Orättvisa pensioner

Kvinnor straffas dubbelt – hälften får leva på garantipension

Publicerad 31 oktober 2013
Istället för att få åldras med värdighet tvingas allt fler pensionärer, särskilt kvinnor, att leva på garantipension.
Istället för att få åldras med värdighet tvingas allt fler pensionärer, särskilt kvinnor, att leva på garantipension.

Över hälften av alla kvinnor som går i pension nu får enbart eller delvis garantipension. Det innebär att 45 procent av de kvinnliga pensionärerna hamnar under fattigdomsstrecket.

Fakta och bakgrund
Pensionssystemets historia

Kampen för värdiga pensioner

  • 1913 infördes en ålderdomsförsäkring, allmän pension, som grundades helt på inbetalade avgifter, beräknade efter inkomst, som främst gynnade höginkomsttagare.
  • 1947 tillsattes en utredning om pensionsfrågan och 1957 hölls folkomröstning. LO, socialdemokratin och kommunisterna ville införa en allmän tjänstepension, ATP. Linjen segrade efter en jämn folkomröstning och votering i riksdagen.
  • ATP var obligatoriskt och finansierades genom att arbetsgivarna betalade in en del av arbetsgivaravgiften till fonder. Pensionen blev en sorts innestående lön. Den var kollektivistisk och byggde på en fördelningsprincip.
  • Villkoren för full ATP-pension var 30 år i arbete, varav de 15 lönemässigt bästa var pensionsgrundande.
  • ATP-fonderna var även samhälleliga investeringar och användes t ex vid bygget av miljonprogrammet och för att bedriva en statlig industripolitik. Högern såg detta som en sorts ”socialisering”.

ATP slopas

  • I samband med den ekonomiska krisen under tidigt 90-tal och anpassningen till EU förhandlade Socialdemokraterna med de borgerliga partierna om att slopa ATP. Svepskälet var att ATP kostade för mycket för samhället.
  • 1998 avskaffades ATP och ersattes av dagens ”neutrala” och ”individbaserade” system.
  • Istället för ATP-systemets fonder investeras nu pensionspengar på börsen i spekulation och görs beroende av marknaden.
  • Utöver dagens allmänna pension ingår en tjänstepension ofta i kollektivavtalen. Dessutom finns frivilliga privata pensioner.
  • Den lägst garanterade pensionen, garantipensionen, kan vara så låg som 6500 kronor före skatt, och betalas ut till de som haft för låga inkomster eller inte arbetat tillräckligt mycket.

Att kvinnor får betydligt lägre pension än män är ingen nyhet. Nu visar regeringens utredning för jämställdhet i arbetslivet hur illa det är. Hela 60 procent av kvinnorna får idag någon del av pensionen som garantipension, jämfört med 17 procent av männen.

– Det borde vara en politisk bomb, säger Maria Hemström Hemmingsson, som är huvudsekreteraren i utredningsgruppen, till LO-tidningen Arbetet.

– Hälften av alla kvinnor som går i pension nu får ut mellan 5000 och 8000 kronor i månaden att leva på. Jag tror inte människor förstår att det här blir konsekvensen av att vi har ett ojämnställt arbetsliv, fortsätter Maria Hemström Hemmingsson.

Garantipensionen fungerar som en utfyllnadspension som betalas ut till de med låg eller ingen inkomstpension. När det nya pensionssystemet infördes 1998, och ersatte det gamla ATP-systemet, sades det att garantipensionen skulle vara en sista utväg för de äldre som annars skulle behöva socialbidrag. Nu är den snarare regel än undantag för kvinnor.

Varför får då inte kvinnor tillräckligt med inkomstpension för att slippa garantipensionen? Anledningen är det ojämnställda arbetslivet i allmänhet och det orättvisa pensionssystemet i synnerhet.

Kvinnor har lägre lön än män, jobbar i större utsträckning deltid, stannar oftare hemma för vård av anhörig och tar ut mer föräldraledighet. Kvinnors pensionsgrundande inkomst är därmed betydligt lägre än mäns. Allt som allt får kvinnor i snitt ut drygt 75 procent av vad männen får.

Deltid och låg lön påverkar pensionen mest. Kvinnliga arbetare inom till exempel den kommunala sektorn eller hotell- och restaurangsektorn drabbas allra hårdast.

