”Det handlar om makten i företagen”

Publicerad 12 maj 2011

CH Hermansson var partiledare för dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna, idag Vänsterpartiet, 1964-1975. Han har under hela sin livstid varit aktiv i vänsterdebatten, och har skrivit ett flertal böcker. Proletären träffade honom för ett samtal om utvecklingen i världen och arbetarrörelsen i Sverige.

Bilder

– Livet och historien är spännande. Det händer en jävla massa idag, säger CH Hermansson som trots sina snart 94 år är ivrigt nyfiken inför det som händer i världen.

I ett vintervitt och frostkallt Stockholm slår vi oss i ner i CH:s lägenhet vid Gärdet, där han har bott sedan tidigt 1960-tal. Medan det nybryggda kaffet fyller kopparna förklarar han att han inte vill intervjuas om SKP:s och VPK:s historia.

– Jag vill inte göra något historiskt domslut. Dessutom är nuet och framtiden mycket intressantare, säger han och det går inte att ta miste på hans optimism inför framtiden inte minst inför USA-imperialismens försvagning.

– Det är tydligt att USA-imperialismen förlorar mark, menar Hermansson. På det ekonomiska området där Kina och Indien kommer fram som väldigt starka makter och håller på att överflygla USA på ekonomins område.

CH anser att det är positivt att Kina växer fram som en ny ekonomisk stormakt. Oavsett hur man definierar Kina så menar han att det inte råder någon tvekan om att landet hittills har varit ett progressivt moment i världsutvecklingen.

– Det är oerhört imponerande vad Kina har uppnått. Samtidigt finns det helt klart en brist på demokratisk öppenhet och debatt som man inte kan vara utan i längden.

När intervjun görs har det bara gått en knapp vecka sedan folkupproret och strejkvågen i Egypten störtade Mubarak.

– Det som händer i norra Afrika är ett tecken på hur USA-imperialismen tappar sin dominans i världen. Imperialismens krig i Mellanöstern, i Afghanistan och Irak bland annat, handlar om kampen om oljan och världsherraväldet.

– Tyvärr kan vi se hur Sverige mer och mer dras in i den amerikaledda lobbyn, inte minst genom EU. Förändringen av den svenska försvarsmakten är en direkt anpassning till EU och USA. Jag menar att Sverige bör lämna EU.

EU-förespråkarna brukar hävda att EU är ett måste i en globaliserad värld. Hermansson ger inte mycket för det allmänna pratet om globalisering. Han menar att det är en förskönande omskrivning av vad det egentligen handlar om.

– Globalisering är imperialism och det är det som menas när politiker, ekonomer och massmedia pratar om globalisering.

Bakom Sveriges politiska och militära uppknytning till imperialismen finns den ekonomiska. Hermansson, som i grunden är nationalekonom, gjorde redan på 1940-talet banbrytande undersökningar av den svenska kapitalismens utveckling mot en allt mer monopoliserad kapitalism där den ekonomiska makten koncentreras hos en allt mindre grupp finanskapitalister.

– Sverige har dragits in mer och mer i den imperialistiska utvecklingen på två sätt: dels genom svenska företag i utlandet och dels genom utländskt ägande i Sverige.

En annan utveckling som varit tydlig, framför allt de senaste årtiondena är finanskapitalets ökade styrka och makt.

– Termen finanskapital fanns förut och betecknade föreningen mellan industrikapital och storbanker. Bankerna började som enkla inrättningar, folk kunde sätta in pengar och låna. Sedan kom den här utvecklingen som jag var den första att skildra med monopoliseringen och de 15 familjernas dominans över svensk ekonomi.

Nu har den kapitalistiska utvecklingen kommit in i ett nytt skede. Idag behöver finanssektorn inte vara förenad med industrikapital utan står självständig och skapar en väldig obalans inom kapitalismen.

– Även i Sverige har finanssektorn svällt något oerhört och blivit självständig. Det är ett nytt moment i kapitalismens utveckling som gör att den blir ännu mer osäker och skakig.

Till det kommer överproduktionskrisen som ligger i botten på utvecklingen och den arbetslöshetskris som biter sig fast trots en viss återhämtning i ekonomin.

– Under 1960- och 70-talen brukade vi kritisera regeringen hårt om arbetslösheten gick upp till två procent i något län. Nu är den nio procent och bland ungdomen 20-25 procent. Det visar ju att kapitalismen har väldigt svårt att återhämta sig efter de senaste kriserna.

Hermansson ser likheter mellan dagens utveckling och det 1930-tal när han själv blev politiskt aktiv.

– Den första gången jag blev politiskt medveten var med skotten i Ådalen. Massarbetslösheten och den ekonomiska krisen fick mig att börja fundera på vad det var för samhälle man levde i. Vad berodde krisen på?

Liksom så många andra kom CH fram till att krisen berodde på kapitalismens ekonomiska system.

– Min första politiska organisering var i SSU, sedan gick jag med i Clarté. Jag var kritisk mot samlingsregeringens politik, både i utrikes- och inrikespolitiken, och då fanns det ju bara ett parti att välja.

