Bildts demokratibistånd blev terrorstöd

Proletären granskar Sveriges inblandning i Syrien

Publicerad 23 april 2014
Oppositionens Abdulbaset Seida tas emot av Carl Bildt i samband med en konferens i Hässelby 2012 betald med svenska biståndspengar.
Oppositionens Abdulbaset Seida tas emot av Carl Bildt i samband med en konferens i Hässelby 2012 betald med svenska biståndspengar.

Sverige bistånd skulle stödja demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien. Men svenska pengar har gått till krafter som ropar efter mer vapen och bedriver terror mot folket. Proletären granskar Sveriges och det svenska Utrikesdepartementets smutsiga roll i Syrienkonflikten.

Bilder
Fakta och bakgrund
Vart går biståndet?
  • Sveriges ”biståndsengagemang i Syrienkrisen” är stort. Enligt Carl Bildt var det 400 miljoner kronor 2013. I februari 2014 utlovades ytterligare 150 miljoner.
  • Det mesta av biståndet har, enligt redovisning från UD, gått till FN-organ som UNICEF och UHRC eller organisationer som Röda korset och Rädda barnen.
  • Men hur stor del som når fram och i vilka händer det slutligen hamnar har Sverige inte en aning om. Det skrev förre biståndsministern Gunilla Carlsson på Debatt.svt.se i juni 2013.
Stöd till rebellområden
  • I juni 2013 beslutade regeringen att ge 40 miljoner som människorätts- och demokratistöd till ”de så kallade befriade områdena i framförallt norra Syrien”.
  • Pengarna gick till Syrian Recovery Trust Fund som upprättats av gruppen Syriens vänner – bland medlemmarna finns USA, Saudiarabien och Turkiet som direkt eller indirekt stött det väpnade upproret – i samarbete med oppositionella Syriska nationella koalitionen.
  • Sverige har också stött oppositionen direkt, som vid Hässelbykonferensen 2012.
Samsyn från M till V
  • I riksdagen finns en samsyn kring Syrien. Carl Bildt sade i en riksdagsdebatt i juni 2013 att han i denna fråga är överens med Vänsterpartiets Hans Linde.
  • Linde förklarade å sin sida att Syrien inte är en fråga för inrikespolitiskt käbbel.
Från UD:s dokument 1
  • ”Redan vid dess tillkomst i Doha, den 11 november i år, framhöll den syriska oppositionskoalitionen (SOC) två nödvändiga ingredienser för framgång; internationellt politiskt erkännande och att SOC skulle ges en samordnande roll vad gäller bistånd…"
  • UD:s Jan Thesleff rapporterar från det internationella mötet i Paris 28 januari 2013 till stöd för Syriska nationella koalitionen och dess biståndsorganisation.
Från UD:s dokument 2
  • ”För SOC var det viktigt att på marken visa att man spelade den roll man ville och att SOC-ACU:s namn förknippades med att bistånd bättre och i större utsträckning nådde fram.”
  • UD:s Jan Thesleff rapporterar från det internationella mötet i Paris 28 januari 2013 till stöd för Syriska nationella koalitionen och dess biståndsorganisation, SOC-ACU.
Från UD:s dokument 3
  • ”Begränsningar för den humanitära responsen är brist på tillträde – inte minst från rebellsidan när det gäller områden de kontrollerar, men kanske främst pga pågående strider […] Byråkratiska hinder och Syriens restriktiva policy vad gäller humanitära aktörer består, men är inte det största hindret.”
  • Sveriges ambassad i Damaskus-Beirut 16 november 2012 om de försämrade möjligheterna för humanitära insatser. I rapporten diskuteras alternativa biståndsvägar. Här råder dock sekretess.

”Ers excellens. Jag vill tacka er för att ni mötte mig och delegationen från Syriens nationella råd...Det engagemang och den hängivenhet som UD-teamet visade är mycket uppskattat och värderas högt.”

SNC:s Abdulbaset Sieda i ett tackbrev till Carl Bildt 6 september 2012 efter Hässelbykonferensen.

