraler läggs ner. Varför?

– Dom som bestämmer detta tycker inte att vi är värda det, så enkelt är det, konstaterar Abdi Abdikadir krasst och beskriver hur det mer välbärgade området Torslanda, som ingår i samma Stadsdelsnämnd, har fler skolor än Biskopsgården, som har dubbelt så många invånare.

Han menar att de problem med utanförskap och segregation som finns är ett problem för hela det svenska samhället. Men samtidigt utgör invandrare en viktig del av de som får samhället att gå runt, de som arbetar med slitsamma yrken inom till exempel vården, med städning och i kollektivtrafiken.

– Man måste tvätta bort den negativa stämpeln av förorten och invandrare.

Visst finns det problem, men Abdi Abdikadir menar att de som röstar på partier som Sverigedemokraterna inte ser hela bilden.

– Det finns en liten minoritet bland invandare som är kriminella, men kriminalitet finns i många grupper. Skattefiffel är ju också kriminellt, fortsätter han och är noga med att påpeka att de som begår brott förstås ska ställas inför rätta. Och det ska gälla alla.

– Även om det så är Carl Bildt!

Efter de senaste skottlossningarna kallade stadsdelspolitikerna och polisen till ett möte. Trehundra boende dök upp. Men de var inte rädda och oroliga, som politikerna och polisen hade förväntat sig. De var arga.

– Folk visade misstro, stämningen var dålig. Vi vill ha förändring! Politiker och tjänstemän säger att de ska lyssna. De säger samma sak, om och om igen, men de bryr sig inte, berättar Abdi Abdikadir och beskriver frustrationen.

– Vi har bett om hjälp, vi har haft möten med socialtjänsten, stadsdelsdirektörer, nämndordföranden… Vi har träffat alla! Men inte kommit fram till något. Resultatet såg vi nyligen. Ungdomar dödas.

Han menar att det inte räcker att hänvisa ungdomar till arbetsförmedlingen. Framförallt inte när det gäller ungdomar som varit med i gäng. Då behövs andra åtgärder.

– Stadsdelsnämnden har ett ansvar. Men de kommer hit på möte först när två ungdomar blivit dödade. De bor inte här, de vet ingenting om vad som händer här, de bara sitter på sitt kontor…

Frustrationen gentemot Stadsdelsnämnden och politikerna är stor. Men Abdi Abdikadir påpekar att det inte räcker med småsatsningar här och där, utan rejäla satsningar.

– Det ges inga förutsättningar för ungdomar. Det behövs åtgärder tidigt i skolan, och mer kontakt mellan skolan och familjerna. Samhället måste ta ansvar. Det handlar främst om skolan, om sysselsättning och om förebyggande verksamhet, sammanfattar Abdi Abdikadir.

– För kostnaden att återställa en kriminell kan man hjälpa tio ungdomar att hitta rätt och bli en del av samhället, genom förebyggande åtgärder.

Neutrala Ungdomsföreningen är en av flera aktiva föreningar i Biskopsgården som arbetar med förebyggande verksamhet men också med att hjälpa ungdomar som hamnat i kriminalitet att komma in i samhället igen.

Att det inte saknas engagemang och organisering är uppenbart. En annan för många känd förening är Pantrarna, som med ett tydligt politiskt budskap – allt makt till folket – organiserar ungdomar i förorten. Det är bland annat tack vare dem som en ny fritidsgård ska öppna i södra Biskopsgården. Pantrarna har också tidigare organiserat aktioner mot Stadsdelsnämnden och ställt politikerna där mot väggen.

Vid sidan av Pantrarna finns flera invandrarföreningar och idrottsföreningar. En fråga som förenar många är möjligheterna till en meningsfull fritid. En viktig fråga, inte minst i områden som präglas av trångboddhet och arbetslöshet. En idrottsförening som driver dessa frågor är Cruz Azul IF.

För att ta reda på mer om ungdomarnas möjligheter till idrott och fritidsaktiviteter träffar vi Tito Rojas, ordförande i föreningen. Han tar med oss på en biltur genom Biskopsgården. Första stoppet är en nedgången idrottsanläggning.