På hösten 1941, mitt under den värsta kommunisthetsen i modern historia, sökte CH Hermanson medlemskap i Sveriges Kommunistiska Parti.

Då liksom nu växte rasistiska och högerextrema krafter i krisens och massarbetslöshetens fotspår.

– Vi såg dessa krafter växa på 20-talet. Tyvärr måste vi idag ställa oss frågan om fascismen är på väg tillbaka. Lite nya former, men mycket är sig likt. Den är ett ruggigt fenomen. Den sprider sig mer och mer, se vad som händer i Danmark. En oerhört negativ utveckling.

Det värsta, menar han, är att inga partier har hittat några metoder att begränsa Sverigedemokraternas utveckling. Till skillnad från 1930-talets Sverige så växer inte arbetarrörelsen och vänstern i dag, tvärtom.

– När man talar om socialdemokratins kris så måste man faktiskt tala om arbetarrörelsens kris.

Arbetarrörelsens kris gäller inte bara i Sverige, den är tydlig runt om i Europa.

– Den kommunistiska arbetarrörelsen i Italien som var så oerhört stark efter kriget är idag mycket svag vilket lämnar fritt för Berlusconi och Lega Nord. Så är det på många ställen runt om i Europa.

– Det är en dialektisk utveckling som inte kan beskrivas med enkla slutsatser, den är väldigt komplex och det kan hända väldigt mycket de kommande åren.

Hermansson menar att den debatt som sedan höstens val förts om krisen inom arbetarrörelsen och vänstern har haft fel fokus.

– I valanalyserna snackas det mycket om medelklassen. Att vi har en förändring av klassförhållandena i Sverige. Det är givet att antalet som jobbar i den direkta varuproduktionen i Sverige har minskat och de som arbetar i tjänstesektorn har ökat kraftigt. Men jag skulle inte kalla alla dem som jobbar i tjänstesektorn för medelklass, det vore helt fel.

– De som tror att arbetarklassen är borta kan ju gå till Volvo och se de som jobbar vid löpande bandet där. Eller de som är anställda i bemanningsföretagen som är helt rättslösa idag.

Han menar att istället för att fokusera på medelklassen så måste vänstern vända ansiktet mot arbetsplatserna.

– Arbetet på arbetsplatserna måste vara grundläggande om vänstern ska vinna framgångar. Den socialistiska eller den kommunistiska rörelsen, vad man nu vill kalla det, måste sätta in sin avgörande kraft just på den fackliga fronten.

Han är kritisk mot dagens
svenska fackföreningsrörelse och säger att han har svårt att se några framtidsutsikter med dagens LO, så som det ser ut nu. Samtidigt är han optimistisk inför den ökade fackliga kampen runt om i Europa och ser detta som en väg framåt för att lösa arbetarrörelsens kris.

– Det borde finnas möjligheter för ett mer radikalt fackligt arbete även i Sverige. Men arbetsköparna är starka och de försöker splittra upp arbetarna mer och mer, med individuella avtal och annat. Det är en hemsk utveckling vi haft i Sverige de senaste årtiondena på lönefronten och på anställningsfronten.
För en radikalisering krävs en grundlig analys av den faktiskt utvecklingen de senaste årtiondena. Sedan måste man utifrån en sådan analys se hur man kan skapa en radikal rörelse och utifrån vilka frågor.

– Jag menar att det är två frågor. Dels miljö- och klimatfrågorna.

Ibland diskuteras de mycket, men just nu är det väldigt tyst. Men problemen kvarstår, det är kapitalismens fel att vi har de här klimatproblemen. Det har inte med något ohistoriskt, det är den historiska kapitalismen som skapat dem.

– Den andra frågan är frågan om demokratin inom företagen riktad mot storfinansen. Om arbetarrörelsen ska komma tillbaka så måste man få till stånd en rörelse bland arbetare och tjänstemän för en viktig fråga. Jag menar att en sådan fråga är just demokratin inom företagen.

Det måste vara den radikala arbetarrörelsens linje att arbeta för arbetarstyrda företag och frågan om demokratin på arbetsplatserna är något man kan mobilisera både arbetar och tjänstemän för. Det gäller inte bara privata företag, det gäller också statliga och kommunala företag.

Enligt Hermansson är det inte bara en fråga om ökat medbestämmande på arbetsplatserna under kapitalismen, det handlar i grunden om socialismen.

– Båda de två huvudlinjer som den socialistiska arbetarrörelsen har utvecklat hittills har misslyckats. Det går inte att skapa socialism bara genom att erövra makten i staten, i parlamentet, för att använda statsorganen som trappsteg i utvecklingen till socialism. Det går heller inte att använda partiet bara som trappsteg mot socialism, som i Sovjetunionen. Därför menar jag att den linje man måste arbeta för är frågan om makten i företagen.

– Det blir inte någon socialism i Sverige för att vi får en regering bestående av de rödgröna. Det skulle bli en mindre reaktionär utveckling, men det skulle inte vara tillräckligt för att skapa övergången till socialismen. Det är här de arbetandes makt i företagen kommer, en kamp för detta skulle ändra hela samhällsutvecklingen.