Barnfamiljer tvingas bo på vandrarhem: "Varför byggs inte billiga hyresrätter?"

Publicerad 11 juni 2015

Bostadsbristen tvingar barnfamiljer att flytta runt mellan vandrarhem och härbärgen eller bo tillfälligt hos släktingar. Proletären har träffat Ebba Hermelin, kurator på Hammarkullsskolan i Göteborg, som vittnar om att barnen mår mycket dåligt av att behöva flytta runt.

– Det verkar som att det saknas vilja. Varför bygger de inte billiga hyresrätter?

Det säger Ebba Hermelin som är kurator på Hammarkullsskolan, belägen i förorten Hammarkullen. Hon ser hur illa barnen far av att inte ha några riktiga hem, att tvingas flytta runt och ofta ha mycket lång väg till skolan.

– I höstas började föräldrar komma till mig och berätta att de inte hade någonstans att bo. Och ju mer jag undersökte detta ju mer framkom.

Problemet finns i hela Göteborg. Enligt en undersökning som Göteborgs Fria Tidning har gjort rör det sig om 104 familjer, och totalt 274 barn, som bor på vandrarhem eller i andra tillfälliga lösningar.

Nästan hälften av familjerna bor i, eller rättare sagt är skrivna i, stadsdelen Angered där Hammarkullen ligger.

– Många här kan inte köpa lägenheter och har inte samma kontakter och nätverk som andra kanske har, berättar Ebba Hermelin. Hon är bekymrad och upprörd över situationen. Inte minst eftersom den varit känd länge.

– Jag har jobbat i 20 år och det har varit bostadsbrist här ute lika länge.

Och bostadslösheten ökar. Det är inte längre bara främst familjer med sociala problem som saknar bostad. Enligt Göteborgs Fria Tidnings undersökning rör det sig om familjer som nyligen flyttat till Göteborg, har haft andrahandskontrakt som löpt ut eller anhöriginvandrare som flyttat hit och inte hittar bostad.

Familjer med invandrarbakgrund har ofta inte samma möjligheter eller förutsättningar för att hitta lägenheter. Samtidigt rör det sig inte främst om nyanlända invandrare, påpekar Ebba Hermelin.

– Det kan också vara sådana saker som att man nyligen skilt sig eller helt enkelt vill bo nära sin familj och därför inte är beredd att flytta från Göteborg.

Ebba Hermelins frustration är tydlig när vi pratar om det allvarliga läget. För situationen är ingen nyhet för politikerna i kommunen eller stadsdelsnämnden.

– Jag minns hur vi tog upp frågan om trångboddhet år 2000, för 15 år sedan. Då lovade de att göra något åt detta. Är det brist på mod? Eller förståelse? Kanske borde de prata med de som faktiskt bor och verkar här?

Det verkar saknas politisk vilja, menar hon. Den styrande rödgrönrosa majoriteten i Göteborg vet om problemet. Men ändå görs inget.

– Jag vet inte varför. Kanske finns konsensus kring att stat och kommun inte ska bygga bostäder, funderar Ebba Hermelin.

Liksom många som arbetar med sociala frågor i Göteborg är hon främst i kontakt med stadsdelsnämnderna. När vi frågar om hon hört något från kommunpolitikerna om vad de gör blir hon först tyst och funderar en stund.

– Jag vet inte riktigt vad de gör i frågan faktiskt.

• Men märker ni att politikerna tar frågan på allvar?
– Nej, faktiskt inte. Vi märker bara att det blir fler som står utan bostad.

Förutom det mänskliga lidandet, familjer som ständigt tvingas runt och barn som inte kan koncentrera sig i skolan, menar Ebba Hermelin att det är slöseri med resurser. De tillfälliga boendena, som vandrarhem, betalas av Socialtjänsten och många tjänstemän jobbar med att lösa tillfälliga boenden.

– Det är så onödigt och så synd!

Det är pengar och resurser som skulle kunna läggas på att bygga bostäder. Men då måste kommunen, och regeringen, ta tag i frågan. Det går inte att vänta på att marknaden ska lösa ett problem som marknaden uppenbarligen inte är intresserad av att lösa.

– Bygg billiga hyresrätter! Och bygg på många håll i Göteborg, avslutar Ebba Hermelin innan hon måste gå vidare för ett möte med just en av de föräldrar som saknar bostad.