Den 4 mars 2014 fick Proletären ett mail från Utrikesdepartementet om Sveriges bistånd till Syrien. Det var ett svar på en begäran gjord åtta månader tidigare om att få ut alla handlingar rörande Sveriges bistånd till Syriska nationella rådet (SNC) och andra syriska organisationer som verkar i Syrien eller i exil.

I svaret från UD bifogades en bilaga på 53 sidor. Innehållet är delvis hemligstämplat. I vissa fall saknas enstaka ord, i andra är hela stycken är borttagna. Ett antal sidor är blanka.

Vi får till exempel veta att UD den 30 juli 2012 upprättat rapporten ”Förfrågan om finansiellt stöd”. Resten av pappret är vitt. Vilken syrisk organisation som vill ha pengar får vi aldrig veta. Inte heller vad UD svarar.

Motiveringen till detta är att sekretess råder då innehållet "rör Sveriges förbindelser med en annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation eller myndighet och det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgifterna röjs".

Detta till trots är de handlingar vi fått ut avslöjande.

De tydliggör Sveriges inblandning i och skuld till den syriska tragedin. De visar hur Sverige sitter på möten med några av världens värsta diktaturstater och diskuterar hur man ska ge de syriska exilledarna det folkliga stöd de saknar. Exilledare som ropar efter vapen och står sida vid sida med al-Qaida.

Läs Proletärens granskning nedan.
.
.
.

Demokratistöd som slutade i terror och folkfördrivning


Stockholm, 30 augusti 2012


Det är en ljum sensommarkväll. Mörkret har lagt sig över Hässelby slott i de västra utkanterna av Stockholm. Runt ett bord på slottsverandan sitter ett tiotal män med syriskt ursprung.

Exakt vad de talar om vet vi inte. Men säkerligen är de nöjda med sitt första dygn i Sverige.

Exekutivkommittén för Syriska nationella rådet (SNC) har tagits emot som de statsmän de själva anser sig vara. Hämtade i limousiner på Arlanda. Inkvarterade på Hässelby slotts konferenscenter.

Och så möte med Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson på Utrikesdepartementet i Arvfurstens palats. Utrikesministern rapporterar själv om detta i text och bild via Twitter: ”Intensiva diskussioner med SNC:s Abdulbaset Sieda om vad vi kan göra för att hjälpa Syrien.”

Under kvällen kommer en ström av taxibilar till slottsgården. De tretton i exekutivkommittén ska få sällskap av ytterligare 35 personer som ingår i SNC:s generalsekretariat.

Under två dagars konferens ska de 35 ”diskutera och förbereda ett framtida demokratiskt Syrien”. Åtminstone är det så som svenska Utrikesdepartementet beskriver sammankomsten.

Och notan för slottsvistelsen, taxiresor och usb-minnen? Ja, den slutar på 430.806 kronor och betalas av medel från den svenska biståndsbudgeten.

Detta finns redovisat i de handlingar från UD som Proletären tagit del av. I motiveringen till varför regeringen hörsammat Syriska nationella rådets önskan om att få mötas i Sverige anges flera skäl.

Det första är att Syriens nuvarande ledning, ”Assadregimen”, saknar legitimitet. Det är Sveriges och EU:s uppfattning.

Det andra handlar om att stärka den ”demokratiska oppositionen”, i vilken SNC anses ha en nyckelroll.

”…bland dess medlemmar återfinns ett stort antal ledande gestalter som, när nyordningen kommer till Syrien, kan förväntas spela viktiga roller”, skriver UD i en utvärdering av Hässelbykonferensen.

UD kommenterar däremot inte att SNC-ledarna anser att demokratin ska krigas och bombas fram.

Att de tycker så är ingen hemlighet.

Organisationens vice ordförande Burhan Ghaliuon talar klarspråk när Expressens reporter lyckas ta sig in på Slottsgården på kvällen den 30 augusti. Burhan Ghaliuon berättar att man under dagen diskuterat hur SNC ska stödja och beväpna Fria syriska armén (FSA).

