Den systematiska försummelsen av förorterna gör sig tydlig i Lövgärdet

Publicerad 12 maj 2017
En ung lärare, tillika fotbollstränare, blev skjuten till döds i Lövgärdet igår.
En ung lärare, tillika fotbollstränare, blev skjuten till döds i Lövgärdet igår.

Politikerna måste ställas till svars för den systematiska försummelsen av storstädernas förorter.

Förorten Lövgärdet ligger nästan så långt bort från Göteborgs geografiska mittpunkt man kan komma utan att lämna riktnummerområdet. Men det geografiska avståndet är ingenting mot det sociala.

Jag växte upp där och blev under åren alltför väl bekant med den frustration ett sådant avstånd för med sig.

Den kritiserade videobloggaren Joakim Lamotte var där och filmade efter gårdagens skjutningar. Han blev utskälld av några lokalbor. Jag förstår deras ilska.

Journalisterna dyker bara upp och frossar i eländet, de skiter i de boende.

Lamotte publicerade senare ett videoblogginlägg på Facebook, som i skrivande stund delats över 2500 gånger. I det minutlånga klippet kräver han att politiker skall ställas till svars för skjutmordet och andra liknande våldsdåd.

Utspelet må vara opportunistiskt och hans indignation är helt klart överdriven, men klippet är inte helt utan poänger och han får gott om bifall i kommentarsfältet. Sådana tongångar finns i förorten också.

Den systematiska försummelsen av storstädernas förorter gör sig tydlig i Lövgärdet. Jag såg själv hur området utarmades under min uppväxt.

Det märks på fastigheterna – 89 procent av Lövgärdets 7694 invånare bor i hyresrätter, hälften hos privata slumvärdar som ofta låter fastigheterna förfalla, för att sedan fly fältet med sina pengasäckar. In kommer nästa slumvärd.

Det märks i lägenheterna – det är trångbott. Antalet hushåll med fler än fem personer är mer än dubbelt så stort som i övriga Göteborg. Nästan en tiondel av alla hushåll har tre barn eller fler – även det mer än dubbelt så många som snittet i Göteborg.

Det märks på arbetslösheten – den öppna arbetslösheten i Lövgärdet ligger på 15,7 procent och är därmed mer än dubbelt så hög som genomsnittet i Göteborg.

Det märks på skolan – Lövgärdesskolan gick under 1990-talet från att vara en av nordöstra Göteborgs bästa till att riskera miljonvite – skolinspektionen hade pekat ut allvarliga brister i elevernas trygghet och studiero.

Det märks på bristen av service – den är nästan obefintlig. Det ena efter det andra försvann under 1990- och 2000-talen. En symptomatisk utveckling.

Det syns ofta flådiga bilar i Lövgärdets centrum, inte sällan med yrkeskriminella bakom ratten, som skryter om sina framgångar och värvar ungdomar till sin ”verksamhet”. Något både lärare och fritidsledare uppmärksammat.

Det är inte svårt att tänka sig att de kriminella elementen skulle vilja röja någon person med socialt engagemang ur vägen. Eller en lärare som kämpat för sina elevers bästa och kanske fått reda på något den inte borde fått reda på.

Eller bara någon som käftat emot.

Att kriminella gäng och reaktionära typer gärna visar upp sitt våldskapital är inget nytt. Men det tar sig andra, mycket grövre former nu.

EU-inträdet gjorde sitt genom att öppna upp för införsel av droger och illegala vapen. En automatpistol är nu ofta bara ett sms bort.

Visst kan – och borde – polisen göra mer. Men uppgiften är inte i huvudsak polisiär – sociala problem kräver också sociala lösningar.

Att svartmåla förorten är oärligt och tjänar ingenting till, men det är nästan precis lika kontraproduktivt att romantisera den. Visst befolkas Lövgärdet av varma, progressiva människor med ett brinnande socialt engagemang och visst är det en ganska skön och opretentiös miljö… men problemen ligger ändå som en våt filt över stadsdelen.

Så självklart måste politikerna ställas till svars.