– Det är ett sådant slöseri med resurser, säger han och blickar ut över den fotbollsplan, eller snarare före detta fotbollsplan, som numera främst fungerar som hundrastgård.

Cruz Azul har i två år försökt hitta en klubbstuga och idrottsplaner att hyra eller köpa, efter att ha varit tvungna att lämna Sjumilagården. Hyran och kraven för att få ekonomiskt stöd blev för stora för föreningen. Tito Rojas är mycket kritisk till Idrotts- och föreningsförvaltningen, liksom till Stadsdelsnämnden.

– De säger att de måste tänka på ”kommunkoncernens bästa”, vad är det för fasoner?

Det handlar om anläggningar som byggts med kommunala medel, men som idag endast används sparsamt. Han menar att istället för att satsa på invånarnas bästa, att jobba för att de lokaler och idrottsplaner som finns används och rustas upp, sätter politikerna budgetar och siffror främst.

– Förutsättningarna för idrott är nästan lika med noll, konstaterar han och berättar att det under åren byggts över 40 konstgräsplaner i Göteborg men ingen i Biskopsgården. Förrän nu. Efter många turer byggs det äntligen en konstgräsplan, men det är alldeles för sent menar Tito Rojas.

För Cruz Azul är frågan om idrottsplaner en högst konkret fråga. Föreningen har flera ungdomslag och ett a-lag i fotboll som precis vunnit division 6. Konstgräsplanen har, trots löften, inte blivit klar än och laget förbereder sig för ännu en vinter med få möjligheter till träning. Tito Rojas menar att oviljan bland politikerna i sin tur beror på något större.

– Det finns en avsaknad av visioner och av ledarskap i samhället. Ingen pratar om solidaritet. Demokratin måste vårdas, annars kan det gå som det gick i Chile.

Cruz Azul är inte bara idrott, utan också ett sätt att bedriva social verksamhet. Förutom att erbjuda ungdomar en meningsfull fritid vill föreningen verka för bildning, integrering i det svenska samhället och att även få med föräldrar i verksamheten. Han är orolig över den ökade segregationen i samhället och beskriver hur det byggs murar mellan människor.

– Många som kommer hit tas om hand på fel sätt. Det är en fråga om utbildning. Det behövs mötesplatser och diskussion, säger han och jämför med hur den svenska arbetarrörelsen byggdes under tidigt 1900-tal med arbetarbildningsföreningar.

– Här kan vi spela en viktig roll, men även skolan har ett ansvar att prata om sådana frågor med barnen.

Vi tar bilen till Sjumilaskolan, där Tito Rojas själv jobbat tidigare. Han är därför väl medveten om de problem som finns på skolan, med elever som inte går ut med fullständiga betyg och som riskerar att hamna i kriminalitet. Men han är också noga med att man inte ska dalta för mycket med ungdomar.

– Det behövs disciplin och tillsägelser ibland också, påpekar han. Att man är segregerad är ingen ursäkt för att bli kriminell.

Han har själv invandrat till Sverige och integration är ett ämne Tito Rojas brinner för. Han har starka åsikter och hymlar inte om de problem han menar finns. Han ser möjligheterna men menar att politikerna knappast bidrar med lösningar.

– Idrottsföreningar skulle kunna vara ett av de viktigaste sätten att integrera ungdomar i samhället, men ge oss då förutsättningar, för fan. Skriv det! För fan!

Precis som hos Abdi Abdikadir i Neutrala Ungdomsföreningen ger Tito Rojas uttryck för frustration. Frustration över utvecklingen och över att ständigt känna sig motarbetad av politiker och tjänstemän.

Vi står och diskuterar i backen ovanför Sjumilaskolan och Tito Rojas betonar hela tiden att det är djupa frågor, utan enkla lösningar.

– Vi har ett ekonomiskt system som hela tiden hindrar alla försök att lösa problemen, konstaterar han vemodigt.

Sjumilaskolan är en av fyra skolor i Biskopsgården och kanske den skolan med störst behov av resurser. Här går många barn som relativt nyligen kommit till Sverige. Men problemet med resursbrist är genomgående för alla kommunala skolor i Sverige.