Men det räcker inte. Exilledaren menar att en utländsk militär insats likt den mot Libyen året innan är välkommen, ”oavsett om det är FN eller Nato” som utför den. Ghaliuon återanvänder argumenten från Libyenbombningarna året innan. En insats behövs för att ”skydda civila”.

Burhan Ghaliuons uttalanden ska ses i ljuset av den optimism som då rådde inom SCN och bland de krafter världen över som aktivt agerade i den syriska konflikten.

Drygt en månad tidigare, den 18 juli 2012, dödades den syriske försvarsministern i ett bombattentat mot försvarsministeriet i Damaskus. Samtidigt invaderades flera av huvudstadens förstäder av tusentals oppositionella krigare, vilka sades tillhöra Fria syriska armén. Kort därefter inleddes en väpnad offensiv i norra Syrien för att inta Aleppo, landets största stad.

Aftonbladet skrev på ledarplats att ”Syriens bödel” riskerade samma slut som Gaddafi. ”Frågan är inte längre om, utan när, regimen faller”. Carl Bildt talade om Assads ofrånkomliga fall.

Fram växte bilden av att det syriska folket var på väg att befria sig från förtrycket.

De syrier som Proletären intervjuade vid denna tid gav en helt annan bild av skeendet. De menade att den syriska regeringen inte alls var på väg att förlora kontrollen eller falla samman. De menade att Assad blir kvar eftersom han har ett folkligt stöd.

De framhöll också att Fria syriska armén inte alls välkomnades som befriare. Snarare sågs FSA som en främmande invasionsstyrka, som gjorde sig skyldig till övergrepp, kidnappningar och mord. Redan då kunde syrier vittna om att det bland rebellerna fanns ett stort inslag av religiös extremism och utländska krigare.


Paris, 28 januari 2013


Fem månader efter Hässelbykonferensen träffas representanter för 55 länder på ett möte sammankallat av Frankrikes regering. Syftet är att diskutera hur länderna kan stödja den nybildade paraplyorganisationen Syriska nationella koalitionen – förkortas SOC eller SNC – och dess biståndsorganisation.

Abdulbaset Sieda, Burhan Ghaliuon och andra oppositionella som var på plats i Hässelby återfinns i koalitionens ledning.

Sveriges man på plats är ambassadör Jan Thesleff. Han har av regeringen utnämnts till Särskilt sändebud för den demokratiska syriska oppositionen.

Thesleffs rapport från Parismötet är till delar hemligstämplad. De textavsnitt som UD:s rättssekretariat anser att allmänheten har rätt att se speglar både entusiasm och problem som måste lösas.

Till det för UD positiva hör den stora uppslutningen. Rapportören Thesleff poängterar till exempel att "Alla viktiga Gulfländer är på plats (KSA, UAE, QA)". Förkortningarna står för kungadiktaturerna Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, som tillhör de som levererat mest vapen till rebellerna i Syrien.

Till problemen hör den växande humanitära krisen till följd av krigsupptrappningen. Men det finns också en politisk kris till följd av Syriska nationella koalitionens bristande legitimitet på marken i Syrien. Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius lyfter fram detta redan i inledningsanförandet.

Det hela är minst sagt häpnadsväckande. Vid denna tidpunkt sades 130 länder världen över ha erkänt SNC som den legitima representanten för Syriens folk. Men organisationen har så usel folklig förankring att omvärlden måste gripa in och göra dem ”legitima på marken”.

Hur ska omvärlden stärka oppositionskoalitionen?

Det ena verktyget heter ”internationellt politiskt erkännande”, vilket i januari 2013 var ett högprioriterat arbete. Oppositionens ”ambassadörer” placerades ut och lokala kontor öppnades i främst västländer.

För att råda bot på den bristande förankringen på marken i Syrien framhålls det humanitära biståndet som en nyckelfråga. Koalitionen måste få rollen att koordinera biståndet i ”befriade områden”. Då kommer den syriska befolkningen att förknippa SNC med hjälpen – och förhoppningsvis stödja dem.

