”De privata hyresbolagen är brottslingar”

Publicerad 3 december 2014
Skåpen är från 1960-talet och fläkten de installerade fungerar inte. Ändå vill Graflunds höja hyran.
Skåpen är från 1960-talet och fläkten de installerade fungerar inte. Ändå vill Graflunds höja hyran.

De vill bara ha mer och mer och mer. Så beskriver Halil Badili fastighetskapitalisterna och de privata värdarna på den svenska bostadsmarknaden. Han bor själv i Gropens gård, Hammarkullen, som förvaltas och ägs av Graflunds och D. Carnegie.

Bilder
Fakta och bakgrund
Komplicerat ägande
  • De privata hyresbolagens ägarstrukturer är inte alltid enkla att överblicka.
  • D. Carnegie & Co ägs av Kvalitena AB, som i sin tur ägs av finansmannen Lars Anderssons familj.
  • Bolaget äger och förvaltar 15.000 lägenheter i miljonprogramshus. Deras fastighetsförvaltare heter Stendörren.
  • I juli 2014 slog D. Carnegie & Co sammans sitt hyresbestånd med Hyresbostäder i Sverige II AB (HBS II).
  • Graflunds är namnet på den fastighetsförvaltningsorganisation som tillhör HBS II.
  • HBS II och Graflunds ägs i sin tur av norska Boligutleie Holding II AS.

– De är ekonomiska brottslingar. Men varken kommunen eller staten gör något, fast de vet om vad som händer här.

Vi träffar Halil Badili i hans lägenhet på Gropens gård i Göteborgsförorten Hammarkullen. Han är förtidspensionerad volvoarbetare. I 30 år jobbade han på Volvo, och lika länge har han bott i Hammarkullen.

– Allt har förändrats sedan dess. Sverige idag gör mig ledsen, säger Halil Badili. Över kaffe pratar vi om bostadspolitiken, om de privata hyresvärdarna men också om andra frågor. Det är inte bara bo-stadspolitiken som förändrats.

– De privata bolagen, de är brottslingar, men under statens beskydd. Staten och kommunen vet vad som händer, men de gör ingenting.

Halil Badili berättar hur husen på Gropens gård haft ett tiotal olika ägare sedan husen såldes ut till privata intressen. Varje försäljning har genererat stora vinster.

Samtidigt har hyrorna hela tiden höjts. Genom att spara in på underhåll och samtidigt utnyttja varje tillfälle till hyreshöjningar har miljonprogramhus som de i Gropens Gård blivit till vinstmaskiner för fastighetskapitalisterna.

I vissa bostadsområden försöker de privata hyresvärdarna utnyttja ett potentiellt attraktivt läge för att genom lyxrenoveringar locka köpstarka hyresgäster. Antingen genom att indirekt försöka tvinga alla hyresgäster att flytta genom massiva hyreshöjningar, som på Pennygången i Göteborg, eller genom att renovera lägenhet för lägenhet och sedan höja hyran, som i till exempel Willhems bostäder i Biskopsgården.

Hammarkullen ligger knappast centralt men trots det försöker Graflunds pressa upp hyrorna.

– De betalar inga renoveringar själva. De låter staten eller hyresgästerna betala, berättar Halil Badili medan han visar oss runt i lägenheten.

– För två månader sedan fick vi äntligen en fläkt monterad i köket. Därför höjde de hyran med 180 kr. Men fläkten fungerar knappt!

Han pekar på köksluckorna.

– De är från 60-talet! De har sagt att de kan byta köksluckorna, men då vill de höja hyran med 300 kronor i månaden!

Halil Badili ger fler exempel. Graflunds vill dra om det elektriska i lägenheten och byta proppskåp. För ytterligare 200 kronor i månaden. De föreslagna åtgärderna skulle kosta honom nästan 800 i månaden, utöver hyran på knappt 6.000 kronor i månaden.

– Det är mycket pengar för en förtidspensionär.

Han fortsätter att berätta om bilgarage som inte fungerar och tvättmaskiner som går sönder varje vecka. Och hur kallt det blir på vintern. I köket har Halil Badili limmat längs fönstren för att försöka hindra drag.

– Och vi måste ha ett extra värmeaggregat i lägenheten.

I hyreshusen på Gropens gård bor många med invandrarbakgrund. Inte alla talar bra svenska och många vet inte vilka regler som gäller för hyresbolagen. Det gör det naturligtvis lättare för hyresbolag som Graflunds att göra som de vill. Vad är det då de vill?

– De vill maximera vinsten, de nöjer sig aldrig med en viss nivå, menar Halil Badili och drar paralleller till det övriga samhället och samhällsutvecklingen. Vårt samtal som handlat om Graflunds och bostadspolitik glider över i världspolitik och historia.

– Förr var kapitalisterna mer försiktiga, då var de rädda för arbetarklassen, resonerar Halil Badili som menar att allt snabbt blev värre efter Sovjetunionens fall.

– Det mesta har kollapsat idag. Ungdomar får inga fasta anställningar, bemanningsföretag har blivit som basarer, marknadsplatser, där arbetarna säljs ut.

I Hammarkullen är arbetslösheten hög och det torg som en gång var en livlig samlingsplats har drabbats hårt av nedläggningar. Bibliotek och affärer är borta och nu hotas Hammarbadet, ett badhus med gym, av nedläggning.

– Det gör att kriminalitet och narkotika bereder ut sig istället.

Halil Badili påpekar att det är viktigt att få med även andra politiska frågor. Att det hänger samman.

Bostadspolitiken har genomgått samma utveckling som arbetsmarknadspolitiken och är en del av det nyliberala systemskifte som Sverige genomgått. Och Halil Badili ger inte mycket för de organisationer som en gång i tiden försvarade arbetarnas intressen.

– Ta IF Metall till exempel. De borde försvara arbetarklassen, men de har ingen styrka. De gör ingenting.

Hyresgästföreningen då? Halil Badili skrattar.

– De har ingen funktion. De samarbetar ju med de stora hyresbolagen, säger han och ger exempel på hur lokala pampar i Hyresgästföreningen gått och blivit chefer i hyresbolagen.

• Men om fler hyresgäster gick med i Hyresgästföreningen för att driva sina krav?
– De måste visa upp något först. De måste bli hårdare. Hyresbolagen har ingen respekt för dem! De vill att folk ska gå med, men man kan inte köra en bil som inte har någon motor.

Så vad bör göras? Halil Badili pekar på statens ansvar. Det råder bostadsbrist, vilket förstås pressar upp priserna.
– Staten måste bygga bostäder, med låg hyra, för studenter och vanligt folk, säger han och påpekar att fler lägenheter i Hammarkullen skulle göra det svårare för Graflunds att höja hyran.

Det bästa vore om hyresbolagen ägdes helt av staten, en stat som faktiskt tillhörde folket, påpekar han nästan lite ursäktande.

– Men det är ju bara en dröm idag.