V och välfärdsvinsterna

Publicerad 24 november 2016
I valet 2014 var Vänsterpartiets valslogan ”Inte till salu”. Men när det kommer till att släppa in kapitalister i välfärden har Vänsterpartiet redan sålt ut sig.
I valet 2014 var Vänsterpartiets valslogan ”Inte till salu”. Men när det kommer till att släppa in kapitalister i välfärden har Vänsterpartiet redan sålt ut sig.

I mediecirkusen kring regeringens utredning om vinster i välfärden försöker Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet framstå som den tydliga rösten mot vinsterna. Men ett parti vars ledstjärna är opportunismen kan inte på allvar hota kapitalisternas profiter.

Fakta och bakgrund
25 år av nedmonterad välfärd
  • Utvecklingen mot dagens organiserade stöld av skattemedel inleddes tidigt 1990-tal. Bildt-regeringen som tillträdde 1991 låg bakom flera avgörande förändringar.
  • Den nya kommunallagen från 1991 möjliggjorde för kommunala organisationer att dela upp sig så att en intern marknad med beställare och utförare uppstod. I nästa steg började kommunerna anlita privata företag som konkurrerade med den offentliga verksamheten.
  • 1992 beslutade riksdagen att kommuner och landsting fick sluta avtal med annan om att utföra uppgifter så länge de inte innefattade myndighetsutövning.
  • Skolreformen som genomfördes 1992 introducerade skolpeng som delas ut till skolor, inklusive friskolor, för varje elev i skolan.
  • Lagen om assistansersättning från 1994 gav vinstsyftande företag rätt att utföra assistans och en enskild med assistansbehov rätt till ekonomiskt stöd för att själv bli arbetsgivare åt sin assistent.
  • 2006 infördes fri etableringsrätt för förskolor och fritidshem vilket tvingar kommuner att lämna tillstånd att bedriva förskola eller fritidshem om vissa kvalitetskrav är uppfyllda.
  • Lagen om valfrihetssystem (LOV) trädde i kraft 2009 och reglerar vad som gäller för kommuner och landsting som konkurrensutsätter verksamhet.
  • 2010 infördes tvång för landstingen att erbjuda vårdvalssystem i primärvården.
  • 2001-2015 ökade andelen elever i fristående grundskolor från 3 till 14 procent, i fristående gymnasieskolor från 5 till 26 procent.
  • 85 procent av alla elever i fristående gymnasieskola mellan 2009 och 2013 gick i en skola som drevs av ett aktiebolag.
  • Under 2000-talet har ägandet koncentrerats. 2013 gick en av tre friskoleelever i en skola ägd av en av de tio största huvudmännen. Wallenbergstyrda Academedia AB ansvarade samma år för mer än en fjärdedel av alla elever som gick i en fristående gymnasieskola.
Miljarder till välfärdskapitalister
  • De 16 största aktörerna inom välfärden omsatte 56 miljarder kronor 2015.
  • Kommuner och landsting köpte privat välfärd för 110 miljarder kronor 2015.
  • Välfärdsbolagen med en omsättning på över 10 miljoner kronor gjorde en sammanlagd vinst på 10 miljarder kronor 2015

I samband med att Ilmar Reepalu presenterade den statliga utredningen om vinster i välfärden har riskkapitalisternas mest högljudda försvarare gått i taket. Svenskt Näringsliv, Timbro och Annie Lööf ropar om ytterkantsförslag, hot mot den fria företagsrätten och fondsocialism.

Samtidigt försöker Vänsterpartiet framstå som den konsekventa och tydliga rösten mot vinsterna. Men hur är det egentligen med den saken?

Inför valet 2014 satsade Vänsterpartiet helt och hållet på en enda valfråga, där man visste att man hade väljaropinionen i ryggen, den om vinster i välfärden.

Förbjud vinstdrivande företag i välfärden, lät det i valrörelsen från Jonas Sjöstedt som varje gång han fick chansen påpekade att Vänsterpartiet ”inte var till salu”, som partiets valslogan löd.

Ett stopp för strömmen av skattepengar till riskkapitalister var en förutsättning för att Vänsterpartiet skulle sätta sig i en regering med Socialdemokraterna.

Inte för att V på något sätt ville slänga ut privata företag ur välfärden. Partiets konkreta förslag gick ut på att de företag som ville vara kvar i välfärdssektorn skulle tvingas omvandla sig till så kallade SVB-bolag, bolag med särskild vinstbegränsning, vilket i praktiken knappast skulle omöjliggöra för mixtrande kapitalister att flytta vinsten till andra bolag.

