Kvinnojourernas kunskap behövs
Flera kommuner väljer att upphandla skyddsboenden för våldsutsatta personer. I den kravspecifikation som Botkyrka kommun satt upp för sin pågående upphandling ställs krav på bemanning dygnet runt, säkerhetsdörrar och -fönster, insynsskydd och videoövervakning.
Upphandlingar av den här typen gör att de ideella kvinnojourerna, med närmare 40 års erfarenhet av arbete med de här frågorna, stängs ute. Gissningsvis är det de större privata vårdkoncernerna, som Attendo och Capio, som har resurser att leva upp till kraven.
Det är fler kommuner som har börjat upphandla skyddade boenden. I Nyköping valde kommunen till exempel att upphandla det boende som kvinnojouren Mira drivit i 28 år. Kvinnojouren sades upp från sina lokaler, och fick veta att de inte kunde vänta sig något verksamhetsbidrag i fortsättningen.
Utöver det hänsynslösa förfarandet och slöseriet med viktig kunskap och erfarenhet, så var det hela dessutom en riktigt usel affär för kommunen. Den verksamhet som kvinnojouren fått en halv miljon per år för att driva, skulle nu kommunen betala tre miljoner för till en privat stiftelse.
Under 2013 bodde 2.233 kvinnor, 2218 barn och 7 män på skyddat boende hos kvinnojourer i någon av de två riksorganisationerna SKR och ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Lika många avvisades på grund av platsbrist.
Den stora majoriteten av landets skyddade boenden, 73 procent, drivs av ideella föreningar, 21 procent av kommunerna och endast 8 procent drivs av någon av de sexton privata aktörer som finns på ”marknaden”. Den sistnämnda siffran riskerar dock att öka om fler kommuner väljer att upphandla verksamheten med skyddade boenden.
Det anmäls fler fall av misshandel mot män än mot kvinnor, men kvinnor utsätts oftare för upprepat våld, och i högre utsträckning inom hemmet. Varje år dödas 17 kvinnor av sin man, exman eller pojkvän. De skyddade boendena fyller en viktig funktion för att skydda offren mot förövarna.
Det är uppenbart att ansvaret för att finansiera en sådan verksamhet bör ligga hos samhället, men den erfarenhet och kompetens som kvinnojourerna har är unik, och det är kvinnojourerna som bäst vet hur verksamheten bör bedrivas. Att istället upphandla verksamheten, och låta den drivas av vinstdrivande företag är självklart helt fel väg att gå.
I regeringens budgetproposition aviserades ökat verksamhetsstöd till landets kvinnojourer med 100 miljoner per år. Detta är självklart bra, men fortfarande är jourerna beroende av att folk ställer upp och arbetar frivilligt.
Allvarligare än så tar samhället inte problemet.