V och välfärdsvinsterna

I samband med att Ilmar Reepalu presenterade den statliga utredningen om vinster i välfärden har riskkapitalisternas mest högljudda försvarare gått i taket. Svenskt Näringsliv, Timbro och Annie Lööf ropar om ytterkantsförslag, hot mot den fria företagsrätten och fondsocialism.

Samtidigt försöker Vänsterpartiet framstå som den konsekventa och tydliga rösten mot vinsterna. Men hur är det egentligen med den saken?

Inför valet 2014 satsade Vänsterpartiet helt och hållet på en enda valfråga, där man visste att man hade väljaropinionen i ryggen, den om vinster i välfärden.

Förbjud vinstdrivande företag i välfärden, lät det i valrörelsen från Jonas Sjöstedt som varje gång han fick chansen påpekade att Vänsterpartiet ”inte var till salu”, som partiets valslogan löd.

Ett stopp för strömmen av skattepengar till riskkapitalister var en förutsättning för att Vänsterpartiet skulle sätta sig i en regering med Socialdemokraterna.

Inte för att V på något sätt ville slänga ut privata företag ur välfärden. Partiets konkreta förslag gick ut på att de företag som ville vara kvar i välfärdssektorn skulle tvingas omvandla sig till så kallade SVB-bolag, bolag med särskild vinstbegränsning, vilket i praktiken knappast skulle omöjliggöra för mixtrande kapitalister att flytta vinsten till andra bolag.

Det blev som bekant ingen plats i regeringen för Vänsterpartiet. Stefan Löfven slog igen dörren i ansiktet på Sjöstedt det första han gjorde efter valet och deklarerade att Socialdemokraterna skulle bilda regering med Miljöpartiet. Istället stödjer Vänsterpartiet den rödgröna regeringen från avbytarbänken och nu har den ombytlige Sjöstedt fått byta fot i vinstfrågan.

Regeringens utredning om vinster i välfärden föreslår inte ett vinstförbud, bara ett generöst vinsttak på sju procent av rörelseresultatet plus statslåneräntan.

Dessutom skulle, som Bertil Kilner skrev i artikeln Välfärdskapitalister kan tjäna på vinsttak (Proletären nr 45), små företag pressas att sälja till de stora drakarna som Attendo, Aleris och Academedia om förslaget blir verklighet. Ytterligare ökad monopolisering alltså.

Ändå är Sjöstedt positiv till utredningen, även om han velat se ett lägre vinsttak än sju procent. När Reepalu presenterade utredningen sa en lyrisk Sjöstedt att det ibland var som att lyssna på en vänsterpartist – vilket får förmodas var ämnat som en komplimang.

Allianspartierna vill däremot inte höra talas om någon vinstbegränsning. De vill ha samtal med regeringen om kvalitetsmål i välfärden och lämna vinsterna helt ifred. Men om sossarna väljer att göra upp med borgarna kommer Vänsterpartiet att lämna budgetsamarbetet med regeringen, deklarerade Sjöstedt. Återstår att se vad det blir av Sjöstedts hot.

En tydlig skillnad i retoriken jämfört med i valrörelsen för två år sedan är att Sjöstedt slutat prata om att vinsterna i välfärden ska bort. Nu är det istället ”vinstjakten” som måste tyglas, ”vinstjakten” som är problemet.

”Vinstjakten” är ett ord som civilminister Ardalan Shekarabi också använder flitigt. Shekarabi pratar numera också om att Sverige är det enda landet i Europa som tillåter kapitalister att plocka ut ”oreglerade” vinster ur den offentligt finansierade skolan, istället för att helt enkelt säga att Sverige är det enda landet som tillåter kapitalister att plocka ut vinst ur den skattefinansierade skolan.

Sjöstedt är också noga med att han och Vänsterpartiet inte på minsta sätt utmanar kapitalismen och betonar att utredningens förslag till vinsttak är ”lagligt och förenligt med EU-rätten”.

Vänsterpartiets självpåtagna uppgift, att vänligt men inte särskilt bestämt driva på Socialdemokraterna att genomföra harmlösa reformer, hämmar partiets handlingsutrymme, för att uttrycka det försiktigt.

I en ledare i Vänsterpartiets magasin Rött (nr 3, 2016) skriver partisekreterare Aron Etzler om hur uppgiften är att se till ”att välfärdsstaten och våra gemensamma resurser används för att jämna ut klyftor, inte förvärra dem. Det är inte en fråga om politisk taktik, eller något vi gör för att framstå som snälla: det är själva grundfrågan, det vi är till för.”

Så är det. Vänsterpartiets hela syfte är att minska klassklyftorna under kapitalismen, att inte förvärra dem. Det är det de är till för. Metoden: att vinna så många röster i de parlamentariska valen som möjligt.
Med den inställningen är det omöjligt att konsekvent vara för något som går utanför kapitalismens ramar och därför tvingas Vänsterpartiet gång på gång vända kappan efter vinden – i frågan om vinster i välfärden som i alla frågor.

Det handlar i grunden om den fundamentala skillnaden mellan den reformistiska och den revolutionära delen av arbetarrörelsen.

Ett revolutionärt arbetarparti som Kommunistiska Partiet är till för att avskaffa kapitalismen, för arbetarklassens frigörelse. För socialismen. Målet är inte att minska klyftorna, inte att lindra symptomen. Målet är att bota sjukdomen.

Det står läsaren fritt att reflektera över och jämföra Vänsterpartiets inställning till dagens tjyvsamhälle med inledningen av Kommunistiska Partiets partiprogram:

”Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt arbetarparti. Vårt mål är en fullständig omvandling av samhället. Vi vill avskaffa kapitalismen och i dess ställe upprätta ett arbetarstyrt, socialistiskt samhälle.

Klasskampen utgör den avgörande kraften i samhällsomvandlingen. Det är genom självständig kamp för egna intressen som arbetarklassen kan utmana och störta kapitalismen. Arbetarklassens befrielse är dess eget verk.”