Det blev som bekant ingen plats i regeringen för Vänsterpartiet. Stefan Löfven slog igen dörren i ansiktet på Sjöstedt det första han gjorde efter valet och deklarerade att Socialdemokraterna skulle bilda regering med Miljöpartiet. Istället stödjer Vänsterpartiet den rödgröna regeringen från avbytarbänken och nu har den ombytlige Sjöstedt fått byta fot i vinstfrågan.

Regeringens utredning om vinster i välfärden föreslår inte ett vinstförbud, bara ett generöst vinsttak på sju procent av rörelseresultatet plus statslåneräntan.

Dessutom skulle, som Bertil Kilner skrev i artikeln Välfärdskapitalister kan tjäna på vinsttak (Proletären nr 45), små företag pressas att sälja till de stora drakarna som Attendo, Aleris och Academedia om förslaget blir verklighet. Ytterligare ökad monopolisering alltså.

Ändå är Sjöstedt positiv till utredningen, även om han velat se ett lägre vinsttak än sju procent. När Reepalu presenterade utredningen sa en lyrisk Sjöstedt att det ibland var som att lyssna på en vänsterpartist – vilket får förmodas var ämnat som en komplimang.

Allianspartierna vill däremot inte höra talas om någon vinstbegränsning. De vill ha samtal med regeringen om kvalitetsmål i välfärden och lämna vinsterna helt ifred. Men om sossarna väljer att göra upp med borgarna kommer Vänsterpartiet att lämna budgetsamarbetet med regeringen, deklarerade Sjöstedt. Återstår att se vad det blir av Sjöstedts hot.

En tydlig skillnad i retoriken jämfört med i valrörelsen för två år sedan är att Sjöstedt slutat prata om att vinsterna i välfärden ska bort. Nu är det istället ”vinstjakten” som måste tyglas, ”vinstjakten” som är problemet.

”Vinstjakten” är ett ord som civilminister Ardalan Shekarabi också använder flitigt. Shekarabi pratar numera också om att Sverige är det enda landet i Europa som tillåter kapitalister att plocka ut ”oreglerade” vinster ur den offentligt finansierade skolan, istället för att helt enkelt säga att Sverige är det enda landet som tillåter kapitalister att plocka ut vinst ur den skattefinansierade skolan.

Sjöstedt är också noga med att han och Vänsterpartiet inte på minsta sätt utmanar kapitalismen och betonar att utredningens förslag till vinsttak är ”lagligt och förenligt med EU-rätten”.

Vänsterpartiets självpåtagna uppgift, att vänligt men inte särskilt bestämt driva på Socialdemokraterna att genomföra harmlösa reformer, hämmar partiets handlingsutrymme, för att uttrycka det försiktigt.

I en ledare i Vänsterpartiets magasin Rött (nr 3, 2016) skriver partisekreterare Aron Etzler om hur uppgiften är att se till ”att välfärdsstaten och våra gemensamma resurser används för att jämna ut klyftor, inte förvärra dem. Det är inte en fråga om politisk taktik, eller något vi gör för att framstå som snälla: det är själva grundfrågan, det vi är till för.”

Så är det. Vänsterpartiets hela syfte är att minska klassklyftorna under kapitalismen, att inte förvärra dem. Det är det de är till för. Metoden: att vinna så många röster i de parlamentariska valen som möjligt.
Med den inställningen är det omöjligt att konsekvent vara för något som går utanför kapitalismens ramar och därför tvingas Vänsterpartiet gång på gång vända kappan efter vinden – i frågan om vinster i välfärden som i alla frågor.

Det handlar i grunden om den fundamentala skillnaden mellan den reformistiska och den revolutionära delen av arbetarrörelsen.

Ett revolutionärt arbetarparti som Kommunistiska Partiet är till för att avskaffa kapitalismen, för arbetarklassens frigörelse. För socialismen. Målet är inte att minska klyftorna, inte att lindra symptomen. Målet är att bota sjukdomen.

Det står läsaren fritt att reflektera över och jämföra Vänsterpartiets inställning till dagens tjyvsamhälle med inledningen av Kommunistiska Partiets partiprogram:

”Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt arbetarparti. Vårt mål är en fullständig omvandling av samhället. Vi vill avskaffa kapitalismen och i dess ställe upprätta ett arbetarstyrt, socialistiskt samhälle.

Klasskampen utgör den avgörande kraften i samhällsomvandlingen. Det är genom självständig kamp för egna intressen som arbetarklassen kan utmana och störta kapitalismen. Arbetarklassens befrielse är dess eget verk.”