Många av dagens fattigpensionärer är de kvinnor som skötte hem och barn medan maken arbetade under en tid då arbetsmarknaden var betydligt mer ojämnställd. Ännu på 1980-talet arbetade 50 procent av kvinnorna deltid. Det har satt sina spår i dagens pensioner.

När kvinnors ställning stärktes på arbetsmarknaden och sysselsättningsgraden ökade, hade det positiva effekter för deras framtida pensioner. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors pension beräknas därför minska framöver när dessa går i pension.

Men denna trend kan mycket väl komma att brytas. I Riksförbundet Pensionärsgemenskaps rapport med titeln ”Kvinnor och pensionen”, utgiven i våras, varnas för att ”dagens unga kvinnor hamnar i samma fälla som fattigpensionärerna idag med samma konsekvenser för pensionen som deras mödrar”.

Idag luckras arbetsmarknaden återigen upp och allt fler unga i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet tvingas jobba deltid eller i tillfälliga och osäkra anställningar. Nedmonteringen av välfärdssektorn sätter också större press på kvinnor att vårda anhöriga eller passa barn. Kvinnans ställning på arbetsmarknaden försämras. Så visar till exempel Statistiska Centralbyråns beräkningar att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat sedan 2010.

Med en orättvis arbetsmarknad vore det rimligt med ett pensionssystem som åtminstone delvis kompenserade för detta. Så var det också tidigare. I det gamla ATP-systemet med folkpension var den pensionsgrundande tiden 30 år. Och det var de 15 bästa åren som räknades som underlag för ATP-pension.

Det innebar en stor fördel för kvinnor som i större utsträckning arbetade deltid, eller till exempel var hemma med barn, under delar av sitt liv. ATP-systemet innehöll alltså en omfördelningsmekanism som kompenserade för vissa av orättvisorna.

Det var ett system som arbetare av båda könen och då särskilt kvinnor tjänade på och när det infördes på 1950-talet var det ett stort och viktigt steg framåt för arbetarrörelsen.

Systemet avskaffades 1998 – mer eller mindre i smyg – under den socialdemokratiska regeringen och ersattes med dagens pensionssystem. I det nya systemet finns i princip inga omfördelningsmekanismer. Det ska vara ”neutralt” och individorienterat. I praktiken betyder det att de med heltidsanställningar och höga inkomster också gynnas mest.

Proletären och Kommunistiska Partiet var och är starka motståndare till det nya systemet och beskrev det som pensionsbedrägeri och en kvinnofälla, just eftersom det straffar kvinnor dubbelt. I broschyren ”Ta fast pensionstjuven”, utgiven 1999, formulerades det på följande sätt:

”Kvinnor drabbas hårdast […] dels för att de i högre utsträckning är hemma med barn och dels för att de i stor utsträckning jobbar i yrken med låga löner och påtvingade deltidstjänster. Dessa kvinnor är utvalda till framtida fattigpensionärer.”

En av de som var med och utformade det nya pensionssystemet var Anna Hedborg (S). Hon berättar för Arbetet att pensionssystemet skulle ”sända tydliga signaler” om att ”det är arbete som gäller” och ”skapa mer tryck på jämställdhet i arbetslivet.”

– Vi trodde att andelen garantipensionärer skulle minska snabbt, men så har det ju inte blivit.

Nej, så har det inte blivit. Det nya pensionssystemet visade sig vara just den arbetarfientliga kvinnofälla som kommunisterna och många andra varnat för.

Anna Hedborg var på 1970-talet en av utredarna bakom de av företagen avskydda förslaget till löntagarfonder. Men under Göran Perssons välfärdsfientliga regeringar 1996-2006 fick hon, förutom att avskaffa det gamla ATP-systemet, också i uppdrag att utreda social- och sjukförsäkringarna. Ett mer talande exempel för socialdemokratins delaktighet i nedmonteringen av de sociala skyddsnäten är svårt att hitta.

Det nya pensionssystemet medför alltså att kvinnor straffas dubbelt. Först genom lägre inkomst under sitt arbetsliv, på grund av en orättvis arbetsmarknad. Sedan genom ett pensionssystem som premierar de som tjänat mest.

Dagens unga i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet, ser återigen ut att bli de stora förlorarna när politiker längs hela den politiska skalan bryter ned allt vad rättvis fördelningspolitik och välfärd heter.