Efter att ha tagit adjö av Tito Rojas ringer vi därför upp en lärare på Ryaskolan i Biskopsgården, Heikki Carlsson. Han ger en tudelad bild av situationen i Biskopsgården och på Ryaskolan. Först och främst påpekar han att Ryaskolan är en bra och väl fungerande skola, där han själv trivs och där de allra flesta elever trivs.

– Efter omständigheterna, lägger han till. Och omständigheterna är givetvis de ständiga nedskärningar som pågått sedan 1990-talet. På skolan finns fortfarande enorma behov som behöver täckas, menar han.

– Vi har många elever med föräldrar som kommer från krigsdrabbade områden, eller barn som själva varit med om krig, familjer som är desillusionerade av att ha levt som flyktingar och som fått lära sig att allt är skit. Det är förstås resurskrävande.

Heikki Carlsson har upplevt alla nedskärningar, från början av 1990-talet, då lärartätheten fortfarande var hög och den svenska skolan räknades till en av de bästa i världen, till dagens skola i förfall.

Den svenska skolpolitiken, dikterad av bland annat utbildningsminister Jan Björklund, ger Heikki Carlsson inte mycket för.

– Det finns så många aspekter. Hela det här med mätandet av kunskap, visst tycker en del lärare att det blir tydligare, men samtidigt, varför ska man mäta tredjeklassare och betygssätta sjätteklassare? Det blir en utslagningseffekt. Man löser inte problemen med fler prov och hårdare regler, resonerar han.

– Låt Björklund babbla på om den gamla ”flumskolan”. Den hade åtminstone ordentliga resultat jämfört med idag.

Men hade en bättre fungerande skola kunnat hindra att ungdomar hamnar i kriminalitet och utanförskap? Absolut, menar Heikki Carlsson.

– Men då måste det finnas en bra samhällsbyggnad runt skolan också. Ungdomar måste känna att det finns en framtid för dem, att de upplever att de är till någon nytta.

Känslan av att vara till nytta, att ha en framtid och att få känna sig delaktig är viktigt, menar Heikki Carlsson.

– Idag är budskapet, inte minst till invandrarungdomar, att de är en belastning, och att fattigdom är en belastning.

– Jag blir så fruktansvärt irriterad och ledsen. Här finns så mycket erfarenhet och kunskap som inte tas till vara.

Precis som Abdi Abdikadir och Tito Rojas ger Heikki Carlsson en bild av hur politiker och tjänstemän verkar styras av ett ekonomiskt tänkande och budgetar snarare än behov. Han ger som exempel hur Ryaskolan skulle få nya lokaler, för att möta det skriande behovet som växande elevkullar ger, men istället för nya lokaler ska skolans aula byggas om. Den aula som tidigare använts till avslutningar, kulturuppträdanden och dramaundervisning.

– Det kommer att bli ännu mer problem, men det skiter dom i!

Det saknas pengar, är förstås politikernas sedvanliga argument. Heikki Carlsson påpekar att det inte är sant.

– Det finns pengar i kommunen och i samhället, det handlar om politisk vilja. Men också om att det skett en enorm förskjutning från offentlig till privat sektor, fortsätter han.

Ett typexempel inom skolan är det svenska friskolesystemet där skattepengar betalas ut som skolpeng till friskolors vinster. Friskolor är något som upprör Heikki Carlsson.

– Friskolorna tar främst de högpresterande eleverna, konstaterar han. Och visst fungerar deras speciella pedagogik, som ofta innebär färre lärare, för de som är självgående, men våra elever har inte alltid den motivationen.

– I slutändan dränerar friskolorna oss på resurser, och skattepengar går till ägarnas egna fickor. Det är för jävligt!

Heikki Carlsson menar att det skulle behövas helt andra pedagogiska system i skolan, och i längden ett helt annat samhälle. Men finns det då inte konkreta åtgärder här och nu?

– Jo, fler vuxna i skolan! Vi skulle egentligen behöva en hel yrkeskategori till, lärarassistenter från området som skulle kunna hjälpa till i klassrummet och samarbeta med läraren. Och det ska vara fasta anställningar!