Detta hörsammas av Sverige som senare samma år ger 40 miljoner kronor till Syrian Recovery Trust Fund, ett nyskapat biståndsorgan för oppositionen inriktat på stöd till ”befriade områden”.

Trots att UD-rapporten från Parismötet innehåller många överstrukna ord och stycken framgår att oppositionskoalitionen behöver hjälp med det mesta.

George Sabra, en av de mer kända syriska ledarna, påpekar vikten av att redan nu genomföra insatser med tanke på ”dagen efter”. Detta arbete med att bygga en ny statsmakt sägs redan ha påbörjats i ”befriade områden”.

Så sitter oppositionella syrier – med dålig folklig förankring – och planerar framtidens Syrien med representanter för Frankrike, Sverige, Turkiet, Gulfstaterna och ytterligare femtiotalet länder.

Men inte ens det massiva stödet utifrån kunde föra de syriska oppositionsledarna till makten. När vi nu nått april 2014 är det uppenbart att planerna för ett regimskifte misslyckats.

Runt om i Syrien demonstrerar folket mot de väpnade terroristgrupperna, och regeringsarmén rycker fram i område efter område, stad efter stad.

Inte ens Carl Bildt lär väl tro att de herrar som han 2012 bjöd till Hässelby slott snart ska bli Syriens nya ledare.

Vad Sveriges utrikesminister och andra toppolitiker i världen bidragit till är att skapa en tragedi av närmast ofattbara mått. För trots de oppositionellas vackra ord om demokrati har grunden hela tiden varit att med vapen – och allra helst med stöd av flygbombningar eller andra insatser utifrån – störta regeringen och ta makten.

Syriens folk har fått betala ett högt pris för valet av krigets väg. Över 100.000 döda, en enorm förstörelse och den för stunden största flyktingkatastrofen i världen. Och som om inte det vore nog har landet förvandlats till al-Qaidaterrorismens starkaste fäste. Det hade aldrig hänt utan det organiserade inflödet av vapen, krigare och annat stöd utifrån.

Detta är långt från UD:s plan om att Hässelbymötet skulle ”stärka den syriska oppositionens förmåga att bidra till och förbereda en övergång till ett demokratiskt Syrien, baserat på rättsstatens principer och med respekt för minoriteters rättigheter”.


Kuwait City, 25 mars 2014

SNC-presidenten Ahmed Jarba är på Arabförbundets toppmöte i den kuwaitiska huvudstaden. Men när FN-medlaren Lakhdar Brahimi vädjar om ett stopp för vapeninförseln till Syrien och förespråkar en ”politisk lösning” via nya Genèvesamtal får han inte några instämmande nickningar från Jarba.

Nej, den syriska oppositionspresidenten säger något helt annat. Han vädjar om mer och tyngre vapen till rebellerna. Jarba får stöd av representanten från Saudiarabien, den syriska ”demokratiska” oppositionens främsta uppbackare.

En vecka senare dyker Ahmed Jarba upp i den syriska kustprovinsen Latakia. Rebeller har precis inlett en offensiv i området. Det är dock känt att Jarbas följeslagare, Fria syriska armén, spelar en minimal roll i Latakia och i Syrien som helhet. Även amerikanska och brittiska medier rapporterar att offensiven leds av al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra, ökänd för sina bomber vid busstationer och skolor och ledd av befälhavare från Tjetjenien och Marocko.

Via Twitter sprider Jarba bilder från sitt besök i den av rebeller intagna staden Kessab. Det hela är så smaklöst att SVT:s Rapport påpekar att Jarba glömmer att nämna en viktig sak. 2.000 familjer från Kessab, främst befolkad av kristna armenier, har flytt i fruktan för de extrema islamisterna.

Detta summerar läget i konflikten. Den enligt väst ”legitima företrädaren” för Syrien står sida vid sida med terrorister medan civilbefolkningen flyr.