Glömda flyktingöden

Ibland bränner det till. Tidningar, radio och tv rapporterar om en flykting som vägras uppehållstillstånd, trots att det finns uppenbara skäl till att personen borde få stanna. Media rasar. Kampanjer startas på kvällstidningarnas webbsidor och på sociala medier. Hur kan svenska myndigheter behandla människor så illa?

Det dröjer några dagar, eller på sin höjd ett par veckor. Sedan tröttnar media. Andra händelser pockar på uppmärksamhet. Kanske har prinsessan Madeleine bestämt vilket sjukhus hon ska föda på, eller så presenteras en helt ny diet som ger ”fantastiska resultat”.

Hur det gick med flyktingen? Den frågan kommer vi inte ens ihåg att ställa.

Problemet med det ovan sagda är givetvis inte att media från början uppmärksammade den orättfärdiga politiken. Problemet är hur media får flyktingpolitiken att enbart handla om individer och problemet är den kollektiva glömskan som så snabbt infinner sig.

Den senaste tiden har två historier – typiskt nog två individuella fall – som berör Sveriges flyktingpolitik fångat min uppmärksamhet.

Den första handlar om en artonåring med ursprung i Etiopien som riskerar att utvisas sedan det visat sig att hennes pappa inte är hennes biologiska far. Såväl pappan som dottern överraskades av resultatet av DNA-undersökningen.

Pappan har haft ansvar för artonåringen sedan hon var fyra år gammal. För sex år sedan kom de tillsammans till Sverige. Pappan som lever med en svensk kvinna har fått uppehållstillstånd. Men trots att pappan är dotterns enda nära anhöriga så ska de skiljas åt, på grund av att de saknar biologiska band.

Kanske kan historien trots allt få ett annat slut. Europadomstolen har nämligen tillfälligt stoppat utvisningen i väntan på vidare utredning.

Det andra fallet handlar också om familjeband. En man i femtioårsåldern från Syrien som har fått uppehållstillstånd har nekats att registrera sig som gift hos Skatteverket. Därmed kan han inte återförenas med sin fru och deras sju barn.

Orsaken till Skatteverkets vägran är att frun bara var tretton år när äktenskapet ingicks 1980. Vid samma tidpunkt var mannen nitton år.

Syftet med förbudet mot barnäktenskap är rimligtvis att skydda den som tvingas in i äktenskapet. På vilket sätt menar svenska myndigheter att kvinnan skyddas av att nu nekas uppehållstillstånd i Sverige?

Det går att betrakta detta som två enskilda ärenden, som enstaka misstag i en annars fungerande politik. I exemplen ovan är ju dessutom två olika myndigheter inblandade. Men det vore att blunda för de gemensamma och bakomliggande orsaker som skapar de hjärtskärande flyktingfall som media med jämna mellanrum uppmärksammar.

Dessa bakomliggande orsaker består av en politik som styrs av kapitalistiska intressen. Flyktingar som direkt kan bidra till företagens vinstmaskineri är välkomna, och kallas då gästarbetare eller arbets-kraftsinvandrare. Andra ska stängas ute.

Denna logik styr flyktingpolitiken idag. Det är en politik som Miljöpartiet i och med den migrationspolitiska överenskommelsen som MP ingick 2011 med regeringen är högst ansvarigt för.

För Miljöpartiet är överenskommelsen en balansgång. Å ena sidan vill det visa sig självständigt gentemot Socialdemokraterna och överenskommelsen ger sken av att Miljöpartiet kan vara med och påverka. Å andra sidan har MP kompromissat bort i stort sett varje krav på en humanitär flyktingpolitik.

Framförallt är det kompromissandet som vållat stark kritik. För att överleva årets valrörelse tvingade MP därför för någon månad sedan igenom en lagändring. Formuleringen ”synnerligen ömmande omständigheter” ändras 1 juli i år till ”särskilt ömmande omständigheter” vid bedömningar av barn. Därmed ska flyktingar under 18 år lättare få stanna i Sverige.

Det är en förändring i rätt riktning. Samtidigt är det uppenbart att också detta är en kompromiss, och flera organisationer som arbetar med flyktingfrågor riktar kritik mot att inte vuxna omfattas av lagändringen.

– Det här med ”synnerligen ömmande omständigheter” det innebär ju för vuxna ännu hårdare än för barn, det är ju i princip så att man ska dö under flygresan för att det ska räknas som en ”synnerligen ömmande” omständighet för vuxna och det är inte riktigt mänskligt, sade Sanna Vestin, ordförande för Flyktinggruppernas Riksråd, till Ekot i samband med lagändringen.

Det är mer än ett halvår kvar till riksdagsvalet och troligtvis kommer ytterligare någon av dem som utvisas till ett liv i krig eller fortsatt förtryck att uppmärksammas i media innan dess. Det återstår att se om det i sådana fall också leder till kritiska frågor om flyktingpolitiken i stort.

Ofta nöjer sig journalister med att ställa personer på Migrationsverket till svars. Det är inte fel att låta dem svara för sina beslut. Men det är inte elaka tjänstemän som ligger bakom den inhumana politiken, även om det säkert finns sådana.

Tjänstemännen arbetar i ett system som omöjliggör en solidarisk praktik. Precis som inom övriga samhällsområden så är det helt andra saker än de mänskliga behoven som tillåts styra, och som enligt regeringen också ska styra.

Att vi reagerar så starkt när media visar flyktingpolitikens konsekvenser – om än i form av individualiserade exempel – visar att vi inte inordnar oss i denna logik. Vi solidariserar oss med de utsatta, som medmänniskor och inte för egen vinnings skull.

Men om vi inte ser systemet bakom som skapar orättvisorna så kommer vi att stånga oss blodiga. Då kommer vi även fortsatt att med jämna mellanrum få höra om fall som när två syskon, 10 och 13 år gamla från Kosovo, hotas att utvisas utan sina föräldrar, och då kommer gruppdeportationerna till Afghanistan att fortsätta.

När medias sökljus riktas mot nya frågor är det lätt att glömma dem som sattes på ett plan ut ur landet. Flyktingar är onekligen bland de allra svagaste i vårt samhälle och så fort de har tvingats lämna Sverige försvinner de bokstavligt talat från vår horisont.

Men solidariteten måste sträcka sig bortom denna horisont och den måste också omfatta alla flyktingar som aldrig någonsin har satt sin fot i Sverige.

Givetvis måste vi protestera mot de enskilda uttrycken för den inhumana flyktingpolitik som bedrivs idag. Men vi måste också angripa hela den orättvisa världsordning som vägrar ta ansvar för de flyktingströmmar som systemet skapar.