Läraren Heikki Carlsson saknar inte idéer eller engagemang. Men skolan, liksom resten av offentlig sektor och det som en gång kallats välfärden, är under ständig attack. Istället för visioner, satsningar och politisk vilja, härskar besparingsåtgärder, ekonomiska kalkyler och marknadslösningar.

Vad är det för samhälle egentligen? Och hur blev det så här? Det är givetvis viktiga frågor att ställa. En annan viktig fråga är vad vi kan göra åt allt detta.

Några som inte saknar tankar och idéer är de medlemmar i Kommunistiska Partiets förening i Biskopsgården som regelbundet brukar sälja Proletären på bland annat Vårväderstorget.

Vi träffar Inger Johansson, Ralf Dahlborg, Ida Lif och Erik Ottosson på torget och sätter oss på närmsta fik för att prata om vad för sorts samhälle som skapar utanförskap och kriminalitet och möjligheterna för att kämpa för ett annat samhälle.

– Man blir inte förvånad, ungdomar ges ju ingen framtid, säger Inger Johansson, gymnasielärare och boende i Biskopsgården sedan nästan 40 år. Hon är upprörd. Inte minst sedan mötet som Stadsdelsnämnden och Polisen anordnade.

– De kommer dit och ska lugna oss, men vi går inte runt och är rädda, det de vill är att vi ska lugna oss med att ställa krav!

Ralf Dahlborg, pensionär som bott hela sitt liv i Biskopsgården, lägger till att det är politiska frågor det handlar om.

– De försöker påstå att det är de kriminella som är problemet, men det är ju politiken som är problemet. Det är politiska beslut som har skapat den här situationen.

– Det handlar om klass, inte om hudfärg eller religion, påpekar Inger Johansson.

Både hon och Ralf Dahlborg har sett utvecklingen – och försämringarna – sedan 1970-talet. De menar samtidigt att den välfärd och de förbättringar som vunnits tidigare, krävde kamp.

– I vår stadsdel har vi aldrig fått något gratis. Vi demonstrerade till exempel utanför kommunhuset på Gustav Adolfs Torg och krävde renoveringar av husen. Och vi vann den kampen! De är livrädda för att något sådant ska hända igen.

Att människor kämpade och ibland vann på 70-talet hjälper dock ingen här och nu, 2013. Vi diskuterar situationen och vad som skulle behövas. De är överens om att föreningar som Pantrarna, Neutrala Ungdomsföreningen, Cruz Azul, och många andra, gör ett viktigt arbete.

– Men ett samhälle kan inte enbart förlita sig på föreningar, politikerna försöker lämpa över ansvaret på dem, påpekar Ida Lif, som har flyttat från Hultsfred till Göteborg för att söka jobb.

– Det är politikerna som har skapat problemet, när de till exempel har minskat på antalet lärare och minskat bidragen till idrottsföreningar. Föräldrar här i området sa att resultatet kommer att bli brottslighet. De är oroliga för sina barn, säger Ralf Dahlborg.

Diskussionen går in på polisen och åsikterna går isär något. Erik Ottosson menar att poliser kan inge trygghet, men då ska det vara närpoliser som känner området och dess boende. Inger Johansson är mer kritisk.

– Jag har dålig erfarenhet av polisen. Bland många av dem finns ett förakt mot människor från andra kulturer. Ungdomar måste till exempel ständigt visa legitimation här, trots att de inte har gjort något.

Även om polisens arbete inte är oviktigt så är det andra saker som behövs ännu mer. En av de viktigaste frågorna är arbetslösheten och jobben.

Ida Lif, som tidigare har jobbat som personlig assistent men nu är arbetslös beskriver känslan av osäkerhet inför framtiden.

– Jag flyttade hit för jobb, men nu säger de att jag måste vara beredd att flytta någon annanstans! Allt blir så osäkert, man har ingen vardag, ingen kontinuitet, ingen trygghet, sammanfattar hon.

– Och arbetsförmedlingen har snarare blivit en kontrollmyndighet.

Både alliansen och Socialdemokraterna har gjort jobben till den viktigaste valfrågan. Moderaternas, men också till stor del Socialdemokraternas, jobbpolitik går i princip ut på att det är näringslivet och företagen som ska få diktera på arbetsmarknaden. Jobb ska skapas genom att företagen ska gödas med högre vinster eller få anställda med osäkra och tillfälliga anställningar.

– Men högre vinster för företagen ger inte jobb automatiskt, påpekar Inger Johansson. Och att ungdomslöner, praktikplatser eller osäkra anställningar skulle vara lösningen menar hon är nonsens.

Istället lyfter hon samma krav som ställdes på mötet med politikerna.

– Riktiga jobb med riktiga löner. Det är centralt!

Varför är det då så svårt att förverkliga detta? Och varför vill inte ens Socialdemokraterna kämpa för detta? Inger Johansson menar att det är en utveckling som pågått sedan 1980-talet, där kapitalismen breder ut sig allt mer.

– Kapitalisterna och överklassen får allt de vill ha bara genom att vinka, skattesänkningar, lagändringar, allt.

Det samhällssystem de alla skulle vilja se är ett socialistiskt samhälle. Där ekonomin planeras för folkets bästa och där vinsterna används där de behövs, och inte för att göra några få rika. Vägen dit är förstås inte enkel. Men den är nödvändig.

– Situationen nu är så illa. Vi behöver ett samhälle som bygger på rättvisa, ett socialistiskt samhälle. Det måste vi vara tydliga med.

Att vilja förändra hela samhället, och kämpa för socialismen, står inte i motsättning till att kräva saker här och nu. Det är alla runt fikabordet överens om.

Det går att ställa konkreta krav för att förbättra situationen idag. Ett sådant är att nyanställa i offentlig sektor. Erik Ottosson vittnar om de enorma behov som finns, inte bara i skolan utan även i till exempel vården.

– De som behöver hjälp får inte ens tider, får man inte tid får man komma dagen efter istället. Det är katastrof!

– Kommunen borde ta sitt ansvar och anställa inom offentlig sektor, där går människor på knäna. Och samtidigt finns det många arbetslösa, påpekar Inger Johansson.

– Fler aktivitetshus och fritidsgårdar också, det behöver inte kosta så många miljoner, fyller Erik Ottosson i.

De ifrågasätter också om Stadsdelsnämnden överhuvudtaget fyller någon funktion.

– Stadsdelsnämnderna skapades av politikerna som ett sätt att lämpa över ansvaret. De bor ju inte här och vet inte själva hur det är, säger Ida Lif.

– De är ju inte ens folkvalda, de som sitter där. De får lite pengar att fördela men de har ju inte någon makt egentligen. Nä, Stadsdelsnämnden borde avskaffas, konstaterar Inger Johansson. De diskuterar också behovet av fler resurser i skolan och närpoliser som samarbetar med skolan och socialen.

Det är alltså några av Kommunisternas krav i Biskopsgården. Anställ fler i offentlig sektor, öppna fler fritidsgårdar och avskaffa den låtsasinstitution som Stadsdelsnämnden är. På så sätt skulle det bli lättare att ställa ansvariga politiker mot väggen.

Samtidigt påpekar de en sista gång att inget av det här är möjligt utan att de som bor i Biskopsgården samlas och ställer krav. Inger Johansson är sammanbiten men ändå hoppfull.

– Det är ett skitsamhälle vi lever i. Det enda vi kan göra är att kämpa tillsammans.
Fakta

Politikerna sviker Biskopsgården

Föreningar och organisationer i  Biskopsgården
Neutrala Ungdomsföreningen
  • Föreningen bildades 1997 för att ungdomar skulle kunna boka lokal för idrottsverksamhet.
  • Beskrivs som en svensk-somalisk förening men har medlemmar från olika ursprung och är öppen för alla, därav namnet.
  • Arbetar i olika projekt, som Hoppets Allians, På våra villkor och Med våra ögon och samarbetar med bland annat IFK Göteborg, Röda Korset och Hyresgästföreningen.
Cruz Azul IF
  • Föreningen startades 2002 och har bland annat fotboll, basket, folkdans och fritidsverksamhet i sin verksamhet.
Pantrarna
  • Pantrarna - För upprustning av förorten bildades 2011 och finns i Göteborg och Malmö.
  • Med mottot ”all makt åt folket” organiserar Pantrarna ungdomar i förorten.